Äreräddning för sparsamheten

LEDARE 16. 10. 1974

Forum 18/74

Areräddning för sparsamheten

FRÅN OMVÄRLDEN förmår vi inte isolera oss. Den internationella handelns varuflöde, kapitalströmmar och den ekonomiska utvecklingen i världen överhuvudtaget — just nu världsinflationen — berör oss och påverkar oss.

Därför kan en kostnadsinflation — och det är ju det vi har nu — bara bekämpas på ett enda sätt. Det är genom att öka produktiviteten i vårt eget land.

Möjligheterna att göra det beror på vår effektivitet. För det första arbetarnas effektivitet mätt t ex i antal producerade varor per arbetstimme. För det andra företagsledningens förmåga att använda resurserna effektivt, framför allt de kapitalresurser som finns i samhället.

De förbättringar i produktiviteten som skett under 60- och 70-talet har inte berott på att man lagt allt större arbetsbördor på de arbetande. De har varit ett resultat framför allt av många nya innovationer och förbättringar inom produktionsvarubranschen. En förbättrad och automatiserad maskinpark har rationaliserat arbetet och lett till ökad produktivitet. Detta har möjliggjort reella löneförhöjningar och gett oss relativt sett billigare varor.

Låt oss i dethär sammanhanget lämna tillväxtfilosofiska aspekter därhän. Redan Bertrand Russel undrade ju fö varför produktivitetsökning måste betyda att producera en ständigt ökad mängd varor under samma tid. Varför inte samma mängd varor under kortare tid? Kravet på en allt rationellare produktion har i varje fall lett till att industrins återinvesteringsbehov har ökat allt snabbare.

Då landet nu står inför trycket att ytterligare öka produktiviteten för att därigenom bekämpa inflationen så kommer behovet av kapital, om vi ser fem år tramåt i tiden, att enbart för reinvesteringsprojekt — alltså inte nyinvesteringar — vara mycket större än det kapital som använts under de senaste fem åren. Dessutom har vi behovet av investeringar för direkta expansioner, för att skydda miljön, för att förbättra säkerheten på arbetsplatserna, för att i ökad utsträckning ersätta bristen på mänsklig arbetskraft med maskiner m m.

VAD KAN SPORRA företagen att i detta skede sätta i gång investeringskarusellen? En viktig roll spelar tillgången på riskvilligt kapital. Typiskt för det finländska samhället är dessvärre en outvecklad kapitalmarknad och framför allt en outvecklad aktiemarknad.

Visst har aktiesparandet ökat lite under detta årtionde. Visst har vi till och med fått några nya börsnoterade bolag. Men jämfört med den övriga västvärlden: trampar vi ännu i barnskorna.

UTVECKLINGEN HAR STYRTS i en annan riktning, helt enkelt. Typiskt är att dividendinkomster har dubbelbeskattats. Sparande räknas inte alltid som sparande, utan vissa spaårformer har helt odemokratiskt favoriserats. Det har varit skillnad på sparsamhet och sparsamhet. Vissa typer av sparare har sålunda fått en nimbus av att ha pengar i överflöd och på något sätt profitera på bekostnad av övriga medlemmar i samhället.

Andra ‘sparformer har ”omvärderats”, så att den som ägnar sig åt dem betraktas mer eller mindre som dumbom, därför att det varit så uppenbart att man direkt förlorat pengar på att försöka spara på detta sätt.

Det har i år hållits många tal med krav på större arbetsamhet och bättre arbetsmoral i en svår tid. Det är gott och väl. Men sparandet, den andra förutsättningen för vår framtida välfärd, får inte heller glömmas bort. Det är dags för en äreräddning för spararen. Det är dags att på ansvarigt håll vidta åtgärder för att kraftigt stimulera sparsamheten.

Nog är det ju galet att finländska folket senaste år omsatte-650 miljoner mark på spel (lotto, bingo, penningautomater och tippning) med höga vederbörandes nådiga gillande och stor uppbackning tex i TV. Enbart vinsterna på dylika spel uppgick till 300 miljoner, dvs mera än hela försätfningen på Helsingfors Fondbörs samma år. Och samtidigt finns det folk — kanske just lottospelare — som kallar aktieköp för spekulation. Logiken?

HUR LÄNGE får vi vänta på ett kraftigt och icke-diskriminerande gynnande av sparsamheten 5