Finlands största
av I J Forum 1977-10, sida 07, 01.06.1977
ur mi
T ledaren
DEN STÖRSTA AFFÄR som någonsin gjorts i Finland är det sk Kostamus I-projektet som nu har undertecknats av Finn-Stroi Oy och V/O Prommashimport. Affärens värde är svindlande 2.7 miljarder mark. En kastning om tio procent i kostnaderna innebär redan 270 miljoner mark! Priset prutades alltså från de ursprungliga drygt tre miljarderna. Det skedde inte genom att skära ned projektets omfattning utan genom ”interna” arrangemang som sänkte prisen med 10—15 procent. En mycket knapp, men dock vinstmarginal kvarstår, enligt Finn-Strois verkställande direktör.
Det som underlättade affären var dels finska statens beredskap att svara för den kostnadsstegring som överstiger normal internationell medelinflation och dels den nyligen genomförda devalveringen av finska marken. En devalvering till skulle naturligtvis ytterligare förbättra den finländska utgångspunkten.
FINSKA STATEN finansierar detta år projektet med över 160 miljoner mark, som Sovjetunionen betalar tillbaka senast år 1983 främst i form av järnpelletter, som levereras till Rautaruukkis fabrik i Brahestad, som då kan börja gå med full kapacitet. En pellettfabrik är vid sidan av en anrikningsanläggning den största industriella enhet som byggs i Kostamus. Därutöver omfattar ju projektet som känt en stad för i första skedet 9 000 invånare, offentliga byggnader, servicebyggnader osv. DISKUSSIONER OM KOSTAMUS förverkligande har pågått i sex år, År 1972 gavs de första förhoppningarna om att finländarna skulle få vara med om byggandet. Då beräknade man att det första skedet skulle kosta 1 000-—2 000 miljoner mark. Man trodde också att byggandet skulle kunna inledas redan i början av år 1973.
n synvinkel
Finlands största
Så skedde dock inte. Underhandlingarna fördes upp till en mera officiell nivå. I november 1973 undertecknades ett meltanstatligt avtal om Kostamus, närmast en principell deklaration om ömsesidig beredskap när det gällde projektets genomförande. Härvid togs också upp en leveranskredit som Finlands skulle bevilja Sovjetunionen om 150 miljoner mark.
Man började bygga en väg till gränsen från Kuhmo. Förhandlingarna gav dock ännu inte resultat. 1975 började en viss otålighet förmärkas både på sovjetiskt och finländskt håll. De finländska inflationsbetingade kostnadsstegringarna ogillades av de ryska förhandlarna. I Kainuu blev vägbyggarna arbetslösa efter det vägarbetena avslutats.
Under hela år 1976 var Kostamus uppe vid praktiskt taget varje kontakt på hög officiell nivå mellan de båda länderna.
MAN HAR ÖVERLAG kritiserat den långa förhandlingstiden. Men i förhållande till projektets storlek är sex år kanske sist och slutligen inte en överlång tid. Nu är avtalet undertecknat.
Myggan och jätten har skakat tass som jämbördiga, än en gång. För en jätte är ett Kostamusprojekt bara ett bland flera. För myggan är det säkert inte hälsosamt att svälja mer än ett. Det var väl vad presidenten avsåg när han i samband med undertecknandet påminde om att ”vi måste fortsätta att försöka finna, utveckla och genomföra mindre samarbetsprojekt, som i många avseenden onekligen är lättare att gå i land med inom ramen för Finlands resurser”.
Ett Kostamus räcker. II
Nylänningarnas marsc a
FORUMS gäst: P-HNyman chefredaktör för Borgåbladet (svensk borgerlig) utkommer i Borgå, upplaga 11 500.
FORUM 10/7 my» = REGIONALPOLI’TIK och utlokalisering är aktuella . ord. Och svåra ord. I enkel utskrift innebär de en strävan att föra ut ämbetsverk, högskolor, industrier mm till olika delar av landet i syfte att motverka en alltför stark koncentration till den södra kärnan kring Helsingfors.
Grundtanken är naturligtvis sund. Men dess tillämpning har fått endel följdverkningar som inte ter sig så angenäma. Metoden för utflyttningen har blivit att allt som flyttas förs s långt bort som möjligt. I Nyland, det levande landskapet utanför Helsingfors, hör man bara suset av vingslagen när transportströmmen går mot öster, mot norr, mot väster.
Det har sagts att de nyländska politikerna påtar sig rollen som ett slags rikspolitiker, medan övriga landsändar företräds av regionalpolitiker. Det finns anledning att rätta till detta missförhållande.
Varför skall den nyländska bygden, bara för att den ligger på ett rimligt avstånd från Helsingfors vara förbisedd när det gäller att nyplacera institutioner eller att bevilja anslag? Varför kan inte Nyland få en proportionsvis korrekt andel av pengarna för vägar, för skolor, för en massa andra saker?
Någon har förklarat det hela med att nylänningarna inte springer i trappörna, hos ämbetsverk, hos ministerier, hos riksdagens monumentala makthavare. Det ligger väl någonting i påståendet.
Låt oss inleda nylänningarnas marsch!
T