Intervju med republikens president

Taggar: Personer: Mauno Koivisto Teman: politik

F R 12/83

President Mauno Koivisto om Nordensamarbetet “När det inte finns stora tvistefrågor, förefaller de små betydelsefulla”

Av HÅKAN NYLUND och BJÖRN SUNDELL

Fråga: Herr President, då det för närvarande finns vissa problem och irritation inom det nordiska samarbetet, kan man fråga sig hur bilden kunde ha sett ut om Nordek-planen förverkligats. Hur ser Ni i dag på Nordek och det öde planen rönte? Svar: Man kan konstatera att det sist och slutligen gick väl. När man frågar varför Nordek inte blev av år 1970, borde man i stället fråga varför ingenting hände 1969. Sommaren 1969 var tjänstemännen samlade i Köpenhamn med utförliga och även löpande instruktioner från respektive hemland, men körde då fast. Enligt mina anteckningar ansåg nämligen den svenska regeringen då att planen hade blivit för dyr för Sverige, då Nordek ändå såg ut att bli ett slags interrimlösning före EG. Frågan om Nordek skulle bli något bestående eller ett övergångsskede var hela tiden öppen.

Danmarks = statsminister = Hilmar Baunsgaard sade privat år mig, att han eftersträvade en nordisk tullunion som skulle ingå ett frihandelsavtal med en tullunion - EG. Av inrikespolitiska skäl kunde han emellertid inte framföra tanken offentligt, så osäkerheten om Nordeks framtid bestod.

För Finlands del uppfyllde avtalsförslaget för Nordek våra krav. Då Nordek togs upp på nytt under hösten 1969 stod vi dock redan inför riksdagsval. Läget förändrades också väsentligt då ett EG-toppmöte i Haag öppnade dörren för nya förhandlingar.

Tror Ni, herr President, att man uppnått mer av nordiskt ekonomiskt samarbete om Finland undertecknat avtalet våren 1970 - medvetet om att de nordiska länderna stod i beråd at fn - Flera mindre gräl har förekommit de nordiska länderna emellan under det senaste året, men man bör inte se det här som ett tecken på att den nordiska sammanhållningen skulle ha minskat, anser Republikens President Mauno Koivisto i en intervju för Forum.

Presidenten tar emot oss på Gull randa; under en av sina sista dagar på sommarresidenset, just innan det blir dags att återvända till Helsingfors. Samtalet kretsar kring det nordiska ekonomiska samarbetet, och det går inte att undvika, att frågan om Nordek än en gång ventileras. - I stället för att kasta skulden på Finland för att Nordek-avtalet inte undertecknades 1970, borde man gå tillbaka till händelserna år 1969, och då var det inte Finland som bromsade, anser Koivisto.

I det stora hela är han nöjd med graden av nordiskt samarbete nu år 1983. Så nöjd att han anser, att det inte finns några verkligt stora spörsmål kvar att lösa.

inleda förhandlingar med EG redan samma sommar?

Man kan säga att vi nu uppnått allt som kunde ha uppnåtts utom en tullunion, och tullarna spelar inte längre någon betydande roll. Men en tullunions betydelse är förstås större än enbart tullarnas.

Däremot anser jag det vara ett rimligt antagande att Danmark inte i dag vore medlem av EG om vi skrivit under Nordek-avtalet våren 1970. I Norge förkastades ju EG-alternativet trots att Nordek förföll.

Jag håller emellertid fast vid, att vi då skrivit på en växel som kanske aldrig skulle kunnat lösas in - om Danmark först förkastat EGC-medlemskapet och Nordek därefter misslyckats.

Gynnsam utveckling

De nordiska länderna har sedan Nordek-samarbetsplanerna misslyckades utvecklats så, att de i dag är betydligt mer jämbördiga ur ekonomisk synvinkel. Har detta främjat det nordiska samarbetet Är 1970 visste man inte, att utvecklingen skulle bli så gynnsam som den varit. Det som jag själv då fruktade var, att vi skulle bli ställda utanför; att det ännu en gång skulle uppstå tullmurar mellan de nordiska länderna. Istället gick det så att vi i dag har frihandel i Norden och att Danmark fortsättningsvis deltagit rätt aktivt i det nordiska samarbetet, trot att landets medlemsskap i EG kräver mycket resurser. De yttre förutsättningarna är fortfarande gynnsamma både på det politiska och det ekonomiska planet, så goda, att det är svårt att tänka sig bättre yttre förutsättningar. Sedan kan man fråga sig om det finns tilräckligt med drivkraft och intresse att tillvarata möjligheterna att vidareutveckla samarbetet.

I år har vi haft flera mindre gräl, och man har velat tolka detta så, att den nordiska sammanhållningen vore mindre än den varit, men detta är en alldeles för långtgående slutsats. När det inte finns stora tvistefrågor förefaller de små frågorna betydelsefulla.

Men var inte den svenska devalveringen senaste höst en åtgärd so fick det nordiska samarbetet att knaka i fogarna?

På sätt och vis stämmer det väl, men å andra sidan hann den finländska regeringen devalvera marken en aning något tidigare utgående från att Sverige inte devalverar eller endast gör det i någon mån.

Devalveringsproblematiken är ingalunda ny. Jag minns ett finansministermöte i Stockholm hösten 1967. Då sade jag någonting i den riktningen, att det vore bra om de nordiska länderna informerade varanda mer. Svenske finansministern Sträng replikerade: Och det säger Du! Vi hade i Finland nyss devalverat med 24 procent utan att på förhand meddela någon. Devalveringsproblematiken hör alltså till vardagen.

12/83 FRU - Hur skall de nordiska länderna kunna inleda långtgående gemensam ekonomisk-politisk planering, när de saknar långtgående inhemsk planering (Foto: Pressfoto)

Minskad Norden-handel

Bortsett från de aktuella tvistefrågorna visar statistiken att handeln mellan de nordiska länderna relativt sett minskat. Skulle det med tanke på den drivkraft Ni nämnde, herr President, behövas nya instanser och institutioner som driver det ekonomiska samarbetet, någonting i stil med det Pehr G. Gyllenhammar skisserat upp?

Det vore intressat att se noggrannare förslag om och utredningar över hur sådana institutioner skulle se ut och vilka verksamhetsmöjligheter de skulle ha. Då det gäller handelspolitiken kan de nordiska länderna inte bevilja varandra sådana fördelar d inte beviljar anda länder. Detta inom P> OO ——— —rFs—s"rnmneoooouumnmnwnnnmnmnrmnmm m—munmnNtrrr>IInaelx 9

FÖRU ramen för alla de avtal länderna ingått. Frågan är också vad som ännu kan utvecklats. Arbetsmarknaden är fri sedan länge, och kapitalrörelserna är också ganska fria vad beträffar investeringar.

Men murarna är ändå högast vad gäller kapitalets rörlighet. De nordiska industriförbundena har föreslagit någon form av gemensam aktiemarknad.

Stockholmsbörsen börjar ju redan bli något av en nordisk institution! Då man bedömer möjligheterna ur finländsk synvinkel måste man betänka, att det egna kapitalet, aktiefinansiering, hos oss spelat en relativt obetydlig roll jämfört med andra finansieringskällor. Men intresset för aktier förefaller att växa.

Beträffande utländska aktieköp i Finland har vi en gammal lagstiftning som är avsedd att försäkra att vissa viktiga näringsgrenar stannar i inhemsk ägo. Senare har vi haft ett behov av att reglera kapitaliströmmarna. Jag anser att detta varit en viktig och nödvändig lagstiftning. Däremot tillät ju Finland, efter livlig diskussion, etableringen av utländska banker, vilket tex Sverige inte gjorde.

Vem vill investera i Finland?

Finns det nu anledning att omvärdera inställningen till utländskt kapital?

Jag vill ställa en motfråga. Finns det intresse ute i världen att investera i Finland? I första hand har produktionsinvesteringar i Finland gjorts av svenska företag. Andra länder har gjort investeringar främst för att främja sin export till vårt land. Uppenbarligen finns det inte längre stora outnytjade råvaru- eller andra resurser som skulle kräva betydande kapitalinsatser. Vi har inte heller arbetskraft att erbjuda i sådan grad, att den kunde utgöra grunden för annat än marginella projekt.

Har Finland något ett erbjuda grannländerna I form av den etablerade östhandeln?

Motivet att investera i Finland för export till Sovjetunionen har funnits. Vanligen har detta emellertid inte varit i vårt intresse då handeln med Sovjet sker på clearingbasis och vår egen andel därmed skulle minska. Export utanför clearingsystemet vore en annan sak.

För tre år sedan hävdade Volvochefen Cyllenhammar vid ett besök i Finland, att nordiskt samarbete bara förekommer på några få område 1 - fag anser det vara ett rimligt antagande, att Danmark inte i dag vore medlem av EG om vi skrivit under Nordek-avtalet våren 1970. (Foto: Pressfoto och att mången god idé kör fast på det politiska planet. Enligt Cyllenhammar är det ett faktum, att ”vi på industriell nivå inte har någon som helst planering eller diskussion på gång med tanke på framtiden”. Ungefär samma tankegångar framförde han i Oslo i våras. Hur ser Ni, Herr President, på dessa tankegångar? Man kan fråga sig om det finns konkreta handelshinder, sk non-tariff barriers, och då kunde svaret vara att de finns, men enligt min mening i ganska ringa grad, Bakgrunden till Gyllenhammars tal var väl Volvoavtalet med Norge som inte förverkligades, utan som stötte på många lagstiftningsmässiga hinder. Men här måste man konstatera, att det rörde sig om ett mycket exeptionellt fall. Det var ett avtal mellan ett företag och en stat. Sådana hinder stöter man inte på mellan enskilda företag. Behövs det då gemensam nordisk planläggning? De nordiska länderna har inte sådan intern planering som vissa stora, självförsörjande stater. Små länder planerar i första hand för att kunna möta yttre impulser; man planerar korrektiva åtgärder, motåtgärder, som trots allt är ganska små i förhållande till de internationella krafter som är i rörelse. De nordiska länderna har inte en långtgående inhemsk ekonomisk-politisk planering. Problemen uppstår sällan på de områden man kan planlägga, utan beträffande hur man skall reagera på svårigheter som oväntat dyker upp.

Gemensamma ekonomiska medel saknas

Länderna har inte heller gemensamma ekonomiska medel för samordnade åtgärder som borde planeras. De nordiska länderna är delar av en stor internationell helhet, oc 12/8 de resurser de kan sätta in är relativt små. I ekonomiska sammanhang har vi gång på gång vid finansiella kriser sett, att den ‘grannhjälp’ man kan ge är så liten i förhållande till behoven, att man tvingats vända sig till de internationella organen.

Informationsutbytet är etablerat och intensivt. Statsministrarna samlas tre gånger årligen, finansministrarna möts ett par gånger per år, centralbankerna håller regelbundet möten, på tjänstemannaplanet finns täta kontakter och de politiska partierna möts. Kontakter finns alltså.

Det verkar som om Ni, herr President, vore relativt nöjd med det nuvarande nordiska samarbetet. Anser Ni att man i diskussionen i allmänhet alltför mycket betonar svårigheter och brister i stället för att framhäva de positiva resultat som uppnåtts?

Vanligen är det så, att man inte ser värdet av det faktum, att det inte förekommer problem. Det har funnits vilja att lösa problemen, och man har uppnått en hög nivå av samarbete. Det finns inga stora outnyttjade resurser att ta till. Nordiskt samarbete är en vardagsfråga; små tvister som måste lösas, dagliga beslut, en inställning som möjliggör lösandet av problem som uppkommer.

Viktigt är också att vi, när vi upplever bakslag, inte ser detta som ett tecken på att intresset för det nordiska samarbetet skulle avta. Vi borde minnas hur mycket vi ändå har gemensamt; vi lever så nära varandra och har så mycket utbyte med varandra — detta trots att Danmark är medlem av EG som syftar till en långt gående integration.

Det finns inga dramatiska spörsmål som borde lösas nu, endast många gemensamma chanser som bara behöver tillvaratagas.