Födelsedagskalaset

• Forum 13/7 4.9.1974..

Födelsedagskalaset

TVÅ ÅR fyller regeringen Sorsa i dag, den 4 september.

Födelsedagar är i allmänhet lätt uppblåsta företeelser, och regeringen tog själv inte så allvarligt på evenemanget utan firade det ett par dagar i förväg, Förmodligen slickades såren efter budgettröskningen i slutet av senaste vecka. .

Men födelsedagskalaset råkar infalla samtidigt som regeringen verkligen ska bulla upp en hel del.

Budgeten ges offentlighet. I samband med den och inbyggt i den presenteras det program med vilket regeringen ska komplettera sina sommaråtgärder för inflationens bekämpande. Åtgärder som förde i tankarna det gamla latinska ordspråket: bergen går havande — en skrattretande liten mus föds. Konkret inskränkte de sig till, att skogsindustrin fick order att erlägga en frivillig konjukturreservering.

FINANSMINISTERN efterlyste i somras en förståelsefull atmosfär inför de åtgärder som komma skulle. Uppmaningen kan antas gälla fortfarande. Väntandet har dock gjort stämningen lite ansträngd.

Man förstår att det i det här läget, efter alla löften om åtgärder, ligger ett psykologiskt tryck på regeringen. Den måste göra något mot inflationen, helst något spektakulärt.

Det är inte bristen på mediciner som förskräcker, utan ”runsauden pula”, överflödet på dem. Det har den senaste tiden spottats fram förslag på förslag: sänkt ränta, höjd ränta, revalvering, devalvering. Försöksbomber, ofta helt motstridiga och med gåtfull, tvivelaktig eller ingen inverkan på inflationen. Resultatet har blivit en orolig atmosfär.

I USA HAR FRAMFÖRTS åsikten att den mest inflationsbefrämjande faktorn i samhället är just den allmänna osäkerheten om hur framtiden ska gestalta sig. En sådan allmän or driver fram ett starkare inflationstryck än något annat.

Forskaren Arvi Leponiemi har skrivit en intressant artikel i Kansantalouden Aikakaus lehti 2/74, där han påpekar att eftersläpnings- : ‘; “effekten av i synnerhet de åtgärder som avse att påverka näringslivets handlande alltid är så stor, att de statliga ingripandena oftast är bakvända. För det första kommer ingripandena vanligen för sent. Prognoserna släpar efter, diagnostiken på basen av dem släpar efter, och om prognoserna dessutom är felaktiga . . .

FÖR DET ANDRA: Innan näringslivets investeringar har hunnit påverkas (beslut fattats, planering skett och planerna slutförts) förlöper i allmänhet minst 1,5—2 år. Då befinner ma sig ofta redan inne i följande vågdal, där d dämpande åtgärderna framstår som direkt förkastliga. Nobelpristagaren Tinbergen föreslår faktiskt att staten, då den i övrigt bromsar upp den ekonomiska aktiviteten, behandlar investeringar som specialfall, och beviljar dem skattelättnader och subventioner…

SICK-SACK-POLITIKEN, hur känslig den än är, förefaller att aldrig kunna vara optimal, trots sin stora popularitet.

Nationalekonomerna, som söker nya grepp i sina försök att förklara de många fenomenen i inflationssamhället, rekommenderar mer och mér att den statliga politiken bör präglas av en viss styvhet, och att den långa eller medellånga planeringen bör dominera.

Budgeter, som görs upp för endast ett år, är därför alldeles för kortsiktiga för att duga som effektiva instrument .i den ekonomiska politiken.

OM DET NU BULLAS UPP för många åtgärder i samband med budgeten, är det fara värt att någon av gästerna föräter sig. Sånt har hänt förr på tväårskalas. O 5