Äga eller hyra bostad tema på byggdagen

av Sigyn Alenius Forum 1977-12, sida 27-28, 31.08.1977

Taggar: Teman: boende

rar fö en del — samtidigt fördelen av den kortare frakten. Tidningspappersrullar fyller bra ombord och att importera dem från framtida fabriker i Sydamerika eller Afrika blir fraktmässigt för kostbart tom om söderns länder lär sig tekniker som gör stark vara av snabbfiberträ. Att söderns länder småningom får lokala pappersbruk med betydande export får man räkna som i hög grad realistiskt. Det kan bla för oss nordiska producenter bli fördelaktigare att förlägga en delproduktion dit istället för att transportera råvaran den långa och besvärliga vägen hit upp. Också den frågan har dryftats i Danmark, fast landet just i detta nu inte precis sitter med exportkapitalreserver att tära på.

Returpapper och halmcellulosa

Som marknadsmodell fungerar det lilla men högt industrialiserade Danmark utmärkt. De många industrierna och den stora utrikeshandeln gör att strukturella ändringar och ny teknik sätter snabba spår. Också de i dag överallt i världen så aktuella självförsörjningssträvandena möter man på den danska pappersmarknaden. Formen är returpappersfabriksplaner och halmcellulosa.

Danska staten, landets tidningar och pappersindustri har de senaste åren investerat tillsammans 10 miljoner kronor i en undersökning av returpapperets användningsmöjligheter. I ett koncentrerat, rikt och pappersslukande samhälle som det danska skulle det låta göra sig, om också denna industrigren hela tiden har varit motig. De-inking-processer finns nu — bla den japanska som Tampella har ensamrätten till. Insamlingen av returvara skulle också kunna organiseras. Trots detta tror utländska fackmän inte så mycket på denna danska plan: mera önsketänkande än realism. Det ska så enorma och så stabila kvantiteter till för att en returpappersproduktion ska bli räntabel att danskarna sannolikt gör klokare i att samla och exportera sitt returpapper till Sverige eller Tyskland, anser dessa fackmän.

Undersökningarna i Danmark fortsätter emellertid. Det är i hög grad en råvarufråga i detta land som annars inte har annat än sin (dyra) arbetskraft och (inte billigare) tekniska know-how. Uppfinnaren Karl Kreyer som i många år har arbetat vidare på den ursprungligen finländska torrpappersmetoden har så sent som i somras dragit i gång en fabrik som gör wellpapp på torr teknik- och returpappersbas. I staden Fredericia i Jylland opererar en cellulosafabrik som använder uteslutande halm som råvara. Halmen bränner danskarna annars opp. Pro duktionen är 7 miljoner ton varje sommar, lantbrukets möjligheter att utnyttja den är högst 5. Också här öppnar sig möjligheter men tekniken ska ytterligare förbättras för att produktionen ska fylla både räntabilitets och kvalitetskraven sådana som de är i dag.

EG-problematiken

Som marknadsmodell erbjuder Danmark ytterligare EG-problematiken. Tradition, nordism och hög nordisk kvalitet till trots äter sig EG-områdets produktion också på det här iområdet in i Danmark i lä av tullfriheten. För träförädlingsområdet har vi i Finland ett tullfrihetsavtal med danskarna, men det är utformat med fasta maximikvoter för de olika varuområdena, och dessa kvoter fyller Finland hela tiden. Vill vi öka vår försäljning så blir det alltså på hårdare villkor, en konkurrensför vridning som vi nödgas acceptera ef-.

tersom Danmark är, och Finland inte är, medlem av de Ekonomiska gemenskaperna.

Sigyn Alenius O Äga eller hyra bostad tema på byggdagen

Alla våra nordiska länder har i dag ett och samma bostadspolitiska förgrundsproblem: de ekonomiska orättvisorna mellan den grupp som äger och den som hyr. Inflationen ökar fastighetsvärdet, hur lagstiftningen än försöker bekämpa den utvecklingen. För det mesta ökar värdet på huset och tomten snabbare än inflationstempot. Och samtidigt minskar hela tiden lånmassans effektiva tyngd i takt med penningvärdets försämring. Det skapar orättvisor som drabbar den grupp som hyr sin bostad.

FORUM 12/7 mu" Nordiska byggdagen — nummer XIII i ordningen, plats Köpenhamn och deltagarantal omkring 1500 — har som tema valt ”byggeriet i ekonomin och ekonomin i byggeriet”. Inför mötet har en av Danmarks främsta nationalekonomer som samtidigt är fackkonsulent för byggdagarna, professor Anders O1gaard vid Köpenhamns universitet, summerat för Forum — Utjämningen av de ekonomiska villkoren för de två grupperna, den som äger och den som hyr sin bostad, är naturligtvis i sista hand en politisk fråga. Politik präglar i hög grad hela byggsektorn och de väldiga olikheter som genom tiderna har präglat byggeriets finansiering i de olika nordiska länderna är också en klar avspegling av de många varierande politiska regimerna som i våra olik länder har satt sitt bomärke på bostadspolitiken. Systemen i Norden har med de politiska regimerna växlat i varje land för sig och dessutom från början varit uppbyggda olika. I vissa av de nordiska länderna opererar man t ex med rätt att återbelåna husets efter nyvärdering stegrade värde — det är pengar som sedan direkt kan gå ut för konsumentvaror. Med andra ord: långfristiga lån ges för att köpa en färg-tv.

Subsidiering vanligt i Norden

Sätten att uppnå en mera rättvis finansiering — att närma de två grupperna till varandra — är många. Vi har i Norden alla opererat med olika former av subsidiering, både av bostaden och av boendet, både av

Vänd 27

Agandet vinner terräng på bekostnad av hyrande produktionen och av nyttjandet. I Helsingfors har arkitekt P O Jarle vid laboratoriet för byggnadsekonomi i det sammanhanget nu inför byggdagarna framhållit att statssubventionering som sådan av bostadsproduktion eller nyttjande inte skulle behövas som utjämningsmedel, om man bara realistiskt arbetar på att skapa en särskild och oavhängig marknad för bostadskrediter. Med 100 procent indexbundna lån t ex och en räntenivå som fastläggs på 4—5 procent borde man kunna uppnå balans i efterfrågan på hyreslägenheter och ägda lägenheter eller hus.

— Indexlån har både diskuterats och använts i de nordiska länderna understryker professor fölgaard i det sammanhanget. De har inte alltid fungerat lika bra, men utan tvivel ligger det något absolut riktigt — en framkomlig väg — i indexregleringen som medel.

Räntepolitik och skatter också en väg

En annan uppenbar väg är räntepolitiken och skatterna. I Danmark har tex rätten att i deklarationen från den skattbara inkomsten subtrahera ränteutgifter till bostadens lån den sista tiden varit starkt diskuterad, eftersom den ger bostadsägargruppen fördelar. I Sverige opererar skattemyndigheterna med en plan på progressivitet i bostadsbeskattningen, så att större hus skulle beskattas hårdare än mindre. Inkomsten av eget hus beräknas enligt detta system till 2 procent av taxeringsvärdet om detta ligger under 200 000 svenska kronor. Maximalskatt 10 procent av taxeringsvärdet, uppnås vid 300 000 kronor.

En annan arbetslinje är byggnadslånens längd och till lånen knutna förnyelseklausuler som i praktiken verkar räntereglerande, Skall lånen exempelvis förnyas vart femte år till gällande marknadsränta — eller eventuellt till en fastsatt procent under denna — så uppnås ju en form för indexreglering den vägen.

28

Juridiska bestämmelser kan också användas, påpekar professor Olgaard. Han pekar på norrmännens sk bostadsrätt i hyrda lägenheter, en omsättbar — köp- och säljbar — rätt till lägenheten i statssubventionerat byggeri. Hyresgästen äger alltså inte lägenheten, men han äger rätten att bebo den och kan sälja denna rätt. Det ger honom rätt till ekonomisk aktivitet av ett slag som närmar hyresgästen till ägaren. Detta system känner man inte i Danmark, där hyresgästen efter inflyttning, och eventuell inbetalning av en nyckelavgift, i den sociala, dvs subventionerade, fastighetsmassan inte har någon andel i bostaden. Danmark opererar fö med omkostnadsbestämda hyror medan svenskarna bygger hyrans storlek på bruksvärdet.

En ny social klassindelning

Utan tvivel ser stora mängder av befolkningarna i de nordiska länderna det som en orättvisa att några människor bor i eget hus — låt vara beskattat, och to m hårt beskattat, men trots allt eget och vinstbelagt på inflationsvinstmarknaden — medan andra är hänvisade till ”att pumpa ut pengar som aldrig kommer igen”. Generalsekreteraren för byggdagarna, arkitekten Kaj Christensen, som arbetar vid det danska bostads’ministeriet, går så långt i sin värdering av denna sida av bostadsdebatten att han direkt talar om en ny social klassindelning: de som äger hus och de som inte äger hus. Arkitekt Christensen pekar på en i sig självt intressant detalj i detta sammanhang: bilar underkastas regelbunden eftersyn och kontroll från myndigheterna, i vissa länder i Norden så ofta som varje år. Men bostäder kan bli tiotals år gamla utan att någon myndighet tar ståndpunkt till deras användbarhet.

— Två trender är helt tydliga i byggeriet just nu, säger professor (Zlgaard sammanfattande: byggnadsproduktionen sackar av och den ägd bostaden vinner terräng på den hyrda lägenhetens bekostnad. Den första trenden är knuten till valutakrisläget — bytesunderskottet som, med undantag för Norge som har täckning för det i sin oljeproduktion, är ett ekonomiskt förgrundsproblem i hela Norden. Den andra trenden är knuten till inflationen.

Att byggnadsproduktionen är i avtagande hänger ihop med dess karaktär av icke-valutaskapande och tvärtom i viss utsträckning valutaslukande produktion. Som stimulerande medicin mot arbetslösheten utnyttjades bostadssektorn i Danmark så sent som förra hösten med valutamässigt katastrofal verkan. De pengar som tidigare arbetslösa tjänade omsattes i ytterligare ökade inköp av importerade varor, och ett nytt, icke beräknat bytesminus på flera miljarder upparbetades på en period av några få månader. Dessutom får man räkna med långsammare byggnadstakt som följd av en viss marknadsmättnad, särskilt i Sverige och Danmark.

Egnahemssektorn vinner terrän Ökningen av egnahemssektorn i förhållande till hyressektorn har pågått i hela Norden flera år och kommer säkert att fortsätta. I den mån det bara ges möjlighet är det uppenbart att fastigheter är en placering i inflationstider, vartill ytterligare kommer att det i Norden som gammalt ”bondeland” djupast inne, trots nyare bostadsformer som bara följt i urbaniseringen spår, finns en djupt rotad tradition att bo i eget hus. På Island, där inflationstakten har varit särskilt snabb, har myndigheterna medvetet arbetat på att hela befolkningen ska ha bostad under eget tak med undantag för den mindre grupp som av någon anledning bara ska bo i landet eller på en bestämd ort i kortare tid. Procenten i ägd bostad i Island är i dag 80, en ökning på 15 procent sedan 1955.

Sigyn Alenius

FORUM 12/77