Aktivare räntepolitik?

av HN Forum 1982-04, sida 05, 03.03.1982

Taggar: Teman: räntepolitik

Aktivare räntepolitik?

DISKUSSIONEN OM EN aktivare räntepolitik har under de senaste veckorna varit livlig. Speciellt har handeln med korta krediter mellan företagen, den sk gråa marknaden, ökat intresset för räntan och räntepolitiken. Affärsbankernas ledning har naturligt nog gått i bräschen för att få till stånd en diskussion om möijligheterna att få en mer marknadsstyrd räntepolitik, vilket med dagens låga räntenivå i praktiken betyder högre räntor.

Frågan om räntornas rätta nivå är mycket mångfasetterad och sammanhänger med och påverkar alla områden i vår nationalekonomi. Argumenten för och emot en aktivare räntepolitik är invävda i varandra, vilket gör det svårt att klart ta ställning. Det är också skäl att understryka att affärsbankernas aktivitet i frågan främst varit avsedd att väcka diskussion och inte igen bör stämplas som krav och konkreta önskelistor.

Den främsta diskussionsdrivande faktorn, och det uppenbarligen starkaste argumentet för en flexiblare — och högre — räntenivå har varit den fria penningmarknadens snabba tillväxt. Det är fråga om en handel med korta krediter mellan företagen, som till stor de! sker utanför banksektorn. Denna marknad har uppskattats omfatta ca 5 miljarder mark, som säljs och köpes till räntor mellan 10 och 15 procent, d vs klart över grundräntan för centralbankskrediterna.

Marknaden har främst uppkommit på grund av den ökade uppmärksamhet som företagen har börjat ägna ”cash management” i takt med att finansieringskunskaperna ökat och de ekonomiska rapportsystemen förbättrats.

Den ökade utrikeshandeln och speciellt östhandeln har gjort att företagen tack vare förskottsbetalningar och liknande tidvis haft stora likviditetsöverskott, som man önskat placera med god avkastning. Marknaden har också haft vissa negativa drag då företag lånat vidare billiga krediter från banksektorn till högre räntor. En del direkt ”svarta” pengar

rör sig sannolikt också på marknaden.

Allt som allt är den gråa marknaden en starkt bevis för att vär nuvarande kreditmarknad inte motsvarar dagens krav på flexibilitet och olika typer av krediter. På sikt utgör den givetvis ett hot mot bankernas lönsamhet, även om denna i ljuset av de resultat som bankerna som bäst publicerar inte ännu är i riskzonen.

Det andra problemet hänför sig till den externa balansen och kreditimporten. En stor differens i räntenivån mellan Finland och de övriga öppna ekonomierna utgör givetvis ett hot mot valutareserven. I stället för att ta hem den intjänade utländska valutan lönar det sig för företagen att låna ut medlen på den internationella marknaden. Det är skäl att notera, att även om valutareserven fortfarande är hög så har andelen av konvertibla balutor minskat.

Som ett kapitalfattigt land är Fin land fortsättningsvis i behov av att ta upp utländska lån. I dagens läge då ränteskillnaderna är stora mellan den inhemska och den utländska kreditmarknaden är både statsmakten och företagen ovilliga att ta upp utländska lån, som valutakursernas fluktuationer dessutom gör riskabla. Det är välbekant att våra företag är djupt skuldsatta. Det är uppenbart att den låga räntenivån och inflationen gör det fördelaktigt att utnyttia mykket främmande kapital. Däremot finns det ingen anledning att tro att företagens finansieringsstruktur skulle saneras enbart genom att räntenivån höjdes. Orsakerna till den höga skuldsättningsgraden ligger djupare än så och höjda räntor skulle enbart öka företagens redan nu tunga räntebörda.

Likaså är argumentet att den låga räntenivån oskäligt gynnar ersättandet av arbetskraft med kapital tveeggat. Låga räntor gynnar investeringarna, vilkas sysselsättande effekt klart kan påvisas. Roten till det onda att arbete ersätts med kapital ligger snarare i att arbetskraftskostnaderna, främst de indirekta, är för höga. Däremot ligger det mycket i konstaterandet att räntan inte i dragens

FORUM 4/8 läge då efterfrågan på krediter är större än utbudet skiljer agnarna från vetet då investeringskrediter beviljas, utan att bankerna måste fatta sina beslut på andra grunder.

Spararnas intressen och viljan att spara motiverar åter högre räntor. Man måste dock alltid komma ihåg att skattefriheten för depositionerna och -räntorna klart förbättrar den, under nuvarande höga inflationsnivå, negativa räntan för spararna. Statistiken visar också att räntenivån tills vidare inte i större utsträckning påverkar sparandet utan att det ekonomiska läget har större betydelse. De flesta sparare är också i något skede låntagare, varvid de drar nytta av den låga räntenivån. Hela det bostadspolitiska korthuset i vårt land bygger ju på en låg räntenivå kombinerad med avdragsrätt för räntorna.

De demografiska förändringarna och den ekonomiska utvecklingen kan dock på sikt ändra sparvanorna hos vårt folk och göra räntenivån till en viktigare faktor för sparmotivationen.

Resultatet av diskussionen är väl närmast att vad som krävs är fortsatt diskussionen och de små stegens politik. Hela räntepolitiken har varit bunden så länge att det inte finns möjligheter att företa radikala reformer över en natt. Det naturligaste området för experiment är givetvis marknaden för korta krediter, där en affärsbank redan lanserat en ny depositionsform och de andra troligen följer efter. Problemen med företagens snedvridna finansieringsstruktur minskas bäst genom att skattepolitiskt förbättra företagens möjligheter till inkomstfinansiering och finansiering med eget kapital. Spararnas situation kan förbättras genom att exempelvis återinföra de treåriga premiedepositionerna. Problemen med den höga utländska räntenivån kvarstår, men man kan fråga sig hur länge de västliga industriländerna kommer att kunna hålla fast vid högräntepolitiken inför växande arbetslöshet och stagnerad tillväxt.

HN