Alaskas mäktiga petroleumaorta

av Kai Finell Forum 1973-19, sida 25-26, 28.11.1973

Taggar: Orter: Alaska Teman: olja

Alyeska Pipeline Service

Alaskas mäktiga petroleumaort 9 Arabernas beslut att överlåta manövreringen av mellanösterns petroleumkranar i USAfientliga händer har högaktualiserat Alaskaoljans länge omdebatterade rörtransportproblem. Utan att därför eliminera Nordvästpassagens påtänkta isbrytande jättetankers ur bilden.

9 Mest utarbetat, punktvis prövat i praktiken och snabbast att realisera just nu är likväl det redan 1968 framkastade projektet om en grov oljeledning från storfyndplatsen Prudhoe Bay på Alaskas nordkust, raka vägen söderut till öppet vatten i Stillahavshamnstaden Valdez.

9 The Alyeska Pipeline Service Company — fd Trans-Alaska Pipeline System — har bara väntat på myndigheternas lov att sätta i gång med projektets förverkligande. Ett storbygge som onekligen bjuder på många och egenartade problem. Både med tanke på driftsäkerhet, ekonomi och miljövård.

9 Arabstaternas i början av november exponerade tro på sin storpolitiska förmåga utlöste äntligen USA-kongressens efterlängtade klarsignal för projekt ”Alyeska Pipeline Service”.

9 Kai Fin ell presenterar här några av de otaliga tekniska svårigheter projektörerna dessförinnan måst beakta, analysera och bemästra till oräkneliga parters belåtenhet”)

Vänd +) För sakuppgifter och bilder tackar artikelförfattaren främst International Oceanographic Foundation, samt prof Donald W Hood och bibl Esther T De Witt — bägge vid university of Alaska — som alla visat största möjliga tillmötesgående. För ytterligare uppgifter hänvisas till tidskriften ”Sea Frontiers nr 3/73”.

Forum 19/1973

Brooks Range oe Livengood mf Foirbanks

Transalaska oljerörledningens 1 270 km långa sträckning (Sea Frontiers).

En av Alaskanaturens många utmaningar som teknikerna måste ta på allvar är sk pingos dvs Jättekullar av tundramark, som frusen jJordfuktighet här och där helt oberäkneligt kan lyfta upp. (foto: Alyeska)

Aven om uttrycket energikris är starkt övedrivet kan man inte förneka att det, i skrivande stund (1973-—11—138), verkar som om USA-medborgarna skulle drabbas av en del energioch petrokemiska industribekymmer under några år framåt. USA-politikerna har än en gång kapitalt låtit sig dras vid näsan av utstuderat förslagna globala ränksmidare av rang.

Det tycks vara Uncle Sams oundvikliga öde att gång på gång, klentroget yrvaken, tas på säng. Förtvivlat letande efter de morgontofflor som ska ge honom handlingskraften åter. Amerikanarna har upprepade gånger rest tur och retur till månen och under de senaste årtiondena visat prov på häpnadsväckande framsteg inom fysik och teknologi. Transistorn, lasern och satellitkommunikation av alla slag må nämnas som några iögonenfallande exempel.

Ändå har folkrepresentanterna — allt sedan petroleumskatten på Nordalaskas kust blev ett konstaterat faktum år 1968 — betvivlat möjligheten att på ett miljövänligt sät forsla den ofantliga naturrikedomen bort från den frusna tundrans bisterkalla ödemarker.

Lika tafatt och godtroget har man hittills betett sig i Kanada, där minst lika stora oljefynd förutspås av geologerna på den nyaste plattektonikens gebit.

e Alaskaoljan ingen nyhet

Så nog är det hög tid att äntligen låta Alaska-oljan börja flöda in på den amerikanska hemmarknaden.

Det kan synas egendomligt att petroleumföretagen, utan nämnvärt knot, redan satsat mer än 350 M$ (halvannan miljard Fmk) på förberedelser — och skattebetalarna drygt 400 Mmk i miljövårdsstudier längs hela pipelinesträckningen — under ständigt käbbel om företagets vanskligheter och det kloka i att köpa rysk naturgas i stället. s

En egendomlig attityd då man vet att Alaska-oljan sannerligen inte är någon nyhet. Redan på 1800-talet, före petroleumindustrins tidevarv, talades vitt och brett om veritabla oljesjöar ovan jord där uppe i norr. Om dessa otaliga sägner kommer säkert ännu att skrivas många fängslande böcker. Historikmaterialet är överväldigande men så pass osorterat och overifierat att Alexander M Smith än så länge officiellt betraktas som första vita man i situationen att se olja sippra upp ur Alaskajorden. Detta skedde redan år 1911! På västkusten av nuvarande Smith Bay, inte särskilt långt borta från den i dag aktuella storfyndplatsen i Prudhoe Bay.

Karakteristiska för den permanentfrusna Alaskatundran, där bara yt skiktet tinar sommartid, är vidare dessa sprickmönsterbildningar kallade ”polygon rings”. Ett provdike löper tvärs över bilden. (foto: Alyeska 2 ”Alyeska Pipeline Service Company” är ett konsortium bildat av de oljeföretag som för ett par år sedan, vid den hektiska utauktioneringen av borrningstomter i Prudhoe Bay området, berikade staten Alaska med 900 M$ — 3,4 miljarder mark!

Det oljetransportrör bolaget planerat är 1,22 m i diameter och 1 270 km långt. Varav lyckligtvis drygt 1000 km-kan dras över statsägd mark, utan några expropriationsbekymmer.

Röret löper dels över permanent frusen tundra, Brooks Range bergen i norr och Yukonfloden. Sedan mellan städerna Livengood och Fairbanks samt slutligen över Alaska Range bergsryggen ner till den skyddade Stillahavshamnstaden Valdez. Belägen ungefär på Helsingfors breddgrad.

De tekniska svårigheterna är som sagt betydande men långt ifrån oövervinneliga. Därmed vare inte sagt att tanken på isbrytande supertankers för ostkustens oljebehov är skrinlagd. Alaska- och Kanada-oljan lär nog förslå för bägge transportsätten — så ännu är Wärtsilä inte ur bilden.

Visserligen blir tundraoljan dyr men med de just nu skyhögt stigande råoljeprisen börjar transportkostnaderna spela en allt mindre roll. Måhända det i USA rent av snart lönar sig med kolbrytning på nytt för den exponentiellt växande petrokemins behov.

e Många farliga miljöhot

Utom sedvanliga oljefaromoment har miljövårdarna, med all rätt, utpekat en mängd extra problem en grov pipeline medför, särskilt i Alaskas jordskalvsrika och permanent tjälbundna mark.

Så till exempel kommer oljan skållhet ur borrhålen. Minutiösa långtidsprov i full skala visar att den måste kylas ner till en transporttemperatur av högst 63”C.

Det geologiskt unga Alaska-landskapet korsas inte bara av många strida älvar utan också av otaliga förkastningssprickor. Man har tvingats utexperimentera en sinnrik specialkonstruktion som gör röret extra resistent mot den kombinerade påfrestningen av inre tryck, termiska längdvariationer och alla tänk-bara former av seismiska rörelsekrafter. Allt noggrant dataanalyserat i åratal utmed hela den 1270 km långa rörsträckningen.

Utom ett betryggande stort antal fjärrmanövrerade stoppventiler för katastrofsituationer finner man ett extra toppmodernt inslag bland säkerhetsåtgärderna, Samtliga förkastningar kommer att stå under kontinuerlig övervakning med hjälp av infraröd fotografering från jordresurssatelliter. Rörkonstruktionens lämplighet har på utvalda punkter av sträckan framgångsrikt testats genom tre år långa driftprov med 71? het olja i röret.

Farhågorna för att Alaskacaribouns vandringsmönster och kalvning skulle bli störda har också visat sig vara överdrivna. Både cariboun och andra större djur tycks acceptera den obetydliga miljöförändringar utmed rörsträckningen som föga skrämmande.

Där röret måste löpa ovan jord är passagehöjden under ledningen betryggande stor eller minimum 8 fot, d vs 2,44 m. Vilka försiktighetmått man än vidtar är olyckor i alla fall en riskfaktor att räkna med på lång sikt. Pessimisterna har bland annat varnat inte bara för stora oljeläckage utan också för katastrofala oljebränder. Faktum är emellertid att miljoner hektar markvegetation årligen brinner i Alaska på grund av blixtnedslag.

Några få år är likväl nog för att markerna ska förnya sig och i vissa fall bli rent av vilt- och vegetationsrikare än förr.

Detta är bara axplock bland de omsorgfulla undersökningar som gjorts under de år av fåfäng väntan på byggnadslov som föregått kongressens nyligen fattade positiva beslut. Rörledningen kommer med all säkerhet nu att byggas i superilfart. Och troligtvis också en tillhörande naturgasledning. Oo

Kai Finell

Forum 19/1973