Allmänningarnas tragedi

Överutnyttjade naturtillgångar, bilköer och sjaskiga kylskåp på jobbet – alla har de en sak gemensamt.

Om du drar nytta av något, känner du då en moralisk plikt att betala för dig eller åtminstone bidra på något sätt? Ifall vi råkar passera en gatumusiker och kanske stannar för att lyssna en stund, så känner de flesta av oss ett sting i samvetet ifall vi går vidare utan att punga ut med en slant.

Det handlingssätt som är bäst ur individuell synpunkt kan ofta vara skadlig ur det gemensamma perspektivet. Oklara definitioner av ägarskap öppnar för möjligheter att åka snålskjuts på allmänna resurser, varor eller tjänster. Bilköer är ett exempel: ju fler som väljer bilen för att förkorta sin egen restid, desto längre blir restiden för alla.

Ifall alla åkte snålskjuts på gemensamma resurser så skulle vi inte ha något Wikipedia, ingen fri programvara och öppen källkod som Linux, frivillig brandkår eller Röda Kors.

Med allmänningens tragedi avses situationer där enskilda användare som agerar i eget intresse råkar i konflikt med det gemensamma bästa, eftersom kollektiva resurser snabbt uttöms eller förstörs. Idén lades fram år 1833 av den brittiska ekonomen William Forster Lloyd.

Samtidigt kan noteras att många ledande teknikföretag håvar in intäkter för innehåll som någon annan har betalt för att producera: nyheter, film och musik.

Jeder für sich und Gott gegen alle. Vore det ok att välja att inte delta i finansieringen av kommunen och staten, att tvärt vägra betala skatt – och att inte heller förvänta sig något i gengäld av samhället? Ifall vi bara ansåg oss skyldiga att betala för sådant vi själva vill ha så rasar tanken om ett skattebaserat välfärdssamhälle, med allt vad det innebär: dagis, skola och omsorg, simhallar, museer och övrig kultur. Ett liv utan gatubelysning ter sig inte som särskilt lockande på våra breddgrader.

Det finns i princip två lösningar för att säkra hänsyn till de gemensamma intressena. Privat ägande, samt statlig styrning via lagar och skatter, alltså piska och morot.

I vissa fall kan resursfördelning dock växa fram ur själva verksamheten. Forskaren Elinor Ostrom, vinnaren av ’ekonomi-Nobel’ 2009, påvisade fall där resurser kan förvaltas genom tydliga regler som sätts upp av användarna själva, understött av sanktionsmöjligheter för att säkra ansvarsbärande. Det förutsätter dock småskaliga intressegemenskaper samt kommunikation för att lösa konflikter. Samarbete och tillit, med andra ord.

Religioner med moralisk, övervakande gud, har utvecklats som instrument för social kontroll då populationen överstiger 1 miljon, konstaterade en grupp forskare nyss i tidskriften Nature.

Likaså brukar mindre ädla idéer såsom nationalism och patriotism bubbla upp till ytan vid ekonomiska och sociala kriser, då resurssvaga samhällsmedlemmar känner sig hotade.