Anomalierna är det nya paradigmet
av Jan Sten Forum 2016-11, sida 30, 22.12.2016
Affärsnätverket Forum Direktlänk: http://linkd.in/1g40uhU
Skicka dina kommentarer till adressen: feedbackQforum.fi
Anomalierna är det nya paradigmet
JAN STEN
Så var vi här igen, vid slutet av ett år. År 2017 väntar bakom hörnet men har man följt med de bredsidor somlevereratsi Affärsnätverket Forums debattdamm under den senaste månaden så ser det snarare ut som om blickarna bör vändas mot 1962 i stället.
Thomas Kuhn var en amerikansk fysiker, historiker och vetenskapsfilosof som förknippas starkt med vetenskapliga paradigmskiften. Snabbversionen låter oss förstå att normen eller det rådande tänkesättet, paradigmet, ständigt stöter på olika saker som inte med lätthet kan förklaras via dominanta föreställningar. Det som inte passar in, anomalin, förträngs tills de blir så pass många till antalet att trycket på att byta paradigm blir för stort. Då sker en vetenskaplig revolution och ett nytt dominerande tänkesätt ställer sig irampljuset och hjälper oss att förstå vår omvärld lite bättre.
AFFÄRSNÄTVERKET
Bättre förr? Anomalin behövs både för att utmana och hjälpa oss att bättre förstå våra egna tankar, samt för att möjliggöra paradigmskiften - men numera verkar anomalin i sig ha blivit det dominerande paradigmet. Donald Trump är ett utmärkt exempel. En udda fågel som inte passar in i vår uppfattning om hur en presidentkandidat ska vara eller bete sig. Vi avfärdar honom som en anomali som inte rår på vårt paradigm på något sätt. Vi skakar på huvudet och småler åt eller förfasas av alla otroliga uttalanden, men vad händer? Han vinner först nomineringen, sedan presidentvalet och vi förstår ingenting. Hur kunde det hända, vilka var så enfaldiga att de röstade på honom?
Det som verkar ha hänt är att vi inte längre är nöjda med vårt paradigm. Vi förfasas över vår komplexa värld och våra ledares oförmåga att göra våra liv lättare och bätt re. Det är jui den riktningen paradigmskiften ska gå, världen ska bli en bättre plats att leva i framöver, inte sämre. Denna besvikelse gör oss extra alerta för den minsta lilla anomalisomisig själv är lätt att förstå. Vi tycks inte längre ha tålamodet att invänta ett tillräckligt stort antal anomalier innan vi byter paradigm. Nej, när någon ger oss ett enkelt budskap och en utväg ur den svårförståeliga och
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 112016
ANOMALI. Faktum som strider allmänt mot accepterade världsuppfattningar kan kräva en grundläggande omstrukturering av befintliga teorier, alltså ett paradigmskifte.
jobbiga verklighet som de nuvarande ledarna har försatt oss i så inleder vi glatt vårt paradigmskiftesarbete. Det kanske inte var så mycket bättre förr men visst var det åtminstone lättare på gamla goda tiden?
Det där nya som skulle vara så bra. När anomalierna blir tillräckligt många så faller småningom det dominanta paradigmet och ersätts av något annat som underförstått är något bättre. Det skrämmande just nu är att det nya inte alla gånger är något att ha — människor verkar tänka att vad som helst annat än det nuvarande automatiskt vore bättre, fastän det egentligen inte är fallet. Brexit är ett exempel: ”Nej, nu har vi varit med så länge att det är lika bra att vi testar på att vara utanför EU, sämre kan det ju inte bli” Eller kan det? Svårt att säga med säkerhet och därför inte så konstigt att dylika omröstningar sist och slutligen faller ganska jämnt. För det är ju samtidigt så att ifall utgången var given skulle det inte behövas någon omröstning.
Billiga lösningar till varje pris. Det mest intressanta med fenomen som brexit och Trump är att framtiden hos dylika lösningar är väldigt starkt förknippad med osäkerhet, men ändå har någon form av folklig majori tet velat prova de här okända vägarna. Kanske det finns retoriska förklaringar till varför det gått så men viljan att ta kollektiva språng ut idet okända kan också förklaras utgående från principen om anomalier.
Man vill störta det rådande paradigmet och till det behövs anomalier. På sina egna sätt vill väl människor också gärna förknippa sig med den kategori av personer som bidragit till att förändringar inträffar. Kanske följden av förändringen inte blir den önskade men det är sist och slutligen inte så farligt ur ett mikroekonomiskt perspektiv. Den driftiga kan förflytta sig till andra miljöer och hitta nya sätt att verka.
Värre är det med dem som blir kvar och försöker förstå vad som hände och hur det nu kommer att gå. Det finns en stor risk att individerna som blir kvar blir väldigt mottagliga för nästa ännu mera retoriskt välslipade anomali som dyker upp, och det kan på allvar bli farligt för alla. För övrigt så farligt som det var i oktober 1962 då världen stod på randen till fullskaligt kärnvapenkrig, varefter man inrättade hetalinjen mellan Moskva och Washington för att underlätta direkt kommunikation. Thomas Kuhns verk The Structure of Scientific Revolutions publicerades för övrigt 1962, samma år som Kubakrisen.
= & z 3 z 3 = Jä