Äntligen gick det vägen för de svenska borgerliga

av Inger Ehrström Forum 1976-15, sida 12-13, 06.10.1976

Taggar: Orter: Sverige Teman: politik

12

Torbjörn Fälldin

Olof Palme

FORUM 15 - 7 Äntligen gick det vägen för de svenska borgerlig Äntligen gick det vägen för de borgerliga! Mer än halva Sveriges befolkning suckade av lättnad natten mot den 20 september. Men vad var det som gjorde att 44 år socialistiskt styre föll nu?

Ja, inte var det den mot väljarnas omdöme nästan förolämpande orsak som socialdemokraterna med statsminister Olof Palme i spetsen anförde redan under valnatten: att det alltid går hem hos en del människor när man lovar att lösa ett svårt problem utan att det skall kosta någonting — underförstått kärnkraftsfrågan.

ay” Så enkelt var det nu inte. Inte heller går det att bara skylla på ”högerkrafterna” i största allmänhet — vad är det i så fall som har gjort dem så starka just nu?

Förklaringen kan kanske bäst sammanfattas i den allmänna känslan av osäkerhet i fråga om vart socialismen i Sverige är på väg. Det nya för detta val var ju dels Meidnerfonderna och de nya idéerna om marksocialisering och dels irritationen över byråkratiskt krån gel, höga skatter m m, sammanfattat i ordet Pomperipossa. Och det är alldeles klart att motståndet mot denna nya radikalare socialism inte kommer enbart från företagare och dem som traditionellt står på marknadshushållningens och den hittillsvarande svenska blandekonomins grund. En tredjedel av fackföreningsmedlemmarna är inte socialister och stora skaror av sk vanliga människor är rädda för dessa nya aspekter av den svenska socialismen.

Var det rädsla Överhuvudtaget får man väl säga att det utmärkande för val i Sverige är rädsla: En gång är det politisk oro ute i världen, en annan gång rädsla för ”högerspöket” eller helt enkelt fruktan att förlora den standard och trygghet man har uppnått, som gör att väljarna ”tar det säkra före det osäkra” och ger den sittande regeringen sitt stöd. Också’ denna gång spelade socialdemokraterna friskt på denna inneboende fruktan, men den överträffades nu av den fruktan som socialisterna själva har frambesvurit med sina socialiseringsförslag. Och de borgerliga var inte sena att utnyttja denna.

Även kärnkraftsfrågan är ju i grunden en fråga om fruktan. Men den har påverkat opinionerna åt olika håll: Centerpartiet och kommunisterna är emot socialdemokraternas = kärnkraftspolitik, men de har alla tre gått tillbaka, medan Moderata Samlingspartiet och Folkpar FORUM 15 : 7 1 tiet som närmast är avvaktande, står som segrare i valet. En del socialdemokrater har tydligen åtminstone på riksplanet lämnat sitt parti för centerpartiet, medan en del av detta partis gamla väljare av andra orsaker än kärnkraften har sökt sig till de två andra borgerligare partierna.

”Affärerna”

Till elementen av typ Pomperipossa kan man också hänföra alla de sk affärerna, som har minskat förtroendet till regeringens oväld: transportbasens semesterresa, pengarna till det finländska metallarbetarförbundet, osv, samt många prominenta ’ socialdemokratiskt sinnade personers avhopp. Allt saker som kanske inte var för sig omvände så många, men tillsammantagna säkert rågade måttet som redan var välfyllt med fruktan och irritation. Otacksamhet är världens lön: nu hjälpte det infe att Sverige har klarat sig igenom den senaste depressionen med mindre arbetslöshet och påfrestningar än något annat land.

Detta försök att analysera bakgrunden till valets utgång kan ytterligare kompletteras med påpekandet att antalet nya väljare var osedvanligt stort till följd av den sänkta rösträttsåldern, och bland ungdomen är de radikala vindarna omoderna just nu. På riksdagsplanet spelar invandrarnas rösträtt ju ingen roll, men i kommunalvalet har deras röster otvivelaktigt stärkt det socialistiska blocket och på några orter tom vägt tyngre än svenskarnas förskjutning mot de borgerliga.

Så långt om orsakerna till att detta för ett land med demokratiskt, parlamentariskt styrelseskick normala skifte vid regeringsrodret äntligen kom till stånd.

Inkörningssvårigheter

Hurdan blir nu framtiden? Olof P alm e har tvärsäkert förklarat att de tre borgerliga partierna inte kan regera. Dels är dé tre som måste samsas — vilket inte kan vara svårare än det under 70 år har varit inom Svenska Folkpartiet hos oss — och dels har ingen annan än socialisterna praktiskt erfarenhet av regeringsarbetet — vilket är en sanning med viss modifikation. Erfarenhet från isynnerhet landstings- men också kommunal verksamhet är en inte föraktlig skola och för riksdagsmän är det väl bara det interna myglet som är främmande.

Men det är klart att en del inkörningssvårigheter kan uppstå, inte minst för att 60 å 80 av de högsta tjänstemänne i kanslihuset kommer att lämna sin anställning antingen automatiskt för att deras befattningar är rent politiska eller för att de har fått dem på politiska meriter. Dessa poster måste nybesättas och tjänstemännen måste snabbt sätta sig in i arbetet. Den opposition den nya regeringen kommer att möta i riksdagen är både revanschhungrig och skicklig, det är säkert — när den väl har genomfört sin omställning. Också socialdemokraterna får nämligen tänka om på många punkter nu när inte kanalerna till kanslihuset längre står vidöppna. Partiet, inte regeringen, får spela första fiolen, vilket kan vara ovant, och samarbetet med fackföreningsrörelsen kommer att påverkas — inte minst ekonomiskt får man anta, eftersom kollektivanslutningens saga väl tar slut.

När regeringens Öövergångssvårigheter har klarats av finns det emellertid ingenting som säger att inte en borgerlig regering med majoriteten bakom sig skulle kunna regera. Det avgörande blir naturligtvis dess politik. Förväntningarna bland väljarna är stora — faktiskt ligger väl den största risken just däri — och börsen tog ett skutt uppåt med 3 procent dagen efter valet!

Fyra huvudfrågor

På kort sikt har regeringen fyra huvudfrågor framför sig + BUDGETARBETET har redan inletts och måste fortsättas efter delvis nya linjer. Det blir för de nya tjänstemännen att börja på med raska tag, men arbetet underlättas av de ”skuggbudgeter” partierna brukar ha och de motioner som redan ligger i riksdagen från den hittillsvarande oppositionens sida.

e SKATTEPOLITIKEN måste läggas om i enlighet med vallöftena, främst gäller det lindrade marginalskatter. Frågan om hur reformen skall finansieras är helt obesvarad ännu. På längre sikt måste arbetet på en permanent skattereform inledas så att man äntligen kommer ifrån de ständiga provisorierna och samtidigt kan reducera skattebördan.

e« ENERGIPOLITIKEN har ju spelat en sådan roll i valet att den med det första måste få en ny utformning. Det kräver intensiverad forskning och nya energisparplaner.

e I FAMILJEPOLITIKEN åter är det främst sextimmarsdagen för småbarnsföräldrar och formerna för vårdnadsbidraget som påkallar omedelbar utredning, allt i enlighet med de borgerliga partiernas samstämmiga önskemål under valkampanjen.

Löntagarna är naturligtvis intresserade av hur standardutvecklingen skall bli.

Hittills har de till priset av kraftig inflation och upplåning i utlandet pressat sig till 3 å 4 procent reallöneökning per år. Enligt långtidsprognosen tillåter den ekonomiska ramen dock inte större standardhöjning än 2 procent årligen, om man inte vill fortsätta med upplåningen. (Den var förresten en sak som regeringspartiet noga aktade sig för att tala om när den under valkampanjen skröt med sin ekonomiska politik — men däremot dög det nog att skrämma med upplåning i framtiden ifall de borgerliga vann!) Oberoende av hurdan standardutvecklingen blir kvarstår alltid de ömtåliga fördelnings- och finansieringsfrågorna. Kan det uppsving inom näringslivet — och speciellt småindustrin — som av psykologiska skäl kan förväntas i och med regimskiftet bli så stort att kakan växer tillräckligt för att betala reformerna? Det vore lyckligt, men sker naturligtvis i ingen händelse ögonblickligen.

Programmet utarbeta Ögonblickligen har regeringen emellertid över sig avtalsrörelsen. Fackföreningsbasen Gunnar Nilsson är syrlig och förutser svårigheter av ”både psykologisk och saklig art”. Det avtalsförslag LO har utarbetat på basen av den socialdemokratiska = regeringens skatteförslag måste omarbetas och sedan ”saknar man umgängesvana med en borgerlig regering”. Detta påpekande visar ju på sitt sätt vilken snedvridning det långa regeringsinnehavet har lett till på organisationsplanet: det är inte med regeringen som = avtalsförhandlingarna skall föras). Tjänstemannabasen Lennart Bodsröm hyser ingen sådan rädsla utan menar att organisationens avtalsprogram är oberoende av vem som regerar. Och arbetagivargeneralen Curt-Steffan Giesecke påpekade i sin första kommentar att regeringens färg inte spelar någon roll för förhandlingsarbetet. Däremot kan SAF kanske räkna med en annan inställning till många företeelser, inte bara till Meidnerfonderna och byråkratin. Vad den nya regeringen tänker göra när den väl har tillsatts några dagar efter riksdagens öppnande den 4 oktober, det vet man ingenting om ännu, Dess program utarbetas i partikanslierna och vid täta konferenser. Det enda de tre partiledarna Thorbjörn Fälldin (med all sannolikhet blivande statsminister), Gösta Bohman och Per Ahlmark hittills har sagt är att de ”till 99 procent eller mer är överens om näringspolitiken”. Det är ingen dålig början. (Inger Ehrström)