Är industrins miljövård bättre än sitt rykte?
av Håkan Nylund Forum 1981-06, sida 10-11, 01.04.1981
Vid sidan av konsumentskyddet var m Är in vården en av d stora samhällspolitiska utmaningarna för industrin under 1970-talet. Och förblir, vilket debatten kring problem avfallsverket och miljöfrågorna i allmänhet visar. En titt miljövårdsfaciten för det senaste decenniet visar emellertid att industrin mött utmaningarna betydligt bättre än vad man vill tro då man följer debatten och tidningsrubrikerna.
e Här om någonstans gäller emellertid den gamla sanningen att endast dåliga nyheter är nyheter. Den positiva utvecklingen har passerat relativt oförmärkt och hamnat i skuggan av några få spektakulära miljöskandaler.
Å andra sidan innehåller framtiden åtskilliga frågetecken. Industrins miljövårdsåtgärder börjar på många områden närma sig den gräns, där ytterligare förbättringar kräver orimligt stora insatser i proportion till det uppnådda resultatet. Insatserna är inte blott pengar, utan även energi som är en knapp resurs vars produktion i sig innebär miljörisker, speciellt luftföroreningar.
Industrin är inte heller den enda boven i miljödramat, och även om den inom vissa sektorer och lokalt belastar miljön hårt, så fördelas ansvaret för vår miljö p 1 en bred front.
Trafiken kräver mycket land, är en betydande luftförorenare och medför också bullerstörningar. Lant- och skogsbruket kräver också areal och förändrar naturen samtidigt som det belastar vattendragen relativt mycket. Samhällsbyggandet kräver utrymme och belastar miljön med avfallsvatten.
Energiproduktionen ger framförallt upphov till luftföroreningar genom att bränna fossila bränslen. Fabriksindustrin belastar främst vattendragen och förorsakar luft och bullerproblem.
Kontrollsystem
Vattenföroreningarna kontrolleras i Finland på två sätt. Dels har vatten strins miljövå
Lf O ättre ån sitt rykte styrelsen sitt eget kontrollsystem, som täcker våra viktigaste vattendrag och de största belastningspunkterna, och dels är de anläggningar som leder ut mycket avfallsvatten skyldiga att övervaka sina egna utsläpp. Internationellt sett är övervakningen på en hög nivå.
Industrin har under 1970-talet investerat ca 2,2 mrd mk i direkta vattenskyddsåtgärder, mätt i dagens penningvärde. Resultaten har inte låtit vänta på sig.
Inom pappers- och massaindustrin, som bland industrins branscher mest belastar vattendragen, har belastningen sjunkit dramatiskt. Belastningen av fasta ämnen hade från nivån år 1970 fram till år 1976 minskat till nästan en fjärdedel, bruttosyrekonsumtionen (BHK) till ungefär hälften, fosforbelastningen till
FORUM 6/8 d .
Industrin har på 1970-talet investerat ca 2,2 mrdå mk i dirckta vattenskyddsåtgärder. Resultate har inte låtit vänta på sig, tre fjärdedelar av våra vattendrag klassificeras som antinge ”bra” eller ”utmärkta”.
hälften och kvävebelastningen till två tredjedelar. Största delen av detta uppnåddes genom miljövårdsåtgärder, varför belastningen knappast igen ökat i takt med högkonjunkturen.
Inom den kemiska industrin minskade fosforutsläppen från år 1972 till år 1976 till en tiondel, kväve- och kvicksilverbelastningen till hälften. Inom den petrokemiska industrin uppgick oljeutsläppen till 10 procent av utsläppen år 1972. Liknande siffror kan redovisas för industrins övriga branscher. Förutom genom reningsåtgärder har detta uppnåtts genom att vattenkonsumtionen inom tex livsmedelsindustrin och textilindustrin har minskat betydligt.
Vid sidan av reningsåtgärderna har förändringarna i industrins processer haft en avgörande roll för miljövården. Övergången från sulfit- till sulfatcellulosaproduktion och omläggningarna av sulfitcellosans produktionsprocesser har minskat både vatten- och luftutsläppen. Förändringar i de metallurgiska processerna har förbättrat nivån på basmetallindustrins miljövård, medan vår relativt nya kemiska industri från början kunnat gå in för miljöskonande processer.
Allmänt taget är just nya och effektivare processer det bästa sättet att i framtiden förbättra industrins miljövård utan att belasta vår internationella konkurrenskraft.
Vattenstyrelsens klassficering av våra vattendrags användbarhet ger förutom en bild av de förbättringar som skett även en uppfattning om dimensionerna på våra vattenföroreningsproblem.
Vattenstyrelsens klassificering består av fem klasser: utmärkt, god, nöjaktig, försvarlig och dålig. Enligt dess översikt
FORUM 6/8 om vattendragens tilistånd under åren 1972—76 hörde år 1971 2,8 procent av våra vattendrag till de två sämsta klasserna. År 1976 hade andelen sjunkit till 2,1 procent, medan den tredje klassen. nöjaktig, uppgick till 19 procent av vattendragen. 79 procent av vattendragens areal hörde alltså till de två bästa klasserna bra eller utmärkt. Samtidigt är det dock skäl att minnas, att de sämsta vattendragen vanligen ligger kring tätt befolkade områden.
Luftvårdens vilda västern?
Den långsamma och segslitna behandlingen av luftvårdslagen har ofta gett upphov till uppfattningar att Finland beträffande luftvården vore rena vilda västern. Då glömmer man att Medicinalstyrelsen inom hälsovårdsektorn sedan år 1973 har fastställt riktvärden för de viktigaste luftföroreningarna.
Direktiven förnyades senast år 1978 och gäller svaveldioxid, svävande stoft, kvävedioxid och kolmonoxid. Dessutom har industrin i väntan på luftvårdslagen redan länge frivilligt följt de värden som angetts i den svenska luftvårdslagen under antagandet att våra bestämmelser ångt kommer att följa de svenska.
I samband med beredningen av luftvårdslagen har inrikesministeriets miljövårdsavdelning i samarbete med olika parter gjort omfattande utredningar om uftföroreningarna och luftens kvalitet.
De vanligaste luftföroreningarna är svaveldioxid och olika partiklar. Svaveldioxid fräter bla metallkonstruktioner och försurar sjöarna och uppkommer både vid energiproduktion och av industrins processer. Tack vare de tidigare nämnda processomläggningarna inom industrin har svavelutsläppen kun nat minskas medan man inom energiproduktionen varit hänvisad till att filtrera bort partiklarna ur rökgaserna. En viss roll i minskningen av svavelutsläppen har även alternativa bränslen spelat, då t ex det vid bränningen av bark och torv inte frigörs så mycket svavel.
Nedgången i svavelföroreningarna har inte varit så dramatisk som på vattensidan, utan det har mer varit fråga om att hindra föroreningarna från att öka i takt med produktionstillväxten.
Ett särskilt problem utgör fjärrföroreningarna, som i de högre luftlagren transporteras in över vårt land från Mellaneuropa och Sovjetunionen.
Partikelföroreningarna har däremot minskat kraftigt tack vare förbättrade miljövårdsåtgärder. Om inga luftvårdsåtgärder hade gjorts skulle industrins och energiproduktionens partikelutsläpp idag uppgå till ca en miljon ton i året. Tack vare de miljövårdsåtgärder som gjorts är utsläppena nu mindre än en tiondel av detta, omkring 90 000 ton i året.
Avsaknaden av en luftvårdslag har alltså inte lett till att industrin skulle ha försummat miljövården på detta område. Under 1970-talet investerade industrin ca en miljard mark i luftvården. Däremot har bristen på lagstiftning lett till att ett stort antal olika myndigheter handlägger luftvårdsfrågor — bla sju olika ministerier — vilket givetvis fört med sig extra byråkrati och t o m maktkamp mellan de olika myndigheterna. Därför är man från industrins sida intresserad av att få en lag så att läget klarnar.
Lagar och förordningar
Beträffande avfall och avfallshantering finns det sedan år 1979 en lag, som senare kompletterats med förordningar.
Lagen och förordningarna fastställer hur avfallshanteringen skall organiseras, skötseln av avstjälpningsplatser, finansiering, mm. Paragrafen om nedskräpning ger statsrådet möjligheter att begränsa användningen av vissa förpackningar eller påföra returavgift för dem. Detta har under de senaste veckorna igen blivit aktuellt då röster har höjts för att förbjuda vissa öl- och läskedrycksburkar, en åtgärd som bryggeriuindustrin överraskande nog inte förefaller att motsätta sig.
Återanvändning av avfall motiveras inte blott av nedskräpningssynpunkter, utan även av den ökade medvetenheten om att naturresurserna är knappa och allt dyrare att utnyttja. Återanvänding ger också stora energiinbesparingar, t ex vid aluminiumproduktionen är energiåtgången vid användning av skrot 96 procent mindre än vid produktion från råämnen. De utredningar som gjorts om återanvänding av avfall inom industrin visar att det avfall som uppstår vid själv (Fortsätlning på sid 36 1