Är jämlikheten satt på undantag?
av Rita Asplund Forum 2018-06, sida 31, 21.06.2018
Under senare år har det genomförts ett flertal reformer av den högre utbildningen i Finland. Syftet har varit dels att försnabba de ungas övergång från andra stadiet till högskolestudier, dels att förkorta själva studieperioden och därmed förlänga tiden i yrkeslivet. Särskilt universitetsstuderandena anses vara på tok för gamla när de avlägger sin första examen, jämfört med situationen i de flesta andra länder.
[caption id=“attachment_8034” align=“alignright” width=“170”]
Rita Asplund är forskningsdirektör på Näringslivets forskningsinstitut Etla.[/caption]
Alla reformer till trots har resultatet hittills varit magert. Färska siffror tyder snarare på att det har blivit allt svårare för nyutexaminerade studenter att få en studieplats: endast var fjärde inleder sina högskolestudier direkt efter studentexamen, och av samtliga sökande är det bara en knapp tredjedel som lyckas få en studieplats. Den stenhårda konkurrensen tvingar många att söka upprepade gånger, vilket lett till att allt färre av dem som inleder sina högskolestudier är under 20 år gamla, eller ens yngre än 25.
Flaskhalseffekt. Problemet är den årligen återkommande massiva mängden sökande som hoppas på en studieplats. De nya studenterna tvingas konkurrera huvudsakligen på tre fronter: med alla de som efter andra stadiet har valt att ta ett mellanår, med dem som inte är nöjda med sin nuvarande studieplats och vill byta inriktning, och med dem som har jobbat några år och nu vill fortsätta studera. Varken särskilda kvoter för förstagångssökande eller ett separat ansökningssystem för överflyttning mellan studieplatser har lyckats förbättra antagningssituationen för de nya studenterna.
Lösningen finns nog inte heller i de reformer av universitetens antagningsförfarande som kommer att genomföras under de närmaste åren. Sålunda ska inträdesprovens roll minskas avsevärt och merparten av universitetsstuderandena antas enbart på basis av studentexamensbetyget. Och till den del inträdesproven kvarstår ska preparandkursernas, de så kallade prepkursernas, betydelse kringskäras genom att förhandsmaterialet minimeras eller slopas helt.
Rättvisa, för vem? De nya reformerna har motiverats med att inträdesproven och i synnerhet de förberedande prepkurserna försätter de sökande i väldigt olika utgångsläge. Antagningar som enbart beaktar studentbetyget upplevs som betydligt rättvisare. Är det så?
Svaret beror på från vems synvinkel man ser på situationen. Visst kan det upplevas som orättvist att de som lyckats bra i studentexamen ser sig omkörda av sökande med svagare betyg men med ekonomisk möjlighet att gå dyra prepkurser. Om antagningen inte längre avgörs av krävande inträdesprov så kan man även tänka sig att många fler söker också till eftertraktade studieinriktningar som är svåra att komma in på. Å andra sidan innebär reformerna att de som av en eller annan orsak misslyckats i studentexamen fråntas möjligheten till en andra chans i och med att inträdesprovens roll minskas radikalt. Reformerna kommer därför troligtvis att förändra sammansättningen av de nybakade studenter som får en studieplats, men knappast deras andel av det totala antalet godkända universitetsstuderande.
Är då slutresultatet faktiskt en mera rättvis antagningsprocess? Det vet vi inte med säkerhet eftersom mycket beror på hur reformerna eventuellt påverkar de ungas utbildningsval och sökbeteende. Åsikter finns det däremot gott om. Forskningen kan däremot ge enbart viss vägledning.
Kön och bakgrund. I grova drag kunde dagens situation sammanfattas ungefär så här. Flickor väljer oftare gymnasiet framom yrkesutbildning. Flickor är också ofta duktigare i gymnasiet och får i genomsnitt bättre studentbetyg. Många pojkar inser allvaret lite för sent och i synnerhet för dem har inträdesproven erbjudit en andra chans.
Skillnader i familjebakgrund fungerar i stort på samma sätt. Majoriteten av gymnasieeleverna kommer från en stark socioekonomisk miljö och klarar sig ofta bra i studentexamen. Å andra sidan har i synnerhet studenter med en svagare socioekonomisk bakgrund många gånger märkbart lyckats förbättra sina chanser att få en hett eftertraktad studieplats tack vare inträdesprov, eventuellt i kombination med en prepkurs.
De största förlorarna ser därför ut att vara de grupper som redan nu är underrepresenterade i gymnasiet, det vill säga pojkar och unga från en svagare socioekonomisk miljö. Det vore därför viktigt att också följa upp hur reformerna påverkar de antagna universitetsstuderandenas fördelning enligt kön och familjebakgrund. Nu har dylika aspekter tyvärr hamnat i skymundan, trots att jämlika studiemöjligheter utgör en av grundpelarna i vårt utbildningssystem.