Arbetsgivarna och de sociala kostnaderna

Taggar: Teman: sociala kostnader

Sedan början av 1960-talet har det skett en mycket kraftig utveckling ‘inom Finlands socialpolitik. 1960-talet kännetecknades av målmedvetenhet och långsiktsplanering, någo som tyvärr inte kan sägas om de senaste åren.

Hurudan är utvecklingen av de sociala kostnaderna? Vilken är arbetsgivarnas andel av finansieringen av dessa?

Arbetsgivarn och de sociala kostnaderna

Vart går de sociala kostnaderna?

Med sociala kostnader förstås den del av de gemensamt förtjänade inkomsterna som överföres på den ”inaktiva” befolkningen. Man kan indela de sociala kostnaderna i nio huvudgrupper.

De framgår ur figur 1.

Pensionsutgifterna upptar nästan hälften av samtliga sociala kostnader.

Finansleringen av de social . kostnaderna

Finansieringen av de sociala kostnaderna delas mellan staten, kommunerna, arbetsgivarna och de försäkrade. Ur figur

Figur II: Finansleringsförhållandet av de sociala kostnaderna

40

Figur 1: De sociala kostnaderna år 1971

KOMMUNERNA

ARBETSGIVARN 1 Ålderdom och arbetsoförmögenhet 45,0 “/ II Sjukdom och hälsovård 27,5 / ill Familjer och barn 10,8 “/»

IV Arbetslöshet 4,9 /s

V Krigsinvallders samt stupades anhörigas pensioner mm 3,5 “/o

VI Arbetsolyckor 2,6 “/s

VII Barnavdrag I kommunal och statsbeskattning 2,3 “/

Vill Allmän ospecificerad hjälp 1,8 “/a

IX Räntestöd för bostadslån 1,6 “a

DE FÖRSÄKRADE

Forum 11/7 2 framgår utvecklingen av finansieringsförhållandet under åren 1950—1972.

” Man kan konstatera att samtidigt so de sociala kostnaderna kraftigt har ökats har även en märkbar förskjutning inom finansieringens fördelning ägt rum. Statens andel har i jämn takt avsevärt minskat, medan arbetsgivarnas andel under åren ökat i motsvarande grad. Den expanderande socialpolitiken och finansieringen av densamma bärs alltså i främsta rummet upp av arbetsgivarna.

Utvecklingen av de sociala kostnaderna och deras finansiering har grovt set varit liknande i de nordiska länderna.

Statens andel har i samtliga länder — främst i Sverige och Finland — fått mindre betydelse, medan arbetsgivarnas andel starkt ökats — främst i Sverige, Norge och Finland.

I Finland har arbetsgivarnas andel av finansieringen genomgående varit högst jämfört med de övriga nordiska länderna under de senaste 10 åren.

Arbetsgivarnas (Industrins) andel av de indirekta arbetskraftskostnaderna

Det är svårt att med absolut exakthet beräkna arbetsgivarnas andel av de indirekta arbetskraftskostnaderna.

Nedanstående figur visar i stora drag utvecklingen av arbetsgivarnas indirekta arbetskraftskostnader i förhållande till utbetalad lön för effektiv arbetstid under åren 1960—1973.

Figuren visar att industrins indirekta kostnader år 1960 var ca 20 /o varefter de kraftigt ökat, och år 1970 var 30,1 2/0. Stegringen tycks oavbrutet fortsätta,

Figur IV: Arbetsgivarnas sociala kostnader år 1970 I ”/o till utbetalade löner och under detta år överstiger de 35 “/o. kl Varpå beror stegringen av de sociala Semesterlöner 12 kostnaderna, och vad innehåller de? Vi Fridagslöner 1 kan se av figur 4 hur industrins sociala Sjukdomslöner 1.0 kostnader fördelades år 1970. övriga löner GE Den absolut största delen av utgifterna Soclalskyddsavgifter 7.5 beror på den socialpolitiska lagstift- Ölycksfallsförsäkring 13 ningen samt arbetsavtalen. Pensioner 7.9 De lagstadgade arbetskraftskostnaderna Arbetslöshetsförsäkring —. 04 var sålunda ca 25 9/0 av utbetalad lön för DE LAGSTADGADE 25.7 effektiv arbetstid. Detta betyder att en- Ekonomisk socialverksamhet 2.8 dast ca 59/0 hör till de sk frivilliga Hälsovård 0.5 kostnaderna — främst i form av bo- Utbildning 0.8 stadskostnader. Understöd 01 Det kan också vara intressant att titta på hur industrins arbetskraftskostnader DE FRIVILLIGA 2. fördelar sig mellan arbetare och tjänste- Administrativa utgifter — 892 män. Utvecklingen framgår ur nedan- 30.1 stående figur: d Figur V: Arbetsglvarnas Indlrekta arbetskraftskostnader åren 1961, 1965 och 1970. 1961 1965 1970 ’ LAGSTADGADE — arbetare 16.7 22.7 257 , — tjänstemän 18.0 23.2 257 — hela industrin 17.2 227 25.7 FRIVILLIGA — arbetare 41 4,3 36 — tjänsternän 82 6.5 5.5 — hela industrin 51 51 4.2 KOSTNADERNA INALLES — arbetare 20.8 27,0 20,8 — tjänstemän 26.2 29.7 IH.2 — hela industrin 22.6 28.0 301

Figur Ill: Industrins indirekta arbetskraftskostnader | förhållande tll utbetalad lön för effekti arbetstid åren 1980—1973.

k 34 32 30 28 2 2 1960 1965

Forum 11/74

Man lägger märke till den redan tidigare konstaterade kraftiga ökningen av kostnaderna. Därtill ser man tydligt hur de lagstadgade kostnaderna ökat medan de frivilliga kostnaderna sjunkit under åren 1961—1970. Det är också tydligt att arbetarnas andel av de sociala kostnaderna ökat betydligt kraftigare ä motsvarande kostnader för tjänstemännen. Utvecklingstendenser

Det verkar som om den kraftiga höjningen av de sociala kostnaderna kommer att fortgå under de kommande åren. Främst torde de pensionspolitiska frågorna vara av centralt intresse.

Inom de frivilliga sociala kostnaderna har nya målsättningar kommit i dagen. Här kan man främst peka på intresset för utbildning, säkerhet och företagsdemokrati, vilka med största sannolikhet kommer att dra allt större kostnader under de kommande åren.

Fortis på sid 5 33