Arbetstidsdebatt
av Lats-Gunnar Larsson Forum 1984-03, sida 18-19, 15.02.1984
F RUN 384 3/84 F RUN
Tysklands heta potatis
I Västtyskland pågår en intensiv debatt om arbetstiderna. Omedelbar inspiration har den förstås fått av de höga arbetslöshetssiffrorna — stadigt över två miljoner i förbundsrepubliken. Men när det gäller slutsatserna råder den djupaste oenighet. Kan man dela arbete som man delar bröd och genom kortare arbetstid skapa fler arbetstillfällen? Ja, säger fackföreningarna, arbetsgivarna säger däremot nej. Är olika former av flexibel arbetstid ett sätt att skaffa mer jobb? Ja, säger arbetsgivarna,
Av LARS-GUNNAR LARSSON
BH Olika vägar att komma bort ifrån den stela 40-tummarsveckan har emellertid prövats i Västtyskland redan tidigare. Redan för fem år sedan införde handelsföretaget Becks, hemmahörande i Minchen, ”individuell arbetstid” för sina anställda. Alla de drygt 800 anställda kan sluta ett ”arbetsavtal” på mellan 60 och 173 timmar per månad (det senare motsvarande full arbetstid) med sin arbetsgivar. När dessa arbetstimmar ska utföras beror dock i stor utsträckning på den enskilde. Ingen tvingas att arbeta vid en viss tidpunkt. Dock måste man inom varje avdelning månads- och veckovis fastställa en grov respektive detaljerad plan över vilka som arbetar när. På basis av kända uppgifter om kundtillströmning strävar man efter att anpassa bemanningen till rusningstiderna. En premie på försäljningsresultatet utöver den ordinare lönen innebär också en stimulans för den enskilde att ”vara med” när omsättningsmöjligheterna är som störst.
Detta system tillkom dels som en följd av att Becks i mitten av 70-talet valde en mer anspråksfull linje och därför ville försäkra sig om personal som svarade mot anspråken, dels också därför att en stor del av de anställda i en rundfråga önskade kortare arbetstid. Resultaten av systemet har blivit just de önskade: det nya individuella arbetstidssystemet har aktiverat en överkvalificerad medarbetarstab. Nyrekryteringsbehovet täcks mer än väl av alla spontanförfrågningar, som man fått sedan 1978. Medan tidigare två tredjedelar av de anställda arbetade heltid, är numera två tredjedelar av personalen deltidsanställd, alltså med ett arbetstidsavtal på mindre än 173 timmar per månad. Antalet anställda hos Becks har sedan 1978 ökat med tio procent och produktiviteten har gått upp med sex procent. Sabine Then är en av dem som har att pussla ihop månds- och veckoarbetsschema på sin avdelning. Det går utan bekymmer. Och på frågan vad hon anser om 35-timmarsveckan, säger hon: — Ointressant!
Flexibel arbetstid
Experiment med arbetstid är emellertid särskilt på sistone något, som sysselsatt många företagsledningar och representanter för anställda. Sedan oktober i år tilllämpas i kemijätten BASF:s nya fabrik för tillverkning av videokasetter i Ettenheim
E 18
Arbetstiden en ny modell för skiftarbete. Istället för att tidigare 83 anställda arbetat konventionellt tvåskift är numera 163 anställda under tre skift. Arbetstiden är förkortad från 40 till 31,5 timmar, men lönen är tack vare prestationstillägg sänkt med bara cirka 10 procent. Skiftgångsystemet, som de anställda, uteslutande kvinnor, till största delen själva lagt upp, ser i praktiken ut så här. Första skiftet arbetar mellan 5 och 14 vardagar, andra skiftet mellan 14 och 18.30 och det tredje skiftet från 18.30 till 23. Varje vecka byter man skift. Dessutom arbetar man var tredje lördag mellan 5.30 och 14. Fördelarna med systemet är, att det långa förmiddagsskiftet blir aktuellt endast var tredje vecka och att de anställda kvinnorna med de fastslagna tidsgränserna har möjlighet att vara hemma vid större delen av de viktiga måltiderna. För BASF uppstår fördelen, att man bättre kan utnyttja den dyra produktionsutrustningen i en nya fabriken. Kapacitetsutnyttjandet har ökat från 80 till 95 procent. Liknande positiva erfarenheter som vid BASF har man vid Philips-fabriken Roeselare i Belgien. Den som under en veckoända binder sig att arbeta koncentrerat 24 timmar får betalt för 36 tummar, alltså inte långt ifrån full 40-timmarsveckolön! Det femtioprocentiga lönepåslaget kan före taget kosta på sig tack vare det förbättrade utnyttjandet av produktionskapaciteten. Från fackföreningens sida är man positivt inställd, eftersom företaget bundit sig att nyanställa en medarbetare på normal arbetstid för var sjätte som går över till helgarbet. Och företagsledningen är smått lyrisk: — Nu kan vi bli konkurrenskraftiga mot japanerna igen!
En utveckling mot större andel deltidsarbetare är också tydlig vid en rad stora västtyska företag. Siemens, den största private arbetsgivaren i Västtyskland, har fem procent av sina 165.000 medarbetare anställda på deltid, liksom BMW. Siemens vill öka andelen till tio procent. Förmodligen har man gjort samma erfarenhet, som BMW gett uttryck för: visserligen ökar personalkostnaderna, i genomsnitt med tre procent. Det vägs dock mer än väl upp av den ökade produktiviteten, som noteras för ”deltidarna” Samtliga nämnda varianter av flexibel arbetstid är som framgått former, som stämmer väl överens med de företagsekonomiska målsättningarna. Det är därför föga överraskande, att man från arbetsgivarhåll framhåller flexibel arbetstid i olika former som den bästa vägen att ge den enskilde (liksom företaget) mer frihet, att förbättra produktiviteten och att skapa nya arbetstillfällen.
Den individuella arbetstiden är sedan fem år verklighet för drygt 800 anställda i handetsföretaget Becks i Munchen. Sabine Then, Franz Wörndle, Inge Buchner och Thomas Grasegger är fyra ar de anställda vid Becks.
facket emellertid nej.
Det hela handlar förstås inte bara om olika resultat av samma räkneoperation, utan i första hand om strategiska arbetsmarknadspolitiska ställningstaganden och, framförallt, om vem som ska betala en kortare arbetstid, i den ena eller andra formen.
Det blir effektivare arbete och större frihet med individuella arbetstider, säger Inge Buchner. Några bekymmer med att anpassa arbetstiderna till arbetstopparna på sin avdelning har hon heller inte.
Facket strätar emot
På den fackliga sidan ser det annorlunda ut. Förbunden inom den västtyska ”arbetarrörelsen” DGB verkar officiellt för en generell arbetstidsförkortning, successivt ner till 35 timmar, i kommande avtalsförhandlingar. Även inom andra fackförbund, tex. tjänstemannaorganisationen DAG, finns ett stort gehör för kravet på en 35timmarsvecka (även om meningarna är delade såtillvida, att de försäkringsanställda inom DAG vill ha 35-timmarsvecka, de bankanställda inom samma fackförbund i första hand tidigare pensionsålder!). I princip är också den fackliga hållningen, att förkortningen till 35 timmar ska betala med ökande produktivitet såsom tidigare historiska arbetstidsförkortningar. Men ordföranden i världens största enskilda fackförbund IG Metall, Hans Mayr, har också sagt det som alla vet! en sänkning till 35-timmarsvecka kan inte fås till ”nolltariff”, åtminstone inte utan att avstå från lönehöjningar som varit möjliga utan arbetstidsförkortning.
Även om många fackliga ledare förutspått storstrid om 35-timmarsveckan, [särskilt metallarna, och de anställda inom området tryckeri papper och de postanställda är hårda på den punkten) är enigheten bland medlemmarna i den olika förbunden ingalunda total, Att framförallt de äldre medlemmarna skulle föredra en sänkning av livsarbetstiden, är knappast överraskande, Den västtyska statsmakten har inte heller förhållit sig neutral i frågan om var förkortningen ska göras. Regeringen förbereder ett förslag, enligt vilket västtyska anställda framgent ska kunna ta pension vid 58 års ålder. Denna lösning godtas av näringslivet, men kritiseras däremot häftigt av nationalekonomer. Dessa menar att det är orimligt att sänka pensionsåldern i en tid, när den tärande delen av befolkningen ändå stadigt stiger på bekostnad av den närande delen, som ska finansiera den sociala verksamheten.
Vem ska betala?
När det gäller 35-timmarsveckan är däremot de västtyska arbetsgivarna kategoriskt emot. Lönekostnaderna skulle skjuta i höjden och arbetsplatser skulle försvinna istället för att nyskapas i samm takt som företag måste upphöra p g a de alltför höga kostnaderna. Receptet för den västtyska ekonomin är inte att arbeta mindre utan mera, säger arbetsgivarna, och man hänvisar därvid till grannlandet Schweiz, där man vid 43 timmars arbetstid fortfarande har en minimal arbetslöshet.
Den fackliga invändningen mot detta kostnadsresonermang är, att eventuella kostnadsnackdelar för Västtyskland skulle korrigeras genom en devalvering av Dmarken. Denna skulle i så fall stå emot den uppskrivning av den västtyska valutan, som i flera steg under senare år genomförts som en följd av de långsamt stigande lönekostnaderna i Västtyskland.
Striden om arbetstiden i Västtyskland är inte mer än årsgammal. Motsättningarna är alltför stora för att striden ska kunna avblåsas inom kort. Självfallet kommer den också att påverka diskussionen i grannländerna.
I Hur olika arbetsgivare och arbetstagare ser på följderna av olika sätt att förkorta arbetstiden framgår bäst av ett par exempel:
Enligt en sammanställning av DAG (Deutsche Angestellten-Cewerkschaft) är en förkortning av arbestiden till 35 timmar den i särklass effektivaste metoden att öka arbetstillfällena. En generell sänkning till 35 timmar skulle enligt DAG ge 1.250.000 ny jobb. Då har man ändå räknat med, att halva den matematiska effekten av arbetstidsförkortningen ”äts upp” av rationaliseringar. En frivillig sänkning av pensionsålder skulle ge 300—500.000 nya jobb och ett teoretiskt avskaffande av all övertid mellan 250 och 300.000 nya arbetsplatser.
Flexibel arbetstid som alternativ till en 35-tinmarsvecka ser fackföreningarna såsom ointressanta i ett större perspektiv, eftersom enligt deras mening bara en liten andel av näringslivet kommer att delta och därmed bidra till nya arbetstillfällen.
Det av arbetsgivarorganisationerna drivna ekonomiska institutet har kommit fram till att den flexibla arbetstiden möjliggör ”mellan 370.000 och tre miljoner” nya heltidsjobb. Däremot anses den generella arbetstidsförkortningen sysselsättningspolitiskt negativ, eftersom företagens kostnader kommer att öka drastiskt. 19