Att skörda solenergi

av Keith Hindley Forum 1987-17, sida 09-12, 05.11.1987

Taggar: Teman: energi

Att skördo solenergi (1:

Sovjetunionens stora spräng ut i rymden

Hundra år efter den ryska revolutionen kan länder i väst bli tvungna att stå ansikte mot ansikte med det otänkbara: ett sovjetiskt ekonomiskt imperium uppe i rymden. Utgående från den västliga självbelåtenheten över rymdutvecklingen avslöjar Keith Hindley hur Sovjetunionen är på väg att överta ledningen.

jetledaren Mihail Gorbatjov sitt folk att det inom ett sekel skulle kunna njuta av den högsta levnadsstandarden i världen. Vad han menade var, att Sovjetunionen — trots all den förlamande och inrotade ineffektivitet som de nya männen i Kreml fått ärva — kommer att gå förbi Förenta Staterna som den rikaste nationen i världen.

F Ör ett par månader sedan lovade sov Inte tom retorik

Självbelåtenheten I väst kan avfärda förutsägelsen som tomt skryt, jämförbart med

FÖRUN, 17/1987

Krustjovs konstaterande ”Vi kommer att begrava er" på 1960-talet. Men Gorbatjov är ingen ny Krustjov, och har inte visat anlag för tom retorik. Sovjetledarnas uttalanden är idag noggrant avvägda — till och med bedrägligt platta med västliga mått mätt.

Gorbatjovs utfästelse får kött på benen i den sovjetiska tekniska litteraturen som handlar om rymdprogrammet. Det finns otaliga odolda ledtrådar som visar att Sovjet har en djärv, långsiktig strategi med målet att skapa ett ekonomiskt imperium i rymden.

Bevisen får en att tappa andan: Sovjet

I miles

Boss

KN

Fyra sovjetiska rymdprojekt

GQ) Speglar med diametrar på över en kilometer reflekterar solljuset och lyser upp hela städer. Ett dussin speglar behövs för att lysa upp Moskva.

Q Ett kraftverk i Sibirien matar på en bråkdel av en sekund elektricitet till industrin i västra Sovjetunionen via rymden genom att använda sig av en laser och en spegel med diametern 10 meter.

Q Elektrisk ström levereras från en sot energisatellit till rymdfabriker i bana runt jorden med en kedja av laserstrålar.

(2) En konkav spegel reflekterar solljus till en mottagare, där energin omvandlas till en laserstråle, som överför effekten 500 MW till industrier nere på jorden.

har planer på att lysa upp sina städer och förlänga skördetiden med hjälp av solstrålning som reflekteras från jättelika speglar i rymden. Det finns planer på ett rymdsystem för transport av energi från ett område i Sovjet till ett annat, eller till och med till resten av världen, med hjälp av laser och stationer i rymden. Ytterligare omnämns ett system för elförsörjning till en ring av fabriker i bana runt jorden, och slutligen — den kanske djärvaste planen av alla — en flottilj av solenergistationer | rymden för att förse mänskligheten med ren och billig energi. Hundra år efter den ryska revolutionen kan Gorbatjovs dröm gå i uppfyllelse, och de yttersta gränsmarkerna vara erövrade.

Strategin lades up för 12 år sedan

Utgående från publicerade ryska källor är vän fortsättning från föreg sid det möjligt att sammanställa uppgifter om hur strategin lades upp år 1975 och hur projektet framskridit sedan dess. Den ledande rymdkonsulten i Stor-Britannien, Commercial Space Technology står för slutsatserna.

Genom att studera den sovjetiska tekniska litteraturen och genom att lyssna på sovjetiska vetenskapsmän och ingenjörer under konferenser, tror CST’s Alan Bond, som skapade motorn till Storbritanniens rymdaflygplan Hotol, att det går att få fram en konsekvent bild av den sovjetiska strategin.

— Redan år 1975 fattades beslut om att nyinrikta det sovjetiska rymdprogrammet, säger Bond. — Vetenskapsmännen uppmanades komma fram med goda orsaker till att de skulle fortsätta sitt arbete i rymden. Industrialiseringsprogrammet var deras svar.

Den sovjetiska planen får de västliga för söken att exploatera rymden att obönhörligt framstå som en räcka krängningar mellan tecknade seriers hijältedåd och kortsiktigt småsnålande. Den verifierar det mindre välbetänkta i Storbritanniens beslut att drasiskt skära ned på rymdforskningen i en situation, när utvecklingen av rymdplanet Hotol pågår. Hotol är, tillsammans med det amerikanska rymdaflygplanet, de enda rymdfarkosterna, som kan reducera det sovjetiska försprånget under den närmaste ramtiden. Sovjetunionens satsning visar även den historiska betydelsen av de finansieringsbeslut för västliga rymdprogram, som måse fattas under de närmaste månaderna och åren — beslut som antagligen görs i samma anda av självbelåtenhet, som återspeglas i dylika beslut sedan Kennedys dagar.

Haren och sköldpaddan

Rymdateknologin kan jämföras med berättelsen om haren och sköldpaddan. För tillfället är den västliga haren döende, i dvala, och den sovjetiska sköldpaddan går sakta men säkert fram mot en belöning av oberäkneligt värde. Två avgörande händelser visar rymdkonkurrensens nuvarande kurs — rymdskytteln Challenger, som exploderade i januari i fjol, och försenade det amerikanska rymdprogrammet med flera månader, och nyheten i maj om att den sovjetiska raketen för tunga laster, Energia, hade testats för första gången — och det med framgång.

Västvärlden har ingenting liknande att komma med, åtminstone inte inom de närmaste tio åren. Den potentiella lasten som Energia kan ta är så massiv, och uppskjutningskostnaderna per ton så låga, att raketen definitivt är ett landmärke för en ny era i den industriella exploateringen av rymden. Medan amerikanerna har varit upptagna med kortsiktiga prestigefyllda projekt som månprogrammet, eller experiment i fanta 1 sins utmarker som Star Wars, har Sovjetunionen sakta men säkert gått framåt och koncentrerat sig på att bygga upp sin kapacitet för att kunna utnyttja rymden som en välfärdsskapande resurs.

— Ett nytt skede av rymdexploateringen har börjat. Vi har ett omfattande arbete framför oss, sade en tidigare Energia-ingenjör, professor Valery Karasfjtin i en kommentar för ett par månader sedan.

Många rekor i Sovjets namn

Västliga bedömare har tagit för vana att behandla sovjetiska teknologiska prognoser skeptiskt, Sovjetiska experter har ofta sett in i framtiden och planerat det socialistiska paradiset. Det kan visserligen ingå ett element av önsketänkande i vissa prognoser, men det vore förhastat att avfärda den sovjetiska offensiven helt. De första skedena i planerna ligger endast ett decennium framåt i tiden — så nära att planeringen av detta högteknologiska projekt måste ha nått fasta former.

Raketen Energia existerar och har testats. Dess enorma kapacitet och det faktum att den kan återanvändas tyder på planerad aktivitet i tidigare oskådad skala. Många andra tekniska lösningar som är centrala för planerna — t ex lasertekniken och solcellerna — är redan långt utvecklade.

Sovjetunionens rekordlista över nådda mål i rymden kan inte avfärdas. Med mer än 60 kosmonauter har Sovjet samlat över 12 manårs erfarenhet i bana runt jorden, vilket är 2,5 gånger så mycket som de vägstliga erfarenheterna. Nationens huvudsakliga arbetshäst, en raket av A-klass-typ, som placerade Sputnik I i bana år 1957, skjuter fortfarande kosmonauter upp i rymden — 30 år och över 1300 uppskjutningar senare.

USA uppfattar rymden som ett äventyr, för Sovjetunionen är rymden redan rutin. I Sovjet har man skjutit upp över 2 000 raketer, d v s en raket var tredje eller fjärde dag, under de senaste tolv åren. I fjol sköt Sovjet upp över 800 ton i bana runt jorden.

I väst är folk vana att uppfatta rymden som ett viktigt område för kommunikation och övervakning, men oftast inte mer än en sandlåda för vetenskapliga, prestigefyllda och militära lekar. Men rymdens teoretiska potential är omätlig. Den nation som tillskansar sig kunskapen att genomföra storskalig utveckling i rymden kommer att få en billig och föroreningsfri källa till industriell makt.

Den eviga energikällan

Det finns bara en energikälla som inte kan förbrukas: vår närmaste stjärna Solen. Vetenskapsmännen insåg för länge sedan, att speglar som svävar omkring uppe i rymden eller celler som omvandlar solenergi till elektricitet, kan ge tillgång till en kraftkälla som består, även efter att alla oljekällor och kolgruvor i världen sinat. I rymdens tillstån av viktlöshet är det fördelaktigt att konstruera kilometerstora speglar, som endast väger några ton och kan sättas ihop med begränsad arbetskraft. Sådana kan sända kontrollerade strålar av reflekterat solljus ner till jordytan. Den sovjetiska forskningen antyder, att ett dussin rymdspeglar kunde lysa upp en stad av Moskvas storleksklass till normal gatubelysningsnivå. Med speglar skulle det även gå att hjälpa upp Sovjets slokande jordbruk genom att rikta solljus några timmar extra på åkrarna uppe i norr under skördetiden. Ljuset kunde tränga igenom alla utom de tyngsta molnen. Man har uppskattat, att ett basprogram skulle kosta ca 30 miljarder USD och att det skulle kunna genomföras vid slutet av seklet.

Energitranspor via rymden

Följande steg i de sovjetiska planerna är att bygga rymdspeglar för att transportera energistrålar över avstånd på tusentals kilometer i Sovjetunionen. På detta sätt kan man komma ifrån dagens enorma problem med att transportera energi från landets huvudsakliga olje-, gas- och koltyndigheter i

Jorden fotograferad av den sovjetiska satelliten Molnia-1 år 1966. Bilden visar norra halvklotet med Nordamerika tv och västra Sibirien th.

17/1987 FORUN,

Sibirien till landets industriella centra i de västliga delarna. Över sådana avstånd och i det stränga sibiriska klimatet innebär rörledningar och järnvägstransporter ett väldigt slöseri med de natiorella energiresurserna. Forskarna utgick från att försöka tämja mikrovågor för att överföra råenergi, men har nu gått in för effektivare laserstråar. Ett system av kraftreflekterande satelliter skulle kosta omkring 35 miljarder USD och kunde sättas i bana omkring 1995— 2005.

Den tredje fasen skulle vara ett nätverk ör elkraftdistribution i bana runt jorden. Industrianläggningar i rymden skulle kunna anslutas till nätet. Återigen skulle själva arbetet utföras med hjälp av laser och möjligheterna öppnas för viktlös tillverkning. I ett första skede skulle energin komma från markbaserade kraftverk, men i ett senare skede med solenergisatelliter skulle kraften alstras direkt i rymden.

Solkraftverk i bana runt jorden

Den fjärde fasen har den största utvecklingspotentialen av alla. Med stora solkraftverk i rymden kunde tusentals megawatt

F2RUN, 17/198 från solen i form av strålning sändas ner till mottagande stationer på marken.

Akademiker Vladimir Kotelnikov, ordförande för Sovjetunionens internationella rymdadministration /ntercosmos, sade för en tid sedan, att “Sovjet planerar att sätta storskaliga konstruktioner i bana runt jorden, bla kilometerstora reflektorer för att mata solpaneler som fungerar som kraftverk”.

Just ett sådant system har utvecklats av en grupp ledd av akademiker Zhores Alferov vid Ioffe Fysikaliska Institut i Leningrad. En reflektor koncentrerar solljuset 1000 gånger och matar det till solceller av aluminiumarsenid. Dessa konverterar solljuset till elektricitet med åtminstone 27 procents verkningsgrad, dv s två gånger så effektivt som anspråkslösa kiselceller. Stationen driver en lasergenerator, som sänder energin ner till jorden. En komplett pilotstation fungerar nu i praktiken på marken i Solntse (vilket betyder ”sol”) vid Forskningsinstitutet för solenergi i Asjkhabad, Turkmenistan.

— Denna nya solcell placerar solenergin på första plats på listan av alternativa källor, sade Alferov nyligen. — En kvadrat på 100 x 100 kilometer av dessa celler skulle klara av Sovjetunionens nuvarande elektricitetsbehov.

Energia-raketen är ett väsentligt element i alla sådana projekt. Endast ett fyrtiotal uppskjutningar är tillräckligt för att placera den nödvändiga utrustningen för ett 500 MW kraftverk i bana runt jorden. Kostnaderna för bassystemet är omkring 100 miljarder USD och existerande uppskattningar antyder, att ett sådant kunde realiseras inom de närmaste 30 åren.

Initialinvesteringen är enorm. Men enligt experterna kunde kraftverken betala igen sina kostnader på tre eller fyra år. Denna återbetalningshastighet är tre till fyra gånger så snabb som för markbaserade kraftverk. I mitten av nästa sekel, när utvecklingskostnaderna för länge sedan avskrivits, skulle kostnaderna bara vara en bråkdel av ovannämnda, och kostnaderna för driften, med ytterst få rörliga delar i steril miljö och med gratis energi från solen, skulle vara minimala.

Politiska konsekvenser

Om sådana utvecklingstendenser visar sig vara genomförbara, kommer nyttan med rymdsatsningarna att få inverkan på all mänsklig aktivitet. Dagens problem med industriföroreningar och riskerna med kärnkraft skulle bli irrelevanta. Effekterna på sysselsättning, fritid och jämlikhet går inte att beräkna. De politiska konsekvenserna skulle också vara anmärkningsvärda. Det kan verka långsökt idag, när oljemarknaden är övermättad, men ekonomisterna förutspår att säljarens marknad kommer att ta vid på energiområdet i framtiden.

Efter oljekrisen i början på 1970-talet har de västliga strävandena att utveckla alterÅativa energikällor och att spara på användningen av resurserna förlorat mycket av sin drivkraft, när det blev uppenbart att den omedelbara nödsituationen var förbi. Men Sovjetunionen gick vidare.

I en ny värld med dyr energi kommer Sovjetunionen med ett avgörande försprång inom rymdenergiteknologi att kunna sälja ”rymdel” till gynnade medarbetare och allierade, och följaktligen befinna sig i ordergivande ställning. Landet kunde utöva dubbel politisk makt både via en stark position på energimarknaden och via sin ställning som stormakt.

Allt detta kan verka vara science fiction för läsare i väst. Men det råder inget tvivel om att det tas på allvar i Sovjet. Om planerna förverkligas kommer den ekonomiska makten mellan öst och väst att på ett grundläggande sätt omfördelas. Och farkosten som skall stå till tjänst med medlet att förverkliga planerna — den fundamentala länken som allt står eller faller med — har redan testflugits.

Keith Hindley 0

I nästa nummer:

Stjärnorna inom räckhål 1 1 rsaken till våra företags skuldsättOre dvs svaga finansieringsstruk tur, är förutom beskattningen den under flere decennier bedrivna hårda regleringen av penningmarknaden. Under regleringen var räntorna låga, ofta t o m lägre än inflationen. Problemet var tillgången på kredit, inte dess pris. Det lönade sig i allmänhet att ta lån, om man fick,

T ex industrin befann sig då i en mer gynnad position än andra branscher beträffande både tillgången och priset på krediter. Man strävade till att finansiera industrins produktionsinvesteringar även då läget var stramt. Den kapitalintensiva skogsindustrin fick för sin del ta upp stora utländska lån med specialtillstånd av Finlands Bank.

Låneräntorna var då bundna till den oftast låga och sällan varierande grundräntan. Riskerna var större beträffande valutalånen, och skogsindustrin led också av de regelbundet återkommande devalveringarna, eftersom lånebördan åt upp en del av den fördel devalveringen gav exporten.

Ökade risker och möjligheter Nu är läget ett helt annat. Ränteriskerna har ökat väsentligt, även om metoderna att skydda sig mot riskerna också utvecklats snabbt. Företagens lån med rörlig ränta binds till referensräntor, som hela tiden fluktuerar, och även mycket skarpa förändringar är möjliga. De ökade ränteriskerna är en orsak att förbättra företagens finansieringsstruktur.

På snabbt föränderliga marknader är forskning och produktutveckling allt mer nödvändig. Dessa riskfyllda investeringar borde inte finansieras med främmande kapital, utan med inkomstfinansiering eller eget kapital. Ökade FoU-satsningar kräver därmed också att finansieringsstrukturen förbättras.

Det tredje motivet att förbättra finansieringsstrukturen återfinns i den ökade konkurrensen på finansmarknaden. Ju starkare ett företags finansieringsstruktur är, desto bättre är de villkor det också får främmande kapital på. Bara finansiellt starka företag kan t ex emittera de allt mer fördelaktiga företagscertifikaten. Överlag drar stora och starka företag mest fördel av den s k ”värdepapperiseringen”.

De effektiva utländska penning- och kapitalmarknaderna står sedan valutaregleringen minskat i allt större utsträckning till även till de finländska företagens disposition. Det är dock bara ett till sin finansieringsstruktur starkt företag, som kan gå direkt ut på de utländska marknaderna. Små och skuldsatta företag måste uppta sina valutalån via de inhemska bankerna. Detta ökar kostnaderna med i allmänhet 1—3 procentenheter.

Erhållandet av en order beror ofta på finansieringen. Man känner till fall, där en titen garantiprovision varit hindret för en beställning. Ju starkare ett företag är, desto mindre är dess problem med säkerheter och garantiprovisioner.

17/1987 FORUN,