Bara diamanter är eviga
av Richard Brander Forum 2008-02, sida 23, 28.02.2008
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 2 2088
Richard Brander är t.f. forskare vid Nätverket B R A N D E R för Europaforskning vid Helsingfors universitet och tjänstledig journalist på Hufvudstadsbladet.
Finska marken var länge stabil under Bretton Woods-systemet. N har vi ordnade penningförhållanden i Europa genom Ekonomiska och monetära unionen. Hur framtiden ser ut är höljt i dunkel.
Bara diamanter är eviga
I min forskning vid Helsingfors universitet granskar jag Finlands förhållande till den västeuropeiska integrationen under årtiondet efter andra världskriget. På grund av den besvärliga utrikespolitiska sitsen var förhållandet förstås inte speciellt aktivt. Men helt på sidan var Finland ändå inte, Bland annat deltog finländska ungdomar i något som kalllades Europeiska ungdomskampanjen. Det är något som jag ska återkomma till i en senare kolumn,
I anslutning till forskningsprojektet behövde jag information om växelkursen mellan den amerikanska dollarn och den danska kronan 1952. Enklast att fråga Danmarks nationalbank, tänkte jag, och skickade i väg ett e-postmeddelande, Medan jag väntade på svar fick jag fram uppgiften på egen hand genom en välformulerad sökfras på Google. Samtidigt dök andra växlingskurser upp på min skärm: kurserna mellan dollarn och 24 mer eller mindre konvertibla valutor under perioden 19482006,
Tabellerna var intressant läsning. I min okunskap har jag föreställt mig att den finska marken “förritiden” var en högst sprattlig valuta, som fluktuerade vilt och som plågades av ständiga devalveringar, Så enkel är sanningen inte. Bretton Woods-systemet 1947-1973 byggde på att de deltagande valutorna inbördes skulle ha ett fast värde, med vissa möjligheter till anpass valvering, så att kursen på en dollar steg med 39 procent till 320 mark, På den nivån förblev valutakursen i tio år, dock med förändringen att två nollor ströks i den finska myntreformen 1963. År 1967 genomfördes ytterligare en devalvering och den officiella kursen skrevs därefter 4,20 mark per dollar tills hela Bretton Woods rämnade i fogarna i början av 1970-talet.
Poängen med sifferexercisen är att visa att det har funnits andra typer av fastkurssystem före den nuvarande växelkursregimen, som kallas Ekonomiska och monetära unionen (EMU). I och med införandet av euron är växelkurserna oåterkalleligt spikade mellan EMU-länderna.
Någon fast kurs mot dollarn har vi däremot inte haft. Tvärtom har fluktuationerna varit häftiga. En kurs på 1,49 dollar per euro verkar extrem, men översatt till finska mark motsvarar det 4 mark för en dollar. Historiskt sett inte är det inte så märkligt.
Sedan Cypern och Malta kom med i valutaunionen vid årsskiftet är euro officiell valuta i 15 länder. Eftersom EMU startade 1999 innebär det att vår gemensamma europeiska valuta fyller tio år vid årsskiftet 2008/2009. Det är en respektabel ålder men, och det här är min käpphäst: Låt oss inte glömma bort att ingen valuta någonsin har överlevt utan en gemensam stat.
Eftersom det är osannolikt att Europa utvecklas till en fullfjädra ine polen som ar srkare Jag tror att euron. — [desto tokeattouon ära de i förhållande till guldet. Det förr eller senare och nya växelkursarrangemang. S [esaltskerviss ast epsättsmednya — ät miietsormde pe den För finska markens del valutor och nya ringar snarare varit regel än undan aneterämtenvosdsat:— växelkurs- me mark 1950-1957. Då skedde ArTANGemang. Så Källa för valutakurserna en betydande avreglering av den finländska ekonomin och i samband med den en stor de väldigt märklig vore det inte.
Kommentera kolumnen på EU-bloggen: bloggen.fi/brander