Behöver det sitta så hårt åt?

Taggar: Teman: ekonomi

laclkaren

Behöver det sitta så hårt åt?

ARBETSMARKNADSPARTERNA KAN SIN SAK. Även om man ibland har skäl att tvivla på deras förmåga att sköta sin huvuduppgift, att avtala om löner och arbetsförhållanden, behärskar de suveränt konsten att framhålla sin makt och betydelse i samhället. Inför godkännandet av förslaget till inkomstpolitisk helhetsuppgörelse sög man på karamellen in i det sista, och höll nationen fastklistrad vid medias nyhetsflöde.

Svaret på Matti Pekkanens medlingsförslag blev sedan i stort sett positivt, och nationen kunde övergå till normal dagordning. De vanliga medborgarna kunde börja konsumera de inför generalstrejken hamstrade = livsmedelslagren, medan organisationerna får ta itu med att överföra medlingsförslagets breda ramar till det praktiska avtalsfäket.

Matti Pekkanen ställde, som ju en medlare måste, i stort sett kyrkan mitt i byn. Allmänt taget måste man dock konstatera, att byggnaden ligger något mer på arbetstagarpartens tomt. Nivån på löneförhöjningarna överstiger klart både det som arbetsgivarna i sitt förhöjda bud var beredda att acceptera, och det mål som regeringen uppställt för att inflationsbekämpningen skall kunna skötas som planerat. Förhöjningsnivån i medlingsförslaget innebär uppenbarligen att inflationstakten i Finland fortsätter att vara högre än i våra konkurrentländer, låt vara att uppgörelsens tvåårighet ger stabilitet åt utvecklingen.

På den mångomtalade kvalitativa sidan ligger Pekkanens modell visserligen klart under fackets krav, men det att arbetstidsförkortningar genomförs utan motprestationer i form av smidigare arbetstidsarrangemang är en klar framgång för arbetstagarparten. Utkomstskyddet vid arbetslöshet förbätt ras också som facket önskat, fast konflikten där snarare funnits mellan arbetsmarknadsparterna och statsmakten än mellan parterna själva. Likaså har regeringen kommit arbetstagarna till mötes med kännbara sociala förbättringar, som ryms illa i de ansträngda statsfinanserna.

Det är därför litet svårt att förstå det vankelmod som FFC och framförallt dess ledning visade då beslutet skulle fattas. Hänvisningarna till att procentlinjen är osolidarisk stämmer för all del överens med fackcentralens officiella linje, men procentlinjen torde nog välkomnas av stora delar av fältet. Den solidariska linjen brukar ju vanligen under avtalsperioden sedan urvattnas av glidningar på lokalplanet. Likaså måste man minnas att Pekkanens förslag bara utgör ramarna, som sedan kan tilllämpas mer eller mindre solidariskt på förbundsplanet, utökad med låglönepotten,

Förhöjningen av strejkböterna upprörde också FFC, som tydligen glömt att men redan fått kompensation genom förbättringarna i anställningstryggheten. Bättre strejkdisciplin har länge behövts, och borde också ligga i cen 5/84 FRU tralorganisationens intresse,

På tjänstemannasidan accepterades Pekkanens förslag tills vidare inte särskilt helhjärtat. Man får hoppas att svaren tolkas såpass fritt att helhetslösningen inte torpederas därav. Trycket och förväntningarna bland delar av de offentliganställda är nämligen så stora, att de helt enkelt inte kan inordnas i en allmän kompromiss, utan måste svettas ut på annat sätt, tyvärr antagligen med strejker.

Intressant i uppgörelsen är att arbetsmarknadsparterna igen en gång visat sin oförmåga att komma överens utan utomstående hjälp och kraftiga politiska påtryckningar. Arbetsmarknadsparterna ordar visserligen vitt och brett om sin rätt och förmåga att sköta avtalsomgångarna, men måste ändå oftast få hjälp för att komma över de sista trösklarna. Det är t ex svårt att se hur FFC, som mycket klart ansåg en central uppgörelse vara nödvändig för att organisationen skulle kunna upprätthålla sin ställning och status, genom sitt vacklande och utdragna beslutsfattande skulle ha stärkt sin auktoritet. Överlag gav varken arbetsgivar- eller -arbetstagarsidan någon särskilt god bild av sin förmåga. De starka och djärva ledarna tycks saknas där, medan i stället statsministern och Matti Pekkanen fick lysa som arbetsfredens räddare. Pekkanen har utvecklats till den typ av ledare inom näringslivet med aktning långt utanför det egna lägret, som har saknats en tid.