Behöver vi fonder?
av Mikael Ingberg Forum 1985-20, sida 08-09, 18.12.1985
IImänt taget är osäkerheten stor. VälAc: få politiker och fackförenings ledare vet väl idag riktigt hur man vill ha det. Om man vill ha fonder eller inte. Och ifall man vill ha fonder, hur de borde utförmas.
Det enda som idag står rätt klart är, att nästan alla är eniga om att fonder av svensk modell — centraliserade, kollektivt ägda — inte är någonting eftersträvansvärt. Och här är orden ”nästan alla” rätt viktiga. Det verkar nämligen — förvånansvärt nog — som om TOC skulle se löntagarfonder av svensk modell som någonting gångbart också i Finland. Det intrycket får man I varje fall om man studerar de idéer som ingår i en nyligen utgiven debattskrift Palkansaajarahastoista puheenoallen (På tal om löntagarfonder).
Fonder som problemlösningar Eftersom det alltså verkar klart att vi i vårt land också inom en överskådlig framtid kommer att få en konkret debatt om önskvärdheten av att skapa någon form av ett fondsystem, kan det vara på sin plats att försöka strukturera diskussionen. Den kunde lämpligen inledas med genomgång av de problem, som dagens marknadssystem står inför. Sedan bör vi fråga oss vilka åtgärder som eventuellt borde vidtas för att eliminera dylika problem. Och huruvida någon form av ett fondsystem kunde utnyttjas i detta syfte. Det är inte meningsfullt att diskutera fonder för fondernas skull, utan att se dem mot bakgrunden av problem som pockar på en lösning.
Enligt min uppfattning kunde dylika problemområden eventuellt tänkas vara följande — uttryckta som målsättningar för en fonddiskussion:
Q) kapitalbildningsmålet (2) målet om en ”flexibel” lönesättning GG) medinflytandemålet, målet om spridning av ägandet (Dessa teman är delvis hämtade från den svenska fonddebatten, se exempelvis Ekonomisk debatt 5/1981.)
I det följande skall jag försöka ge någr kommentarer om dessa målsättningar.
Kapitalbildningsmåle Även om det ofta anförda påståendet om att Finland är ett kapitalfattigt land väl i många avseenden är en myt, förekommer på en del håll igag en viss oro över utvecklingen på kapitalbildningsfronten. Det gäller kanske speciellt frågan om huruvida sparandet i nationalhushållet skall ”räcka till” för att finansiera en fortsatt tillväxt.
Bakgrunden till denna oro kan sökas på flera håll. För det första har den offentliga sektorns roll som en rätt stor sparare minskat. Under de senaste åren har exempelvis staten varit en nettolåntagare och de facto minskat ”investeringsutrymmet" i nationalekonomin. Ett annat orosmoln på sparhimlen är det faktum, att de sk socialförsäk 8
Behöver vi
FONDER?
Diskussionen om införandet av någon form av fonder — bäst att inte tala om löntagarfonder i detta skede, det för tanken alltför mycket till Sverige — har åter tagit fart. Det ryktas bl a om att regeringen skall tillsätta en kommitté att utreda behovet av fonder i Finland. Intressegrupperna på arbetsmarknaden har börjat förbereda terrängen genom att publicera ”diskussionsunderlag” om olik fondmodeller.
ringsbolagen — speciellt de försäkringsbolag som sköter arbetspensionstörsäkringarna — så småningom kommer att bli tvungna att minska ökningen i sina fonderingar och tom börja använda sina fonder fö pensionsutbetalningar. Under det senaste decenniet har ökningen i dessa fonder utgjort en icke oväsentlig del av sparandet i vårt land.
En synpunkt som sammanhänger me detta är, att man också har kunnat skönja en klar nedgång i speciellt den äldre befolkningens sparbenägenhet. Troligt är, att det är den utbyggda sociala tryggheten och den förda pensionspolitiken som här har börjat verka negativt på sparmotivationen. | dagens Finland behöver man inte spara för att trygga konsumtionen under ålderdomen.
Utgående från ovan anförda synpunkter bör man givetvis fråga sig, huruvida vi behöver någon form av nya institutioner för att trygga eller stimulera sparande och kapitalbildning i vårt land.
Det är emellertid inte alls självklart, att någon form av fonder är den rätta typen av nya institutioner. Många andra typer av sparstimulerande åtgärder finns att tillgå.
| Sverige — före fonderna — försökte man stimulera sparande genom olika typer av skattelättnader — skattelättnader som kom såväl skattesparare som bankdeponenter till godo. Också hos oss kan man väl säga, att sparande i viss mån gynnas av reglerna i vårt skattesystem. Räntor från bankdepositioner och obligationer är i regel skattefri inkomst.
Förmögenhetsinkomstavdraget i inkomstbeskattningen är uttryckligen ett försök att stimulera sparandet. Och troligt är, att flera liknande möjligheter ännu står till buds. Många sparstimulerande åtgärder kan ännu vidtas inom ramen för redan existerande institutioner.
I detta sammanhang kan det också vara på sin plats att konstatera, att FTFC:s modell för lösning av fondfrågan knappast kan tänkas ha några som helst positiva effekter för kapitalbildningsmålet. FTFC har nämligen krävt att löntagarfonder av finländsk modell skulle innebära, att löntagarorganisationerna i högre grad än idag borde få vara med om att bestämma hur arbetsförsäkringssystemets fondmedel! skall placeras.
”Flexibel” lönesättning
Det är ett välkänt faktum att Finland är ett inflationsbenäget land. Inflationstakten hos oss ligger ofta på en högre nivå än hos våra handelspartners.
Då vårt land dessutom har en mycket öppen ekonomi — exporten utgör en jämförelsevis stor del av totalefterfrågan i vårt land — Innebär den höga inflationstakten en viss fara för nationalekonomin. En snabb inflation försämrar de finländska exportföretagens priskonkurrenskraft. De hos oss rätt regelbundet återkommande devalveringarna har därför ofta varit nödvändiga för att återställa industrins konkurrenskraft
Frågan varför inflationstakten hos oss kroniskt har hållit sig på en jämförelsevis hög nivå kan inte besvaras alldeles entydigt. Troligt är emellertid, att starka inflationsdrivande impulser kommer från arbetsmarknaden — från lönepolitiken.
I många avseenden kunde man likna vårt arbetsmarknadsavtalssystem med ett system för att dela en kaka, som ännu inte är bakad. Och denna produktionskaka delas
FÖRUN, 20198 dessutom innan man vet hur stor kakan blir — hur stort löneförhöjningsutrymmet kommer att vara.
Samtidigt som vi konstaterar, att löneavtalen ofta blir kostnadsstegrande och inflationsdrivande, bör vi emellertid också komma ihåg att det knappast i dagens läge är rationellt för löntagarorganisationerna att dimensionera sina lönekrav i underkant. Ifall utvecklingen sedan blir bättre än väntat, skulle man ha gjort bort sig. I dagens förhandlingssystem finns det sällan möjligheter för löntagarna att i efterhand få ut en större del av den inkomstpolitiska kakan än man kom överens om under förhandlingarna.
Utgående från ett dylikt resonemang frågar man sig, om det inte vore i alla parters intresse att försöka utveckla lönepolitiken mot större flexibilitet i den meningen, att lönerna bättre än idag skulle följa en förverkligad produktivitetsutveckling — och inte en prognosticerad sådan.
En möjlig innovation i denna riktning vore att komma överens om en ”produktivitetsökningspott” som skulle komma löntagarna till del i en situation där produktivitetsutvecklingen varit bättre än väntad. En annan innovation, som redan tillämpas i en hel del företag, kanske speciellt utomlands, är olika typer av vinstdelningssystem. En tredje innovation kunde vara någon form av ett fondsystem.
I detta sammanhang kan det vara skäl att erinra om att ett av motiven för löntagarfonder i Sverige var, att dessa skulle vara ett komplement till den s k solidariska lönepolitiken.
Medinflytande oc spridning av ägande
Principiellt kan man väl konstatera, att den demokratiuppfattning som finns inbyggd i vårt västerländska kapitalistiska system kunde karakteriseras av principen ”en mark—en röst”. Ägande och ekonomisk beslutanderätt är åtminstone I princip förknippade med varandra. Det är ju också på denna princip som verksamheten i exempelvis aktiebolagen i vårt land bygger.
Utvecklingen i riktning mot A- och Baktier som kunnat iakttas under den senaste tiden — Lännen Tehtaats manövrar är det senaste exemplet — rimmar illa med denna grunadfilosofi.
Utgående från att ägande innebär medinflytande, är det inte förvånande att man från löntagarhåll har börjat intressera sig för någon form av löntagarägande. Och då infinner sig också lätt tanken på löntagarfonder.
Också i detta avseende bör vi emellertid komma ihåg, att talrika andra möjligheter att sprida ägandet står till buds.
Ett sätt att sprida ägandet i vårt näringsliv är att stimulera aktieägande. Ägande av aktier har blivit allt populärare i vårt land. Följande tabell visar utvecklingen av antalet dividendinkomsttagare i vårt land sedan 1978.
Enligt min uppfattning finns det ännu många möjligheter att öka intresset för aktiesparande och -ägande inom ramen för dagens institutioner. Våra storföretag borde kanske i högre utsträckning än idag utnyttja möjligheten att rikta en del av sina emissioner till sina egna arbetstagare?
Beskattningen av dividendintäkter och förmögenhetsbeskattningen av aktier kan lindras. Börsverksamhetens regler kan ses över så, att småägarnas trygghet blir större.
Centraliserade löntagarfonder av den typ man införde i Sverige är knappast ägnade att sprida ägandet. Tvärtom skapar man med dessa fonder möjligheter till en ännu större kocentration av ägandet. Löntagarfonder av svensk modell skapar bara en ny ägarelit.
Skynda långsamt!
I texten ovan har jag anfört några synpunkter på vilka sakfrågor som troligen kommer upp till diskussion, om regeringen tillsätter en kommitté att utreda frågan om fonder I Finland.
Jag tror att det är viktigt att fundera på dessa frågor. Jag tror också, att några förhastade slutsatser eller beslut i denna fråga inte borde göras. Fondfrågan har visat sig bli mycket olycklig för Sveriges politiska och ekonomiska liv, och det är väl också mot bakgrunden av detta, som vår största löntagarorganisation FFC i dagens läge ännu inte har tagit någon klar ställning i frågan.
Det är naturligt att en översyn av det marknadsekonomiska systemet behöver göras då och då. Men jag tror också, att själva grunden för detta system är så allmänt accepterad, att en ”smygsocialisering” av den typ det svenska fondsystemet i realiteten innebär inte kommer att röna något större intresse hos oss.
Det gäller alltså att avancera med eftertanke. Och man bör kanske komma ihåg den socialdemokratiska finansministerns Kjell-Olot Feldts berömda dikt om fonderna. Den nerklottrades på ett anteckningsblock i Feldts bänk i den svenska riksdagen under en fonddebatt år 1984, och fotograferades utan hans vetskap från riksdagens pressläktare. Dikten löd ”Löntagarfonder är en djävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit.”
Jag hoppas att ingen finländsk minister skall hamna i samma situation!
Mikaeli Ingberg 9