Behöver vi fortfarande kontanter?
av Tom Björnroth Forum 2009-11, sida 16-17, 26.11.2009
EH FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 11 2083
DEBATT
Skicka din debattartikel till feedbackQforumA. Vi välkomnar även kortare texter.
Behöver vi fortfarande kontanter?
X Inhemska bankkort ersätts snart av internationella SEPA-kompatibla betalkort. Det så kallade betaltjänstdirektivet ska implementeras och vi har nya företag på marknaden för distribution av kontanter. Dessa förändringar motiverar en att dryfta över kontanternas roll för konsumenten.
Pengar, hur de än definierats, har spelat en central roll i mänsklighetens historia. Frågor kring pengar upptar mycket av vår tid ännu i dag, fastän John Maynard Keynes år 1930 antog att pengarna endast kommer att ha en marginell betydelse för vår generation.
Inom euroområdet är eurosedlar och -mynt lagliga betalningsmedel. Ett lagligt betalningsmedel är inte det enda gängse betalningsmedlet så man har ofta stiftat i lag om vad som utgör ett lagligt betalningsmedel för till exempel skuld eller skatter. I vår nationella lagstiftning är det svårt att hitta detta explicit utsagt.
Bankerna har en nyckelroll i att få kontanter ut i omlopp, inte minst sedan lönerna betalats till bankkonton. Bankgirosystemet knöt bankerna ännu mera till konsumenternas dagliga transaktioner.
I strävan att effektivera verksamheten överfördes en del tjänster till självbetjäning. Betal- och kontantautomater är bra exempel på detta.
Bankernas parallella nätverk av kontantautomater var ett ste 3 2 = 2
Tom Björkroth är specialforskar på Konkurrensverket i Finland.
”Kontanter har ansetts vara ett något föråldrat betalningssätt, som används av de generationer som inte vill eller tillåts använda betalningskort. Kontanter är ibland det enda sättet att överföra köpkraft till dessa grupper i konkurrensen mellan bankerna, men 1990-talets bankkris ledde till ett rationaliseringsbehov. År 1995 fick bankerna en villkorlig dispens från konkurrenslagen att via samföretaget Automatia sköta operationen av bland annat kontantautomater. Förfarandet fick inte hindra konkurrerande banker från att ansluta sig till automatnätverket.
Kontanter fortfarande populära. Kontantautomatkort har snart helt ersatts av bank- och/eller kreditkort. Dessa är inte pengar utan betalningsinstrument som fungerar som ett lösenord till att pengar, eller köpkraft, överförs elektroniskt mellan parter, smidigt och alltid i jämna pengar, En dylik transaktion medför direkta kostnader för detaljhandeln och dess banker samt för bolaget som utfärdat kundens betalningskort. Kunden möter närmast indirekta kostnader i form av serviceavgifter eller högre pris på produkterna. Att betala med kontanter medför också kostnader.
Betalkortens användbarhet och allmänna acceptans anses öka elektroniska betalningars popularitet på kontanternas bekostnad. Kontanter har ansetts vara ett något föråldrat betalningssätt, som används av de generationer som inte vill eller tillåts använda betalningskort. De är ändå ett bra och ibland det enda sättet att överföra köpkraft till dessa grupper. Det finns många exempel på tillfällen där kontanterna är svåra att ersätta,
Det finns ett samband mellan betalkortens ökande popularitet och ett minskat behov av kontanter, men även en omvänd kausalitet gäller: Om tillgången på kontanter försvåras, till exempel så att det inte längre finns en enda bankomat i e kommun, kommer både konsumentens uttags- och betalningsvanor att påverkas.
Enligt statistiken sker en stor del av de dagliga betalningarna med kontanter: Omkring en tredjedel av inköpen av dagligvaror sker med kontanter. År 2007 lyftes 85 procent av konsumenternas kontanter från automater medan resten lyftes vid bankdisken. Summan som årligen lyfts från automaterna har hållits relativt stabil, trots att det finska kontantautomatnätverket blivit ett av de glesaste i euroländerna.
Nya företag möter konkurrensbegränsningar. I och med att nya företag utan egen bankverksamhet etablerades på marknaden för distribuering av kontanter, blev konstellationen på marknaden både mer invecklad och intressantare än tidigare. De nya företagens affärsmodell bygger på de avgifter som de kan uppbära av bankerna på basis av de så kallade mellanbanksavgifterna.
Att distribuera kontanter via “främmande” automater medför kostnader och är också avgiftsbelagt. Enligt konkurrensverkets bedömning ledde bankernas avgifter för lyft med så kallat debitkort (1 euro + en procentandel av den lyfta summan) till en konstgjort stor prisskillnad mellan bankernas egna och de främmande automaterna. Konkurrensverkets ingripande minskade denna differens avsevärt. Enligt pressuppgifter har tröskeln för konsumenterna att använda de nya företagens automater nu blivit lägre och dessa kan nu komplettera det i annat fall glesnande automatnätverket (Keskisuomalainen 92.10.2009).
Konkurrensverket bedömd | Zz = föl frj z fra] &| ja] el ja] T|
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 11 208 att Automatias ägarbanker (Nordea Bank, OP-Pohjola-gruppen och Sampo Bank) hade en kollektiv dominant ställning på marknade för distribuerandet av kontanter. I gränssnittet mellan konsumenternas brukskonton och de nya automatföretagarna hade bankerna både incitament och möjligheter att utesluta de nya aktörerna från marknaden. Beräkningar visade att de avgifter som bankerna debiterade sina kunder översteg med marginal kostnaderna för lyft i de konkurrerande automaterna. Uttagen från Automatias automater var avgiftsfria så följaktligen avskräcktes konsumenterna från att använda de nya automaterna.
Konkurrensverkets åtagandebeslut (Dnr 964/61/07) innebar att Automatias ägarbanker förband sig till att avgifterna för uttag med debitkort från fftämmande automater inte överstiger differensen mellan de kostnader som förorsakas banken av uttag från de ftämmande och deras egna automater. Detta lå “Alternativa automatnätverk ger bankerna möjlighet att profilera sig genom det servicenätverk de erbjuder, vilket kan vara viktigt för banker i utmanarställning ter invecklat men minskar bankernas incitament att inflatera kostnaden för lyft av pengar. Beslutet innebär inte att uttag från bankernas egna automater bör ske avgiftsfritt. Differensen mellan avgifterna får inte överstiga skillnaden i kostnaderna.
Hur kan ett beslut motiveras, då inträde på en marknad främjar ett betalningsmedel som eventuellt är mindre effektivt än de moderna elektroniska betalningssätten? Den överordnade principen bakom beslutet finns i vår konkurrenslagstiftning och i Romfördragets artikel 82: Företag i en dominant ställning får inte utesluta konkurrensen eller konkurrenter på ett konstgjort sätt. Konkurrensverket reglerar inte prisnivån, men det kan påverka principerna för prissättningen.
Konkurrensverket kände till förändringarna i betalningsvanorna, men det föreföll klart att utvecklingen av det europeiska betalningssystemet går i en riktning där vi sannolikt har två betydande kortbolag, Visa och Mastercard. Likväl kommer utfärdandet av kort och hanteringen av korttransaktioner i Finland i framtiden kanske iallt högre grad att skötas av bankerna, men banksektorn i Finland är liksom dagligvarumarknaden också mycket koncentrerad. Det nya betaltjänstdirektivet gör det möjligt att ta betalt för att motta kortbetalningar (Hbl 1.10.2009).
En helhet av flera koncentrerade marknader medför att risken för konkurrensbegränsningar i samband med kortbetalningstjänsterna är överhängande. Priserna på kortbetalningar och indirekt också på till exempel dagligvarorna kan höjas. Om kontanterna även i framtiden är ett relevant betalningssätt, kan de utgöra en motvikt till den marknadskraft som koncentrationerna kan ge upphov till. Vi harju läst i dagspressen om de för luster som drabbar köpmanskåren i och med en övergång från nationella bankkort till SEPA-kompatibla betalningskort (Kauppalehti 23.9.2009).
Åtagandebeslutets motiv och effekter. En av åtagandebeslutets direkta verkningar är ett ökat utbud av automater, Detta ökar kontanternas tillgänglighet och tryggar konsumentens valmöjligheter i fråga om betalningssätt. En ökad tillgänglighet minskar på behovet att göra stora engångsuttag och uttagen kan nu göras till ett lägre pris.
Ett större antal automater har även indirekta verkningar. Eftersom valet av köpställe påverkas av huruvida där finns tillgång till en bankomat, utgör denna tillgänglighet rimligtvis en parameter i konkurrensen på till exempel dagligvarumarknaden. Företagen gynnas när en konstgjord knapphet på bankomater minskar.
Alternativa automatnätverk ger bankerna möjlighet att profilera sig genom det servicenätverk de erbjuder, vilket kan vara viktigt för banker i utmanarställning. Med kontantautomaterna erbjuder bankerna en bastjänst och om bankerna konkurrerar med hjälp av servicenivå, är automatnätverket rimligtvis också en konkurrensparameter. Därför kan beslutet i viss mån uppliva konkurrensen mellan bankerna.
Effekterna kan utebli om de nya företagen inte kan göra verksamheten lönsam. Denna rätt osannolika hotbild bör inte hindra oss att försvara Romfördragets och vår konkurrenslagstiftnings grundläggande principer. Då kan en idé åtminstone ges möjlighet att bli prövad mot marknadens hårda prövosten.
I vilket fall som helst bör man finna tröst i att utvecklingen åtminsto ne getts en möjlighet att bli styrd av konsumentens preferenser och hans eller hennes fria valmöjligheter. =