Beväringar sköter själva arbetskraftsförmedling

Taggar: Personer: Toivo Lehmusvirta

3. ;

SÅ ir at

Den 12 oktober hemförlovas av årets första kontingent de beväringar som tjänstgjort I åtta månader.

Beväringar sköter själva arbetskraftsförmedlin 9 Ingen beväring behöver längre komma ut från militären och finna att han står arbetslös. Chefen för Huvudstabens byrå för militär uppfostran, överstelöjtnant Toivo Lehmusvirta, garanterar, att man med hjälp av det nya systemet med arbetsombudsmän inom försvarsmakten kan anvisa varje hemförlovad beväring något arbete.

e Det enda som behövs är en minimal personlig insats: beväringen tar kontakt med truppförbandets arbetsombudsman, som med hjälp av arbetskraftsmyndigheterna sköter resten. Sedan är det en annan sak om beväringen själv vill acceptera de arbetsplatser han erbjuds. Ofta finns det kanske inte något lämpligt ledigt arbete på hemorten.

Systemet med arbetsombudsmän inom försvarsmakten körde från beväringarna och förmedlar arbete åt dem med arbetsigång senaste höst. Varje truppförband har nu en intern arbets- = kraftsbyråernas hjälp, dels tar han emot förfrågningar om tillförmedlare. Arbetsombudsmannen tar dels emot ansökningar Vänd!

Forum 15/1973 25

Hur kan en arbetsgivare bäst få tag på rätt beväring för rätt tjänst — Tre kontaktvägar är i princip möjliga 1. Arbetsgivaren tar kontakt med arbetskraftsbyråerna på ifrågavarande ort.

2. Arbetsgivaren tar kontakt med huvudstaben eller militärlänen som förmedlar förfrågningar till de truppförband som närmast kommer i fråga.

3. Arbetsgivaren kontaktar själv direkt arbetsombudsmannen vid något aktuellt truppförband.

gänglig arbetskraft från arbetsgivarna och meddelar dem vad som finns att få.

Beväringarnas ”intressegrupper” inom förbanden, beväringskommittén, utser en arbetsombudsman och en ställföreträdare för honom. Ombudsmannen är alltså själv beväring. I praktiken kommer ombudsmannen — speciellt i stora truppförband — att sköta sin uppgift som en heltidstjänst, även om den i princip borde skötas vid sidan av den övriga tjänst göringen. En nackdel med att ombudsmannen är en bevärin är den bristande kontinuiteten. Årligen byts arbetsombudsmännen två eller tre gånger. En beväring kan givetvis inte omedelbart avdelas för dylika specialgöromål utan måste först genomgå en grundutbildning. Därför kan han maximalt ägna fyra till fem månader åt sin uppgifter som arbetsförmedlare.

I praktiken kommer arbetsombudsmannen att framstå som den lokala arbetsförmedlingens representant inom ifrågavarande militärförband — om också en mycket självständig representant. Dessutom fungerar arbetsombudsmannen som yrkesvägledare och studierådgivare, också med stöd av arbetskraftsbyrån, som efter arbetskraftsministeriets omorganisation i mars i år omfattar de tidigare arbetsförmedlings- och yrkesvägledningsbyråerna.

Hur fungerar det nya systemet i praktiken Överstelöjtnant Toivo Lehmusvirta, som från huvudstabens sida varit med om att bygga upp verksamheten, är nöjd med resultaten.

Arbetsombudsmännen verkar att vara mycket effektiva. Problem finns dock i områden med undersysselsättning: hur finna arbete åt beväringarna på hemorten? Samarbetet med arbetskraftsbyråerna har löpt friktionsfritt och någon arbetsplats har alltid kunnat erbjudas de sökande.

Också byråchef H E Quick vid arbetskraftsministeriet är belåten — Samarbetet med huvudstaben har varit exemplariskt, och verksamheten effektiv. Beväringarnas inträde respektive återinträde i produktionslivet har avsevärt kunnat påskyndas, noterar Quick, Framför allt har de lokala arbetskraftsbyråernas verksamhet underlättats och effektiverats.

På systemets negativa konto bokför öv löjtn Lehmusvirta det faktum att det vilar på värnpliktiga. Huvudstaben var från första början skeptiskt inställd till att överlåta detta krävande arbetet åt en beväring med tanke på den bristande kontinuiteten.

— Bäst skulle därför vara om en stamanställd officer tog över arbetet inom varje truppförband, med en beväring som medhjälpare.

26

Byråchef Quick håller med om att en person i tjänstemannaställning bäst kunde sköta arbetsombudsmannens vidsträckta verksamhetsfält.

Förre arbetsombudsmannen vid Nylands Brigad H O Walther är inte med om detta.

Under det första halvårets verksamhet har de flesta beväringar kontaktat arbetsombudsmännen informellt i soldathemmet, i bastun eller på en permisionskväll. De drar sig för att gå den officiella vägen. Därför anser Walther att systemet med en anställd tjänsteman — eller en officer — kunde inverka menligt på beväringarnas möjligheter att få kontakt med ombudsmannen.

I en normal brigad, såsom Savon Prikaati och Nylands Brigad, kan man räkna med att 500—600 man årligen vänder sig till arbetsombudsmannen. Ytterligare kan nämnas den undersökning av beväringarnas sysselsättningsläge som i november 1972 utfördes i Södra Finlands militärlän — dvs i Nylands och Tavastehus län. Undersökningen visade, att hela 17 procent av beväringarna inte hade någon arbetsplats klar när de avslutade sin militärtjänst. Denna undersökning inom ett ”gott sysselsättningsområde” visar vilket arbetsfält arbetsombudsmännen har. Samtidigt visar den vilken arbetskraftsreserv som finns att tillgå.

Huvudregeln är att alla förfrågningar borde gå via huvudstabens socialbyrå eller till socialsekreteraren vid militärlänens staber. Detta gäller främst förfrågningar om större mängder arbetskraft samt arbetskraft av allmän art som inte behöver vara från någon speciell ort. Det går också mycket bra att vända sig till huvudstaben eller länsstaberna då man önskar anställa en enda man med en viss utbildning från en bestämd ort.

Posten och polisskolan hör till de inrättningar som sökt och fått personal med huvudstabens hjälp.

Populäraste kontaktväg förefaller i alla fall att vara arbetskraftsbyråerna.

Socialsekreteraren vid Inre Finlands militärläns stab, premiärlöjtnant Matti Kaikonen berättar att det är mera sällsynt att arbetsgivare kontaktar länsstaben när de söker arbetskraft. De går helt enkelt direkt till arbetsbyråerna eller i en del fall till själva truppförbanden.

Kontakt direkt med de olika förbanden och deras arbetsombudsmän rekommenderas inte vare sig av huvudstaben eller av arbetskraftsmyndigheterna. Och ändå förekommer sådana anställningstrevare ofta. Speciellt beträffande specialutbildade värnpliktiga såsom, bilchaufförer, signalmän och pionjärer är har det varit vanligt att företagen tagit direkt förbindelse med ifrågavarande truppförband. I många fall har även specialindustrier stående kontakt med motsvarande förband, såsom är fallet med tex radio-, telefon-, och elekronikindustrierna och Viestirykmentti i Riihimäki. En rundringning till ett antal företag. bekräftade att samtliga företag hade i något skede kontaktat arbetskraftsbyrån (förra arbetsförmedlingsbyrån) för att via den få förbindelse med lämpliga beväringar. Arbetskraftsbyråerna i Tavastehus och Tammerfors får ständigt förfrågningar från olika industrier. Eftersom systematisk arbetsförmedling redan tidigare förekommit bland beväringarna i truppförbanden (i arbetsförmedlingsbyråernas regi) och eftersom så många företag sedan gammalt förefaller att ha goda kontakter direkt till förbanden kan man fråga sig om den nya organisationen kanske bara är ett nytt exempel på överorganisation.

Redan det faktum att alla beväringar, som anmäler intresse, kan anvisas något arbete talar för sig självt. Det visar att arbetsombudsmännen lyckats förenkla och effektivera arbetsförmedlingen bland beväringarna. De har som arbetskraftsbyråernas ”lokalrepresentanter” de bästa möjligheterna att exakt kartlägga behovet av arbete och ställa det mot företagens utbud på arbetsplatser. Oo

Forum 15/1973