Billiga örfilar

[caption id=“attachment_6819” align=“alignright” width=“220”] Jesper von Hertzen är frilansare med särskild faiblesse för frågesporter, Helsingfors och resande.[/caption]

Man kan väl inte precis anklaga mig för att ha varit den flitigaste eleven vid Hanken, när det begav sig. Och i ärlighetens namn knappast den vassaste pennan i penalen heller, om man vill formulera sig så krasst. Ekonomie magister står det ändå på CV:n (kunde inte låta bli att nämna det…).

Bland de uttryck som bäst fastnat i minnet från studietiden är utbud och efterfrågan. Om minnet inte sviker tenderar priset på en vara att stiga när efterfrågan ökar, särskilt om utbudet minskar. Och tvärtom. Något i den riktningen är det i alla fall.

Exempel: Om Bengt tillverkar avokadofärgade metspön som blir populära kan han höja priset. Det kommer i sin tur att leda till att flera metspötillverkare vill ha sin del av kakan. Om ingen däremot vill ha de avokadofärgade metspöna för ett givet pris måste den gode Bengt sänka priset i hopp om att försäljningen ska börja rulla. Men så här är det inte alltid.

Annars skulle flygplan aldrig ha lediga sittplatser. Flygbolagens minst sagt dynamiska prissättning är en helt egen vetenskap. Syftet är förstås att maximera vinsten genom att analysera och förutsäga konsumenters beteenden.

En snabb kontroll ger vid handen följande resultat för Finnairs rutt Helsingfors-Bangkok-Helsingfors, en rutt som brukar bli fylld till nära 100 procent. Vill jag resa dagen efter skrivande stund och komma tillbaka en vecka senare kostar det 1317 euro. Om jag av någon orsak vill komma hem redan dagen efter blir priset 1117 euro, två nätter kostar 1887 euro. Två månader senare, i december, betingar veckoresan 724 euro.

Under julen är efterfrågan av allt att döma hög, samtidigt som utbudet (antalet flighter) förmodligen är ungefär lika. Prislappen för tiden 18 december till 3 januari? 2489 euro! På sportlovet kostar Thailandresan igen ”bara” 724 euro och i april är man nere i 649 euro. Det underliga är att man i juli får betala över hundra euro mera. Och 1889 euro om man bara vill stanna en dag.

På något sätt kan man förstå att flygbolagen trixar med priserna: Av allt att döma har bolagens ledning räknat ut att de hellre flyger halvfulla än börjar sälja billiga sista-minuten-biljetter, även om sådant också förekommer. Förmodligen är de rädda att folk skulle skjuta upp sina biljettköp till, ja, sista minuten. Flygbolags-vd:n i mig skulle dock gärna se att det sitter en betalande kund i varje säte, om inte på annat sätt så till ett lägre pris.

Det jag däremot inte förstår är följande episod i kvartersbutiken Valintatalo.

– Tänker du slänga bort dom där? frågar jag butiksfröken som slevar ett tiotal örfilar i en soppåse.

Ja, det tänker hon. Det är snart stängningsdags och örfilarna har blivit gamla. Hon kan inte sälja dem och än mindre ge dem åt mig eller åt en äldre dam som också förundrar sig över örfilarnas öde. Vad om jag tagit en örfil strax innan hon började kasta dem i påsen?

– Det hade varit helt okej.

– Men just sade du ju att dom blivit gamla. Dom var väl inte nämnvärt mycket fräschare för en minut sedan?

– Nej, men nu har jag redan antecknat svinnet. Jag kan inte både sälja örfilen och anteckna att den utgör svinnet, säger kvinnan.

Kan knappt tro att det är sant. Hon (= butiken) kastar hellre bort prima örfilar än säljer eller ger dem till mig, eller till bättre behövande som det finns gott om. Frågar varför de inte säljer örfilarna för halva priset under kvällen när de märker att alla inte kommer att gå åt.

– Butiken vill inte. De tycker att rabatterna skulle få örfilarna att se gamla och billiga ut.