Bokens livscykel
av Kaj Arnö Forum 2016-03, sida 14, 31.03.2016
via bokklenoder samt impulsköp.
Kaj Arnö tar ett steg tillbaka in i den analoga kunskapsvärlden
Bokens livscykel
Det är med böcker som med radioaktiva grundämnen: halveringstide varierar, på en logaritmisk skala. Nyttan likaså. Ta vår familjebibel från 1757, och jämför den med Kvicksand av Henning Mankell.
Familjebibeln innehåller diverse förfäders bomärken och namn på de första uppslagen. I och för sig vet jag inte hur mycket tid förfäderna tillbragt med näsan i boken, eller huruvida de fått några insikter av sitt läsande. Men rent estetiskt sett är boken tilltalande, för att inte tala om emotionellt. Tänka sig en bok med över tvåhundra år på nacken, med provenans enbart inom släkten!
Kvicksand är Henning Mankells både senaste och sista bok, Den handlar om hans betraktelser över livet i skenet av hans cancerdiagnos, över evigheten, och faktiskt just radioaktiviteten. Läsarens tanke går inte tillbaka bara till 1757, utan tiotusentals år. Mankell briljerar med sin livsinsikt, sin empati, sin världsbild, sin formuleringsförmåga.
Nu är det inte så att Mankells bok kommer att gå så många generationer i arv; framgången blir begränsad om jag skulle försöka övertala någondera av barnen att läsa den. Levnadsbanan för 1757 års bibel torde däremot inte avslutas inom kort. Mankells evighetsperspektiv inspirerade mig att tänka på bokens livscykel, ur bokmalens och läslusens perspektiv.
Sergels torg. Början på relationen mellan bokmalen och boken är speciellt lustfylld. Nyhetens behag. Nyfikenhet. Vetgirighet. Förväntan. Fast speciellt i bokhandeln kan jag också överrumplas av mindre ädla känslor, så som habegär. Biblioteket är inte nödvändigtvis bättre.
Jag tenderar att överskatta bärkapaciteteni den medhavda tygkassen och måste lägga band på mig själv. Hur mycket tror du riktigt att du hinner läsa under julen, påsken, semestern? Flyg, tåg och säng, vardagens orter för bokkonsumtion, tillåter inte riktigt den mängd böcker jagimin glupskhet suktar efter på Akademen, på Hugendubel (samma på bayerska) eller i flygplatsbokhandlar.
Fast å andra sidan: Det är med boken som med maten. Ibland vill man ha havregrynsgröt, ibland sushi, ibland mörk choklad. Och tänk om det då är slut i skafferiet! Det handlar ju inte heller bara om matens hälsoeffekt och läckerhet, utan också dess pris.
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 32018
Därför brukar jag vid besök i Stockholm ta en lov via Akademibokhandeln vid Sergels torg. Där kan man till rimligt pris fylla på med svenskspråkiga böcker, också av den sorten med längre hållbarhet.
Senast vid Sergels torg fastnade Madame Bovary av Gustave Flaubert och Kallocain av Karin Boye i mina klor. Av någon anledning var båda olästa. Sexaffärer och slösaktig levnad fanns redan 1856, och Emma Bovarys beteendemönster ter sig väldigt bekanta 160 år senare, Leo Kall uppfann 1940 en metod som får människor att avslöja sina innersta tankar, långt före Facebook, Google och Apple. Fast Kallocain var ett serum, inte en app. Och kanske tanken mest ska gå till NSA och statlig kontroll som förvisso eftersträvas även i Europa. Jag citerar enrad ur Wikipedia om Kallocain: ”Människor i allmänhet inte bara finner sig i kontrollen, utan tvärtom uppskattar de den höjda säkerheten de är övertygade om att kontrollen gett dem”
Reinkarnation, Men, vad tror du att det hände sen? Med boken alltså, då den är läst. Mina bokhyllor var länge överfulla, både i stan och på landet. Inte nu längre. De utrymmeskrävande arvegodsböckerna av Bra Böcker är bortdonerade till Nagu hamn. Färdiglästa böcker i kategorin ”helt okej” är givna till bokcentralen med det förträffliga namnet ”Bok-Malen” på Kirjais i Nagu. Utrangerade tyska böcker till stadsbiblioteket Gasteig i Mänchen.
Kvar är de käraste böckerna, och det finns mer plats för nya böcker i bokhyllorna. I gömmorna på landet finns mormors Alice Lyttkens och Anna Karenina, morfars och farfars diverse saklitteratur från första halvan av 1900-talet, mors Cello och fars Ray Bradbury. Bläddring i förfädernas impulsköp möjliggör tidshopp både i världshistorien och familjehistorien.
Skojigaste sättet att avsluta bokens livscykel är ändå reinkarnationen. Att stämma träff med en annan bokmal, kanske på en restaurang, och byta rekommendationer och litteratur. På den vägen utsätts man för helt nya böcker och får ett givande tankeutbyte. För bokens främsta uppgift är inte bara att underhålla, utan att väcka tankar. Tanken måste omformas i egna ord, leda till meningsutbyte och helst handling, Annars somnar den väckta tanken fortare än kvickt. m