Bostads vildavästern i Stockholm

Bostadsbristen kostar miljarder i utebliven tillväxt, och har seglat upp i toppen av dagordningen inför det svenska valet. Nyligen cirkulerade en annons på den svenska köp och sälj-sajten Blocket. ”Rikt högutbildat par söker möblerat centralt.” Upphovsmakaren skrädde inte med orden: ”Jag (Carl-Johan) som står för fiolerna är jurist med dubbelexamen i ekonomi som jobbar på Stockholms tingsrätt. Martina studerar master i kriminologi. Vi är intresserade av att äta ute, politik, resor, mode och träning.” Carl-Johan kunde tänka sig att betala upp till 20 000 svenska kronor per månad för sitt boende. Han är knappast unik. En vanlig sommardag i juli räknar jag till 75 önskas att hyra-annonser i Stockholmsområdet på Blocket. Uthyrannonserna andas likaså desperation: nyligen rönte en annons gällande en fyra kvadratmeter stor garderob stor uppståndelse. Får fyra år sedan letade jag och min flickvän boende genom en annons på Blocket, med tillhörande bild på ett lyckligt par. ”Journalist och EU-handläggare söker bostad”. Vi mejlade ett tjugotal lägenhetsinnehavare per dag. En visning jag minns speciellt väl var en tvåa i Stockholms grannkommun Solna. Ungefär tjugo personer vandrade runt i bostaden, som kostade 10 000 kronor i månaden. Läget var ganska bra, med tunnelbana tog det högst nio minuter till T-Centralen. Men det luktade mögel och cigarettrök, färgen på de flammigt målade lila väggarna flagnade och i badrummet var plastmattan uppskuren och lappad med silvertejp. Alla som lämnade lägenheten skulle skriva på en intresselista. ”Visst, jag är intresserad.”

Drabbar alla. Stockholms bostadsbrist förvärras konstant och begränsar den ekonomiska tillväxten. För tio år sedan stod drygt 100 000 personer i kö på Stockholms bostadsförmedling. Kraven är att du ska vara myndig och betala den årliga avgiften. Sista december 2013 hade kön svällt ut till 431 144 personer. Av dessa är 62 000 aktiva kunder som gör intresseanmälningar på minst fem lägenheter per år. Hela 16 procent av de köande saknar ordnat boende, resten utgörs av unga som bor hos föräldrarna. Totalt förmedlades 10 000 lägenheter ifjol i Storstockholm, varav en knapp tiondel utgjorde nyproduktion. En kötid på 5-7 år krävs för att få en lägenhet i områden som ligger ungefär 10 kilometer utanför T-Centralen. Innanför tullarna är kötiden 20-30 år. Stockholmsinvånarna är långt ifrån ensamma: enligt Boverkets enkät från 2012 dras 135 kommuner (46 procent) med bostadsbrist.

Pinsam Robinson. Det har fött en marknad med många oseriösa uthyrare. Svartkontrakt och överpris är vardagsmat. Den tidigare socialdemokratiska vårdkapitalisten och Robinson-vinnaren Jan-Emanuel Johansson försökte år 2009 hyra ut sin tvåa på Södermalm för 40 000 kronor i månaden under namnet Janne Johansson, men uppdagades av media. Johansson bloggade: ”Ett pinsamt försök till att hyra ut en lägenhet väldigt dyrt”. Han hänvisade till att han hade köpt lägenheten dyrt och att riksdagsledamöter endast får ersättning för hyra, varmed han måste betala räntor och amorteringar själv. Ett år senare sålde han sitt vårdbolag för 223 miljoner kronor. På den tiden var det förbjudet att ta ut en hyra som överstiger ursprungshyran med mer än 20 procent. Det gick inte heller att ta ut extra hyra för räntor och amorteringar. Överträdelser kunde bestraffas med återbetalningsskyldighet, men reglerna har numera ändrats.

Unga lider. Sveriges och kanske särskilt Stockholms brist på bostäder drabbar främst unga. Nyligen hjälpte jag en kompis att flytta. Anna-Karin Domfors jobbar på ett bageri på Södermalm. Hon är 27 år och har under 24 av dessa stått uppskriven i HSB:s bostadskö. För ett år sedan fick hon sin första lägenhet via kön, den ligger i Nacka kommun ungefär 15 minuter från Slussen. ”Det är ju bara tur att mina föräldrar skrev upp mig när jag var tre år. Haha, det var knappast något jag tänkte på när jag satt där i sandlådan”, säger hon. För en kort tid sedan bestämde hon sig för att flytta från sin 38 kvadratmeter stora lägenhet, det var svårt att ensam klara av en månadshyra på 6 000 kronor. Hon flyttade till ett kollektiv, men behöll kontraktet och hyrde ut lägenheten i andra hand i hopp om att en dag återvända. Anna-Karin är långt ifrån ensam, väldigt få som fått tag på ett hyreskontrakt släpper det, trots att man kanske inte ens vill bo i Stockholm. Kontrakten är för värdefulla, vilket också bidrar till en snedvriden andrahandsmarknad där de som inte har tillräckligt med pengar eller ett utländskt klingande namn missgynnas.

Läs hela artikeln i papperstidningen!

Per Sandström text