Burnout
av Ragnhild Artimo Forum 1985-15, sida 10-11, 09.10.1985
Burnout. När verkligheten och förväntningarna kolliderar. Besvikelse, frustration. Återvändsgränd eller dörren till nya möjligheter — Burnout behöver inte vara en ändpunkt, säger Martti Olkinuora, biträdande överläkare på Institutet för Arbetshygien. — Det kan också vara ett mogenhetsprov.
1 finns heller ingen medicin. Syndro met måste tacklas med hjärna och hjärta. Bara patienten själv har nyckeln till problemet.
Begreppet ”burnout” användes första gången på 30-talet — i anslutning till professionella idrottsmän och narkomaner. På 70-talet nylanserade den amerikanska psykoanalytikern Herbert Freudenberger begreppet då han definierade syndromet hos sig och sina kolleger, och konstaterade att fenomenet var vanligt just på vårdsektorn, En orsak är den snabba tillväxten av denna tiänstesektor — efterfrågan på yrkesfolk överstiger flerfaldigt utbudet, och pressen är hård på dem som är i aktiv tjänstgöring. Ofta kolliderar deras egna förväntningar och ideal med verkligheten representerad av samhällets storskaliga vårdapparat.
Kos existerar burnout inte. Och de ”Verklighetschock — Burnout är en form av stress, säger Martti Olkinuora. — Medan stress också finns med positivt förtecken — människan behöver ju ett visst mått av stress för att fungera och växa andligen — är burnout uttryckligen ett negativt fenomen. Men det är viktigt att inte tolka begreppet bokstavligt i den bemärkelsen, att ”utbrändheten" är slutgiltig. Det är oftare fråga om att finna den rätta nyckeln till en dörr till nya möjligheter.
Symptomen på burnout är individuella. Överansträngning, frustration, defensiva beteendemönster, depression, apati faller alla under denna gemensamma rubrik. Burnout är en dynamisk process, som påverkas av såväl individens sårbarhet och egna resurser, som yttre stressfaktorer. Gruppdynamiken — exempelvis på arbetsplatsen — har en avgörande betydelse för problemets uppkoms — Syndromet kan definieras som e alarmsignal att något är på tok, och att individen är mitt i en ”desillusionsprocess" eller är utsatt för en ”verklighetschock”, säger Olkinuora. — Ofta tar sig burnout också uttryck i en eller flera psykosomatiska sjukdomar — magont, nack- och ryggvärk, muskelsmärtor, huvudvärk, tom förhöjt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar.
Burnout är en olöst konflik — Burnout utvecklas ofta så gradvis, att individen själv inte är medveten om problemet. | extrema fall kan en akut kris utvecklas på några månader — t ex då en nyanställd börjar jobbet med entusiasm och idealism, och gång på gång tvingas ge avkall på kanske orealistiska målsättningar på grund av omgivningens rigiditet och ett ogynnsamt förändringsklimat. Konflikten mellan det önskade och det möjliga blir outhärdlig Ett annat typfall är en konflikt mellan de krav omgivningen ställer på individen och mellan de möjligheter och resurser han har att uppfylla dem. Känslan av otillräcklighet leder till trötthet, nervositet och irritation, sedan till rigiditet. apati och isolation. Individen ger upp sina illusioner — och sin kamp.
Gruppen mår illa
Burnout i arbetslivet är inte en ”individsjukdom", även om de yttre symptomen ofta koncentreras till en enda individ i gruppen.
— Hela gruppen mår illa, och det räcker inte att behandla endast den person som ”ger utslag” på att något är på tok. Att skicka den som kommer till mottagningen på sjukledighet kan ge lindring för stunden, men löser tyvärr inte problemet, säger Martti Olkinuora.
— Gruppen är sällan medveten om orsakerna till samarbetssvårigheterna. Även om symptomen på en kris är iögonenfalland 15/1985F RU — gruppens produktivitet är låg, frånvarofrekvensen hög, personalomsättningen kanske stiger — är det exceptionellt att någon tar initiativet till att definiera problemet. Vanligast är att grupproblemet fokuseras till en enda individ, en ”syndabock”, ofta chefen, vars eliminerande man kollektivt tror att skulle eliminera de aktuella svårigheterna. I själva verket finns det bara eit sätt att komma ur återvändsgränden: det är att förbättra kommunikationen inom gruppen, och tillsammans bena ut hur den ska kunna samarbeta — medarbeta i stället för att motarbeta.
Olkinuora säger att det inte finns någon tumregel för hur detta skall ske. Varje grupp är nämligen unik — så även dess problem, Så mycket är emellertid klart: det är i främsta hand ledarens/chefens uppgift att se om ”grupphygienen”, så att den mår bra — då fungerar den bra,
Hjälp till självhjälp
Ofta kan experthjälp behövas för att ge gruppdynamiken en puff i rätt riktning.
— De interna relationerna inom gruppen kan vara oerhört laddade. A avskyr B, C är
BURNOUT — progression och symptom
Initialskede/ arbetsglädje
En entusiastisk, engagerad anställd med orealistiska mål och förväntningar.
Alarmskede/ otillfredsställelse i arbetet
Arbetets ”guldkant” försvinner: inga ”underverk” längre i jobbet. Normal trötthet, oro och otillfredsställelse.
Motståndsskede/
Den anställde tvivlar på att det är någon stress mening med arbetet. känsla av otillräcklighet.
Frustration och
Försvarsreaktion/ bumout
Kontinuerlig stark trötthet (Exhaustio). — Sömnlöshet, koncentrationssvårigheter. Ångest, psykosomatiska symptom.
dande.
Negativa och cyniska attityder till arbetet. Undvikande av arbetskamrater/underly Undervärdering av arbetet. Sänkt motivation då det gäller den egna professionella utvecklingen.
Kapitulationsskede/ insjuknande N Ökad användning av alkohol och sedativ
Likgiltighet
Sänkt arbetsmoral : Paranoida attityder och förändringsmotstånd
F RUN 15/198 avundsjuk på D och så vidare. Lägg därtill gammal ballast av misstänksamhet och missförstånd, och knuten kan kännas omöjlig att knyta upp. Precis som i en äktenskaplig kris kan det behövas samtal med en opartisk utomstående, en konsult med t ex psykologutbildning, som benar ut frågorna med gruppmedlemmarna någon timme i veckan.
Ibland kan det räcka med några få samtal, ibland kan det behövas ”terapi” några månader för att lägga grunden för en ny syn på den egna och de andras roll i gruppen. Problemet i stort är att det inte finns tillräckligt med sakkunniga för alla arbetsplatser som skulle behöva denna hjälp — för att bli så goda verksamhetsmiljöer de skulle kunna bli.
Alla vill vara sitt ”idealjag — Enligt Harry Levinson är den yttersta stressorsaken besvikelse över ett oupptyllt jag-ideal, säger Olkinuora. — Ju närmare detta ideal den personliga utvecklingen når, dess större tillfredsställelse känner individen. I många jobb tvingas folk fungera långt under sin verkliga kapacitetsnivå men söker kompensation i olika fritidsaktiviteter. Det är i och för sig utmärkt — det är viktiat att arbetet inte utgör den enda dimensionen i livet.
— För att förebygga burnout är det emellertid vettigt att i tid fästa uppmärksamhet vid frustrationssymptom, men framför allt vid att skapa ett arbetsplatsklimat som är gynnsamt för kommunikation och interaktion. Såväl individernas som gruppens målsättningar bör vara realistiska i relation till de faktiska resurserna, den faktiska kapaciteten. Ribobhöjden är inte en gång för alla given — den kan höjas. Nyckeln är att gruppens medlemmar kommer till insikt om att de kan göra något tillsammans
Ragnhild Artimo 11