Danska marknaden bra modell för pappersexporten
av Sigyn Alenius Forum 1977-12, sida 26-27, 31.08.1977
Taggar: Teman: pappersexport
Danska marknaden bra modell för pappersexporten
Finskt papper har sen 1918 sålts genom egna agenter i Danmark. På kontoret i Amaliegade 12 — där både pappersoch kartongförsäljningen håller till —-betecknar de två direktörerna, Richard B r a n d t för papperet och Christian Alfthan för kartongen, Danmark som ”hemmamarknad”. Det betyder, förklarar de, att vi hela tiden ska och vill vara med — representerade, konkurrenskraftiga och med vår berättigade andel av den danska marknaden. Denna andel har faktiskt hela tiden varit konstant, och en smula i tilltagande t o m sen kriget, och det får väl som resultat betecknas som, gott när man betänker de senaste årens nya utveckling med snabbfiberområdenas intåg på tidigar nordiska marknader.
= Hur ska det gå i framtiden med Finlands erkänt fina men inte helt billiga papper och kartong? Ska det mera och effektivare marknadsföring, stora propagandaframstötar och reklamkampanjer till för att vi inte ska bli efter? Danmark är närmaste västutlandsmarknaden, geografiskt, fraktmässigt, tidsmässigt den mest lättillgängliga och samtidigt en relativt sett stor marknad: Danskarna importerar omkring 400 000 ton om året — hälften kommer från Finland. Den danska marknaden är mao en bra modell när man vill pejla utvecklingen. Forum har varit på Amaliegade och frågat.
Knappast blir det, inom en överskådlig framtid i varje fall, någonsin något problem för Finland att bli av med sina pappersprodukter. Den saken är internationella prognoser och framtidsberäkningar överens om. Nog håller vi i Finland en hög lönnivå och får bla därför produktionskostnader som lägre-löns-områdena inte har. Men kvaliteten ligger i internationell topp. Fibrerna är aldrig överträffade — de finländska skogarna kan sin sak.
Men med den envisa ekonomiska svacka som efterhand har varat i åratal, och med framtidsutsikter som talar för en långt långsammare ekonomisk växttakt än den ”gamla goda tidens” får vi tänka om. Framtiden för Finlands pappersexport, liksom för andra producenters, kommer i hög grad att bero av det ekonomiska växttempot i världen runtomkring — noll-växt, som en del teoretiker tror på, gammaldags normalväxt som op 2 timisterna hoppas på eller — det sannolika — nånting mitt emellan. Med en sådan långsammare ekonomisk växt kommer naturligtvis också papper att vara nånting man sparar på. Kvaliteterna får sänkas, t om fint folk och fina firmor får nöja sig med en nerbantad vara som de har en bättre chans att betala.
Nya virkesleverantörer
Samtidigt får vi i hög grad hålla ett vaket öga på snabbfiberområdena. Svenskarna importerar redan trä till massatillverkning från Brasilien. Sydstaterna i Nordamerika har prisbilliga anbud de också. Afrika är senaste potentiella storleverantören som vi alla i Norden får ta med i våra beräkningar. Välfärdslönernas skuggsida känner våra industrier alltför väl — och ingenting pekar på att den internationella återhämtningen skulle bli så snabb och entydig att prisfrågan ännu en gång sjunker i bakgrunden. Händer det — så mycket bättre. Men kalkylerna får göras med tanke på mindre positiva framtidsutsikter.
Strukturella ändringar får vi också ta med i våra beräkningar. Ska vi på allvar börja hålla våra nordiska träförädlingsindustrier i gång, bla med importerad råvara, så får vi bokstavligen tänka baklänges: våra transportvägar är planlagda med tanke på virkestransport till fabrikerna och färdigvara ut i världen från fabrikerna. Nu blir det en materialvandring åt motsatt håll, och bl a hamnarna får sadla om. Utvecklingen går snabbt, räknar ma i Amaliegade. Den tekniska utvecklingen som bla har ändrat synen på, och användningen av, de varma områdenas fibervara, har vi själva varit med om att blåsa under: Finland är tekniskt ett internationellt toppland. Vi svarar i dag för 15 procent av leveranserna ute i världen av pappersmaskiner — tidtals har siffran varit uppe i 20 procent.
Den senaste tidens användning av de varma områdenas trä bygger inte bara på upptäckten av dessa nya områden — att det växer stora och lurviga granar och tallar helt ner i ekvatorialområdena har vi vetat länge. Förr kunde de bara inte utnyttjas, fibrerna var för svaga. Nu kan man. Den konkurrens som ”the southern pines” och framför allt hardwood-träslagen påför oss är en förgrundsfaktor för träförädlingsindustrin i Norden att kalkylera med. Produktionen av trä är stor i de varma länderna, inte bara för att områdena är nya, avverkningsmässigt jungfruliga, också för att växttiden är kort: Ett träd som i Finland behöver upp till 80 år, kan bli fällningsmoget i varmare områden på 10. Det är, enkelt kalkylerat, en åtta gånger effektivare produktion enbart med hjälp av sol, vatten och jord — som vi inte med all vår fina know-how kan stampa fram. Också Danmark importerar redan en del massaträ från Brasilien. Danmark har nämligen också sin egen, och inte absolut obetydliga, träförädlingsindustri, den arbetar tom för export. Av årsbehovet i dag på 700 000 ton papper och kartong av alla kvaliteter importeras 400 000. Resten produceras hemma. Hälften av importen — i det allr närmaste — faller på Finland (absoluta ettan som leverantör är svenskarna, men vi följer tätt). Av tidningspapperskonsumtionen «150 000 ton, levererar Finland en dryg halva. På detta särskilda område får man fö räkna med att kvalitetskraven långt ifrån att sänkas närmast går motsatt väg: moderna maskiner som trycker dubbelt snabbare än de gamla kräver en vara som inte slits av i rappet. Finlands kvalitetsmässigt goda papper har där en fördel.
På tidningspappersområdet har vi i
Norden — också norrmännen levere FORUM 12/7 rar fö en del — samtidigt fördelen av den kortare frakten. Tidningspappersrullar fyller bra ombord och att importera dem från framtida fabriker i Sydamerika eller Afrika blir fraktmässigt för kostbart tom om söderns länder lär sig tekniker som gör stark vara av snabbfiberträ. Att söderns länder småningom får lokala pappersbruk med betydande export får man räkna som i hög grad realistiskt. Det kan bla för oss nordiska producenter bli fördelaktigare att förlägga en delproduktion dit istället för att transportera råvaran den långa och besvärliga vägen hit upp. Också den frågan har dryftats i Danmark, fast landet just i detta nu inte precis sitter med exportkapitalreserver att tära på.
Returpapper och halmcellulosa
Som marknadsmodell fungerar det lilla men högt industrialiserade Danmark utmärkt. De många industrierna och den stora utrikeshandeln gör att strukturella ändringar och ny teknik sätter snabba spår. Också de i dag överallt i världen så aktuella självförsörjningssträvandena möter man på den danska pappersmarknaden. Formen är returpappersfabriksplaner och halmcellulosa.
Danska staten, landets tidningar och pappersindustri har de senaste åren investerat tillsammans 10 miljoner kronor i en undersökning av returpapperets användningsmöjligheter. I ett koncentrerat, rikt och pappersslukande samhälle som det danska skulle det låta göra sig, om också denna industrigren hela tiden har varit motig. De-inking-processer finns nu — bla den japanska som Tampella har ensamrätten till. Insamlingen av returvara skulle också kunna organiseras. Trots detta tror utländska fackmän inte så mycket på denna danska plan: mera önsketänkande än realism. Det ska så enorma och så stabila kvantiteter till för att en returpappersproduktion ska bli räntabel att danskarna sannolikt gör klokare i att samla och exportera sitt returpapper till Sverige eller Tyskland, anser dessa fackmän.
Undersökningarna i Danmark fortsätter emellertid. Det är i hög grad en råvarufråga i detta land som annars inte har annat än sin (dyra) arbetskraft och (inte billigare) tekniska know-how. Uppfinnaren Karl Kreyer som i många år har arbetat vidare på den ursprungligen finländska torrpappersmetoden har så sent som i somras dragit i gång en fabrik som gör wellpapp på torr teknik- och returpappersbas. I staden Fredericia i Jylland opererar en cellulosafabrik som använder uteslutande halm som råvara. Halmen bränner danskarna annars opp. Produktionen är 7 miljoner ton varje ’ sommar, lantbrukets möjligheter att utnyttja den är högst 5. Också här öppnar sig möjligheter men tekniken ska ytterligare förbättras för att produktionen ska fylla både räntabilitets och kvalitetskraven sådana som de är i dag.
EG-problematiken
Som marknadsmodell erbjuder Danmark ytterligare EG-problematiken. Tradition, nordism och hög nordisk kvalitet till trots äter sig EG-områdets produktion också på det här området in i Danmark i lä av tullfriheten. För träförädlingsområdet har vi i Finland ett tullfrihetsavtal med danskarna, men det är utformat med fasta maximikvoter för de olika varuområdena, och dessa kvoter fyller Finland hela tiden. Vill vi öka vår försäljning så blir det alltså på hårdare villkor, en konkurrensförvridning som vi nödgas acceptera ef-. tersom Danmark är, och Finland inte är, medlem av de Ekonomiska gemenskaperna.
Sigyn Alenius O Äga eller hyra bostad tema på byggdagen
Alla våra nordiska länder har i dag ett och samma bostadspolitiska förgrundsproblem: de ekonomiska orättvisorna mellan den grupp som äger och den som hyr. Inflationen ökar fastighetsvärdet, hur lagstiftningen än försöker bekämpa den utvecklingen. För det mesta ökar värdet på huset och tomten snabbare än inflationstempot. Och samtidigt minskar hela tiden lånmassans effektiva tyngd i takt med penningvärdets försämring. Det skapar orättvisor som drabbar den grupp som hyr sin bostad.
FORUM 12/7 uv" Nordiska byggdagen — nummer XIII i ordningen, plats Köpenhamn och deltagarantal omkring 1500 — har som tema valt ”byggeriet i ekonomin och ekonomin i byggeriet”. Inför mötet har en av Danmarks främsta nationalekonomer som samtidigt är fackkonsulent för byggdagarna, professor Anders O1gaard vid Köpenhamns universitet, summerat för Forum — Utjämningen av de ekonomiska villkoren för de två grupperna, den som äger och den som hyr sin bostad, är naturligtvis i sista hand en politisk fråga. Politik präglar i hög grad hela byggsektorn och de väldiga olikheter som genom tiderna har präglat byggeriets finansiering i de olika nordiska länderna är också en klar avspegling av de många varierande politiska regimerna som i våra olik länder har satt sitt bomärke på bostadspolitiken. Systemen i Norden har med de politiska regimerna växlat i varje land för sig och dessutom från början varit uppbyggda olika. I vissa av de nordiska länderna opererar man t ex med rätt att återbelåna husets efter nyvärdering stegrade värde — det är pengar som sedan direkt kan gå ut för konsumentvaror. Med andra ord: långfristiga lån ges för att köpa en färg-tv.
Subsidiering vanligt i Norden
Sätten att uppnå en mera rättvis finansiering — att närma de två grupperna till varandra — är många. Vi har i Norden alla opererat med olika former av subsidiering, både av bostaden och av boendet, både av
Vänd 27