Där svälten är störst är hjälpen närmast

av Ragnhild Artimo Forum 1980-17, sida 19, 05.11.1980

Taggar: Teman: livsmedelsproblem

Där svälten är störs är hjälpen närmast

Världens livsmedelsproblem kan inte lösas med hjälp av bevattning och gödsling. Världens livsmedelsproblem kan inte lösas utan hjälp av bevattning och gödsling. Många av de länder som idag är helt beroende av livsmedelsimport har de bästa potentiella förutsättningarna att odla nog och övernog för eget behov. O m all odlingsbar areal utnyttjas. Om jorden tillförs de ämnen skördarna berövar den. Om bevattningen kan ordnas ekonomiskt. Om bättre jordbruksmetoder får fotfäste.

e Importen av baslivsmedel tll u-länderna ökar kontinuerligt. Detta trots att 70-90 procent av befolkningen är jordbrukare (= småbrukare). Och trots att många av länderna befinner sig inom det tropiska bältet, där växtperioden sträcker sig över hela året.

Finland producerar med en växtperiod på cirka fyra månader exempelvis huvudparten av det egna behovet spannmål — över 90 procent senaste år. Gödsling bidrar till optimalt utnyttjande av den korta växtperioden. Av Finlands hela areal är cirka 9 procent odlad areal.

Ett diametralt motsatt exempel är Ghana. I princip är nästan hela landet odlingsbar mark. Växtperioden omfattar hela året. Men självförsörjningsgraden för livsmedel ligger på omkring 30-40 procent.

I Afrika utnyttjas i genomsnitt 5 procent av den odlingsbara jorden, i Latinamerika 8 procent, och i Asien 27 procent.

Outnyttjad potential

För att citera författaren Sven Lindqvist: Svälten är relativ. När den leder till döden är den absolut.

Rent tekniskt är orsaken till svält att maten och människorna inte befinner sig på samma plats samtidigt. Eller att människorna är för många i relation till maten. En orsak till denna obalans är den på grund av bättre hälsovård lägre dödligheten. Också nativiteten sjunker i u-länderna, men inte tillräckligt snabbt för att uppbalansera den lägre dödligheten.

— På överskådlig sikt kan livsmedelsproblemet endast lösas genom radikalt ökad livsmedelsproduktion, säger Heikki Fontell, exportserviceagronom vid Kemira med Afrika som marknadsområde. -— Den outnyttjade odlingspotentalen i u-länderna är enorm. Å ena sidan kunde ferfaldigt större skördar än nu fås av den redan uppodlade arealen, å andra sidan finns det i de tropiska och subtropiska trakterna ofantliga outnyttjade om FORUM 17/8 råden som är idealiska för odling.

Kan dessa områden fås att producera tillräckligt mycket livsmedel för den bofasta befolkningen utan övergång till storskalig drift från nuvarande småbruksstruktur? Utan moderna jordbruksmaskiner? Heikki Fontell tror det.

Rovdrift med resurse — En vanlig odlingsform i de afrikanska länderna är svedjebruk, berättar han. -— Det betyder att endast en liten del av hela odlingsarealen utnyttjas, medan största delen ”återhämlar sig” — vilket kan ta upp till tio år elier mer. Under den perioden står denna äker outnyttjad, eller används kanske som betesmark. Svédjebruk är ett av de äldsta odlingssätten, och mycket oekonomiskt. Det är rovdrift med resurser, i detta fall odlingsareal. Återställandet av jordens näringsbalans kan ske snabbare och effektivare med hjälp av gödsling.

Den typiska afrikanska småbrukare får sitt knappa dagliga bröd genom vad han på detta primitiva sätt lyckas odla — och av kreatur eller fjäderfä. Men den gödsel denna boskap producerar löser oftast inte familjens gödslingsproblem. — Oftast går korna fritt på bete, och förs endast för natten till kraalen, inhägnaden, för att i någon mån vara skyddade för rovdjur. Den spillning de ämnar It kraalen tillvaratas samvetsgrant. men förslår inte att täcka gödsingsbehovet.

De afrikanska småbrukarna använder sig också av någon form av växelbruk — odling av turvis t ex säd. baljväxter och rotfrukter — men inte tillräckligt konsekvent för att detta ensamt skall återföra jorden de ämnen grödan berövar den.

Samarbete med jorden

Om jorden år efter år utarmas på de grundämnen — den näring -— den måste innehålla för att producera skördar, blir det till slut inga skördar. Om näringsbalansen inte tillräckligt effek tivt kan återställas genom boskapsgödsel, måste man tillföra jorden dessa ämnen i form av gödselmedel. Det är fråga om samma ämnen, i sistnämnda form i exakta och kända proportioner, och arbetstekniskt lättare att hantera.

U-länderna använder bara en bråkdel så mycket gödselmedel som de utvecklade industriländerna - – där jordbruksbefolkningens numerär kontinuerligt avtar. Det är ingen tillfällighet att de utvecklingsprojekt inom jordbruk de internationella organisationerna satsar på i u-länder å ena sidan gäller bevattning, å andra sidan upplysning om gödslingsmetoder. Försöksodlingar är det åskådligaste sättet att föra fram budskapet. Men upplysningen är til ingen nytta, om inte ett effektivt distributions- och lagernät tryggar tillgången på gödselmedel — de slutliga destinationen är den enskilda småbrukaren.

Infrastrukturen känslig

Dä det gäller livsmedelsproduktionen i u-länderna, och närmare bestämt jordbruket, tror agronom Fontell mera på evolution än revolution.

Infrastrukturen är sårbar och klarar inte påfrestningarna av snabba och genomgripande förändringar, exempelvis i form uauv övergång till maskinellt jordbruk och stora enheter i stället för familjebruk, säger han. — Utveckling och förbättringar behövs, men de mäste stå i relation till den nuvarande strukturen och utvecklingsnivån. Exempel på förbättringar av detta slag är: en enkel motor som pumpar ut valten på åkrarna. En plog dragen av en ko, i stället för en hacka svingad av en människa (tioFaldig effekt). Metodiskt växelbruk och metodisk gödsling, i stället för resurs- och arealslösande svedjebruk.

Och så vidare.

Det löser inte hela världens livsmedelsproblem. Men kanske en hel familjs. Och den vägen småningom en he nations. Så att nationen inte behöver äta på krita. Utan i stället får köpkraft. Det vinner vi alla på.

Ragnhild Artim 19