De avreglerade reglerade finansmarknaderna

av Henrik Palmen Forum 1997-01, sida 14-15, 30.01.1997

Taggar: Teman: finansmarknader

PENGAR 14

PLACERING

DE AVREGLERADE

REGLERAD finansmarknaderna

REGLERING AV FINANSMARKNADER ÄR EN KVISTIG FRÅGA. FINANSFÖRMEDLING HÖR TILL DE MEST AVREGLERADE SEKTORERNA I EKONOMIN, MEN ÄR SAMTIDIGT EN AV DE MEST REGLERADE.

gentligen är ‘avreglerade reg lerade" endast lek med ord.

Finansmarknaderna är reglerade till vissa delar och av reglerade i andra avseenden. Mönstret idag är liknande eller på väg att bli det, i alla industri länder.

Avreglering av prismekanism och flöden

Avregleringen, som i Finland huvudsakligen skett efter mitten av 80-talet. syftar till prissättningen och internationella flöden av kapital. Avregleringen av priserna innebar en Övergång från administrativt bestämda räntor och valutor till ett marknadsorienterat system där priserna sattes av utbud och efterfråga. Avregleringen av flödena uppstod dels som en följd av prisavregleringen och dels av separata beslut. Det viktigaste enskilda beslutet var nedmonteringen av hindren för valutahandel, men även många andra beslut i samma riktning har behövts för att möjliggöra dagens fria kapitalflöden till och från Finland. Finansmarknadernas fria prissättning och fria flöden, med klart hårdare och öppnare konkurrens som direkt följd, är både symbolen för och en nödvändig ingrediens i en marknadsekonomi.

Reglering av verksamhetsformer

I alla länder är verksamhetsformerna för finansbolag mycket strikt reglerad - mer reglerad än någon annan normal affårsverksamhet. Att grunda en bank, ett försäkringsbolag, en placeringsfond. en marknadsplats, ett bolag för förmedling av värdepapper eller för förmögen HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Henrik Palmé hetsförvaltning kräver myndighetstillstånd. Nya finansiella produkter och processer skall också godkännas. Till och med ett företag som emitterar skuldebrev eller aktier skall få prospektet granskat av vederbörande myndighet. Att reglera med tillståndförfarande, vilket även innebär ett hot för att koncessionen dras in, är i sig ett mycket effektivt redskap.

Men det slutar ingalunda där. Finansinrättningarnas verksamhet avgränsas med hjälp av placeringsregler som reglerar i vad och hur mycket t.ex. banker och försäkringsbolag får placera. Placeringsregler innehåller ofta mycket detaljerade limiter för ränte- och valutaexponering, för placeringar och rösträtt i enskilda företag. samt för placeringarnas bransch- och landskoncentration. Hit hör även reglerna som styr kraven på säkerheter och garantier. Utöver den direkta risktagningen, placeringarna, övervakas även inrättningarnas förmåga att bära risk med hjälp av regler för soliditet och likviditet.

Informationskrav av olika slag är ett centralt redskap vid reglering av finansiella intermediärer. Finansmarknadernas produkter kännetecknas ofta av att ena parten säljer framtida förpliktelser - försäkringsskvdd, återbetalning av lån, etc. Parten med betalningsskyldighet måste kunna uppvisa tillräckligt stabil ekonomi och ärliga intentioner. En metod, men ingalunda den enda, är att se till att information om den betalningsskyldiga är tillräcklig. Men information är kostsamt att söka och kan av konkurrensskäl vara ofördelaktigt att delge. En lösning är att myndigheterna stipulerar vilken information som finansinrättningarna måste publicera eller delge olika intressenter. Myndigheterna kräver även inrättningarna på viktig, men strategiskt ömtålig, information. Denna publiceras inte, men kan ändå hjälpa regleraren att ingripa vid behov.

Även de s.k. insiderreglerna hör til informationsregleringen. Reglerna förbjuder utnyttjandet av privat, inte allmänt tillgänglig, information vid värdepappershandel. Genom att göra insiderhandel och kursmanipulation straffbart, vill regleraren dels öka mängden och kvaliteten på den allmänt tillgängliga informationen, dels öka allmänhetens förtroende för prisbildningen.

Varför inte självreglering?

Verksamhetsregleringen har snarare ökat än minskat sedan ‘avregleringen’. Är den massiva regleringen bara ett arv från den tidigare administrativa regimen, då ekonomin i större utsträckning kännetecknades av reglering och centralstyre? Generellt sett har vi ju en tid av ekonomisk liberalisering, med bolagisering och privatisering av verksamhet som tidigare var i statens regi, och en tro på förbättrad kreativitet och effektivitet om bola FORUM NR 1/9 gen får agera och konkurrera fritt. Det borde ju gälla även i finanssektorn, vil ket ofta påtalas.

Förespråkarna för avreglering och självreglering hävdar att reglering alltid är försoffande förmynderi och att de privata inrättningarnas egenintresse är bästa garantin för att de sköts effektivt och sunt. En ekonomiskt svagare finansinrättning måste sälja sina tjänster till sämre villkor och förlorar därför både kunder och finansiärer. Endast ett minimum av regler behövs för att undvika dominoeffekter som t.ex. depositionsflykt och därpåföljande bankkris. Och även dessa regler skulle endast påkalla egna branschorgan med trovärdiga regler för hur krissituationer undviks och eventuellt sköts.

Eller finns det någon ekonomisk-logisk förklaring till den enorma ‘regleringsindustrin’ just i den finansiella sektorn?

Reglering som konsumentskydd

Ett sätt att förstå behovet av reglering är att skilja mellan de finansiella inrättningarnas kunder och placerare. Placerarna tar medvetna och övervägda bositioner i bolaget, eller annorlunda uttryckt i bolagets ekonomiska framtidsutsikter, medan kunderna vill ha helt andra tjänster, och vill vara helt oberoende av bolagets framtida utsikter. Kunderna vill ha bankkonton för betalningstrafik, spara för sämre tider, låna pengar för investeringar och konsumtion, finansiera framtida olyckor och ålderdom genom att betala premier till försäkringsbolag, etc.

Ur kundens synvinkel handlar kontrakten med finansinrättningar ofta om stora belopp i förhållande till förmögenhet och inkomster samt om framtida tillgodobavanden med maturiteter upp till flera tiotals år. Att tvinga alla sådana kunder att hålla sig informerade om bolagets ekonomi och att diversifiera sina depositioner, lån och försäkringar till många inrättningar för att minska kostnaden av att någon inrättning inte kan stå för sina förpliktelser är inte kostnadsmässigt förnuftigt. Då skulle de redan vara placerare, spekulanter, med den skillnaden att de inte skulle kunna komma ur sina illikvida kontrakt så som placerarna säljer sina värdepapper.

En annan viktig faktor är att finansiella kontrakt ofta är mer invecklade och svårare att utvärdera och att jämföra än de flesta andra produkter. Kunden vill vara tillräckligt säker på att inte

FORUM NR 179 bli lurad i synnerhet som ‘bedrägeri’ ofta märks långt senare då en rättelse eller ersättning redan är svår att kräva. Ett ytterligare argument för myndighetsinsyn och reglering ligger i finansmarknadernas natur. Likviditeten på de olika marknaderna för värdepapper och derivativer är så god att en inrättning eller bara en anställd - på mycket kort tid kan bygga positioner som kan äventyra till och med de största bankernas existens. Graden av global integration i finansvärlden är hög, därför riskerar sådana positioner att sprida sig och åstadkomma panik i systemet. Konsumentskyddsperspektivet hjälper att förstå varför många delar av finansmarknaderna är speciellt betjänta av reglering. Skillnaden mellan kundens möjlighet å ena sidan och behov å andra sidan är ofta mycket stor. För att kunden på ett optimalt sätt skall kunna planera sin ekonomi och utnyttja finansinrättningarna vid förverkligandet, måste kunden kunna lita på inrättningarna nu och i framtiden. Kundens uppfattning om trovärdighet är alltså avgörande. En offentlig myndighet uppfattas under normala omständigheter av de flesta som trovärdigare och objektivare än ren självreglering eller ett branschinternt reglerande organ. Myndighetsregleringens nödvändighet får även empiriskt stöd. Finansmarknaderna är strikt reglerade överallt och USA, som har den längsta historien och den mest utpräglade kulturen beträffande marknadsekonomi och fria kapitalmarknader. har en mer detaljerad och omfattande reglering än de flesta andra länder, I takt med globaliseringen av finanssektorn har även internationella regleringsorgan uppstått.

Regleringens utmaningar

Det finns således starka argument för reglering, men kanske det starkaste argumentet mot reglering är att den inte riktigt fungerar. Ibland kan den ha ef fekter som är direkt motsatta dem man tänkt sig.

De optimala regleringsformerna är inte statiska. De måste ständigt anpassas till förändringarna i branschen, utan att bromsa en sund utvecklingen av nya finansiella innovationer som effektiverar kapital- och riskallokeringen. Detta kräver en klar förståelse för marknadens centrala uppgifter och mekanismer. Kan en offentlig myndighet uppbåda tillräcklig dynamik för denna krävande, men viktiga, uppgift? 9 Skribenten är lektor vid Svenska handelshögskolan, Institutionen för Finansiell ekonomi.

Kort om Pengar & Placering

Januarieffekten slog till!

Januarieffekten kallas fenomenet då aktiekurserna genomsnitt stiger märkbart mera I januari än under årets övriga månader. Fenomenet uppdagades av aktiemarknadsforskningen för ett drygt årtionde sedan och har varit svårt att förklara (se t.ex, Forum 16/94, denna spalt).

Till placerarnas glädje har vi- i skrivande stund — upplevt en kraftig januarieffekt i år. Helsingforsbörsen har kommit igång med en rivstart: under de första 12 börsdagarna i år spurtade börskurserna uppåt i genomsnitt med nästan 10 procent. Snacka om januarieffekt! FN

HELSINGFÖRSBÖRSENS HEX-GENERALINSEX 3000 2-21 JANUARI 2500 årsesn£.rs «6 6 me —— 2250 200 21 7.1 91 13.1 151 17.1 211

Vinnaraktierna 199 1996 var ett starkt år få Helsingforsbörsen och aktiepriserna steg imedeltal med hela 44 procent.

Lite överraskande är”vinnaraktien under det gångna året Scabysom steg med 673 procent(!). Aktiens värdestegring har dock mycket lite att göra med bankens utveckling och det är ett rent spekulationspapper. På andra plåts har vi börsens mest uppmärksammade företag, Raison Tehtaat med en värdestegring på 373 procent. Aktiens utveckling från 70 mk till 290 har sin bakorund i bolagets uppmärksammade succéprodukt Benecol, På tredje plats är Tallberg Fastigheter B som steg med 200 procent. Därefter kommer i ordningsföljd Silja K, TT Teto, Polar, Silja A och Hartwall A.

Endast en (!) akties värde sjönk under 1996 på Helsingforsbörsen: tnterbank B föll med 12 procent. FN &

Unibank A/S öppnar repkontor i H:fors

Danmark näststörsta bank, Unibank, öppnade ett representationskontor i Helsingfors i januari. Meningen är att kontoret skall expandera till ett filialkontor under våren. Det innebär att det i Finland finns tio utländska banker med representationskontor och fyra med filial.

Ett representationskontor kan förmedla kunder till sin moderbank men har inte t.ex, rätt att själv bevilja krediter eller ta emot depositioner.

Ett led i Unibanks nordiska strategi var att tidigare köpa ABB Aros Securities investeringsbanksverksamheter. Unibank öppnade ett filial + kontor i Stockholm i juli 1996 och under somma ren 1997 öppnas ett kontor i Oslo.

Unibanks danska konkurrent, Den Danske Bank, ändrar i februari om sitt representationskontor till en filial, F 15