De nordiska ekonomierna: är bottnen nådd?
av Sinimaaria Ranki Forum 1992-10, sida 11-14, 27.08.1992
De nordiska ekonomierna ÄR BOTTNEN NÅDD?
Text: Sinimaaria Rank | Fihblaond ÅRHUNDRADETS DEPRESSION
Efter de glada dagarna i slutet av 1980-talet har den finländska ekonomin drabbats av den allvarligaste kris vi någonsin upplevt. Den hö realräntenivån dämpar eftektivt investeringarna och produktionen är obefintlig. Staten måste ur brunnen av sinade skatteinkomster pumpa in pengar i arbetslöshetskassorna. En mer expansiv ekonomisk politik är utesluten: det statliga underskottet växer redan nu i en rasande takt. Den onda cirkel vi befinner oss i kan bara brytas av en ökad utländsk efterfrågan.
Finansiell eller realekonomisk kris?
Under hösten 1991 gick diskussionens vågor höga om orsakerna till den nuvarande krisen. Å ena sidan skylldes nedgången i efterfrågan på export. Den exportberoende finländska ekonomin hade under de senaste åren fått se exporten vika på viktiga marknader. Den exporterande industrin själv ansåg att det huvudsakligen var den starka marken som avsevärt försvårade försäljningen utomlands. När Finland bytte växelkursregim i linje med de övriga nordiska länderna, krävde exportindustrin högljutt en devalvering av marken. Centralbanken ignorerade då ropet, men förväntningarna om en eventuell devalvering hade redan väckts. Devalveringsspekulationerna tilltog i styrka under hösten när arbetsmarknadsparterna visade sin inflexibilitet. Finlands Bank kunde inte längre örsvara marken mot de enorma valutautödena.
ÅA andra sidan har man pekat på penningmarknaden. Bankerna hade delat ut ån med varm hand men i den hårdnande
FÖRUN, 10/199 konkurrensen glömt bort försiktigheten. Som garantier accepterades ofta bostäder och fastigheter. När konjunkturkurvan började peka nedåt rasade efterfrågan på fastighetsmarknaden och därmed också priserna. Till slut räckte garantivärdena inte längre för att täcka lånesummorna. Växande kreditförluster förlamade finansieringsverksamheten i samhället. Företagen var tvungna att lägga nya projekt på is, och antalet arbetslösa ökade i en tilltagande takt. Snöbollen hade kommit i rullning. Nedgången i efterfrågan påskyndade den nedgång som hade börjat på de finansiella marknaderna, och vice versa. Nu är naturligtvis huvudfrågan hur vi skall kunna komma ur det plågsamma läget.
Ecus roll
Ecu-kopplingen var en signal till marknaderna att vi skulle börja anpassa vår ekonomi till de ”europeiska” förhållandena.
ARBETSLÖSHET OCH INFLATION
Samtidigt ville regeringen visa de inhemska aktörerna att vi via ecu-anknytningen bundit händerna på centralbanken: i och med anknytningen skulle Finlands Bank inte längre ha möjligheten att finansiera de misstag som marknadsparterna gjort, utan ansvaret skulle ligga hos var och en själv. Detta skulle tvinga marknaderna att automatiskt flytta sig till ett nytt jämviktsläge, som också skulle vara i linje med utvecklingen i utlandet. Som ett resultat av detta skulle räntorna sjunka p.g.a. att man på så sätt minskat inflationsförväntningarna och därmed också valutakursrisken. Bara fem månader efter ecu-anknytningen måste Finland medge att teoretiska resonemang inte alltid håller i praktiken. Anknytningen var ett ensidigt beslut, och det fanns ingen straffande kraft som hade kunnat förhindra den trista devalveringen. Den händelsen fick också marknaderna att inse de nordiska anknytningarnas ensidighet, vilket lyfte räntorna. Sedan den andra valutakrisen i mitten av april, då marken räddades i sista minuten av att den tyska centralbanken lovade stöd till Finlands Bank, har räntorna inte återgått till den nivå de låg på omedelbart efter ecuanknytningen. Det finns fortfarande ett påslag som berättar om devalveringsrisken. Devalveringen gjorde att Finland får betala ett högre riskpremium än de övriga vänd ÅRE I samtliga nordiska länder märks den rådande recessionen tydligt. Inflationstakten är lägre än någonsin, men så visar också arbetslösheten rekordhöga siffor. Påfallande är att produktionsgapet i förhållandet till inflationsändringen är djupare än tidigare. Det talar om att recessionen är världsomfattande och berör hela ekonomin.
arbetslöshe " progno 1 nordiska länderna: det finländska påslaget är t.o.m. 4—5 procentenheter jämfört med ecu-räntan.
2 : Räntereglering
För att vi skall komma ur depressionen borde räntorna fås ner, det är alla eniga om. Men hur detta skall göras så fort som möjligt, nu när ecu-magiken inte fungerade, har blivit det heta debattämnet mot slutet av sommaren.
På en del håll har man föreslagit att det borde sättas ett administrativt tak för räntorna, d.v.s. återgå till tiderna med kapitalmarknadsrestriktioner. Då har man dock glömt bort att vi faktiskt lever i en värld av många länder, av vilka Finland inte alls är det största. Vi är tvärtom ytterst beroende av både reella och monetära transaktioner över gränserna. Redan det att en sådan möjlighet har diskuterats har drivit upp riskpremierna och därmed räntorna.
Om vi nu, just när den övriga världen går mot en allt mer omfattande liberalisering, börjar reglera de finansiella marknaderna, leder det till att det inte räcker med att begränsa bara räntornas rörelser. Så änge valuta fritt får flyta över gränsen, är det alldeles säkert att allt kapital som bara kan. kommer att flyta ur landet när avastningen hos oss garanterat inte kan
Sverige överstiga den i utlandet. Därmed skulle vi bli tvungna att återgå till valutaregleringen, vilket i sin tur skulle skrämma bort även de sista utländska investerarna och förhindra kapitalmarknaden från att funacra effektivt.
Akta budgetunderskottet!
De offentliga utgifterna har stor betydelse för stabiliteten i den ekonomiska utvecklingen. En alltför snabb ökning av den offentliga konsumtionen hör till de faktorer som kan skapa problem, särskilt om ökningen delvis är ofinansierad. Den djupa lågkonjunkturen, med rask ökande arbetslöshet och snabbt fallande inflation, sätter nu rejäla spår i de offentliga budgeterna. Staten har just nu ett stort behov av finansiering, vilket inte alls underlättar räntetrycket på penningmarknaden. Omfattande inhemska obligationsemissioner skulle driva upp räntorna ytterligare. I och med lågkonjunkturen har inkomsterna på den privata sektorn minskat. vilket medför mindre skatteinkomster. Samtidigt kräver EG-anpassningen skattesänkningar. Att låna från utlandet blir allt svårare cftersom limiterna för Finland redan börjar vara nådda.
Räddning från utlandet
Det enda sättet för oss att snabbt komma ur den onda cirkeln är att hoppas på hjälp i form av en ökad export. En annan fråga är om vi kan räkna med det. Efterfrågan från utlandet har visserligen ökat under det innevarande året, men ökningen är inte så markant att den skulle räcka för att dra oss upp ur träsket.
Läget i Europa, som är vår huvudsakliga marknad, är emellertid dåligt. Den tyska återföreningen håller räntorna på en hög nivå, och den ekonomiska aktiviteten visar inga tillförlitliga tecken på en uppgång. Även den övriga världen lider av höga realräntor. På bottnen ligger en internationell kapitalbrist, och det mesta pekar på att kapitalbristen kommer att finnas kvar under hela 1990-talet. Den amerikanska ekonomin i sin tur har drabbats av pessimism. Särskilt den privata sektorn har dystra framtidsvisioner. Således kan man inte med säkerhet räkna med att den amerikanska marknaden heller börjar dra inom den nära framtiden. Läget ute i världen verkar vara sådant att varje land kämpar med sina problem och väntar på att marknaderna i grannlandet skulle börja dra. L ÄNDRAD ALLMÄN OPINION
Inte heller i Sverige har ecuanknytningen lett till önskade resultat, men man har kommit mycket närmare målet än i Finland. Huvudorsaken till det är att Sveriges Riksbank har fört en självständig och genom en bestämd räntepolitik bevisat för marknaderna att man menar allvar med EG-ansökan. Ekonomin skall anpassas till EG-förhållandena, och man är beredd att betala priset för detta.
Samförstånd om den ekonomiska kursen
Det avgörande i Sverige är att den allmänna opinionen har svängt mot inflation. Företagen inser att de måste klara sig själva. Man kan inte hoppas att någon annan ska komma och rädda en från eländet. Allmänheten har blivit trött på de höga inflationssiffrorna och förstår att det här gäller att göra sitt bästa på arbetsmarknaden. Svenskarna är villiga att acceptera en relativt hög arbetslöshet för att på lång sikt nå en stabil ekonomisk tillväxt. Sverige har en stor industrisektor som har sin viktigaste exportmarknad inom EG-området. Man har insett att det svens 1 ka välståndet därigenom är helt beroende av möjligheterna att konkurrera med omvärlden. Ett medlemskap i EG ger industrin konkurrensfördelar som är helt nödvändiga. Ett utanförskap däremot skulle skärpa kraven på ett konkurrenskraftigt kostnadsläge.
Ecu-kurs som mätare på ekonomisk hälsa
Att räntorna efter den överoptimism som följde direkt efter kopplingen klart ligger över ecu-räntan är ott tecken på att Sverige inte än lyckats åstadkomma tillräcklig ekonomisk trovärdighet. På de internationella finansmarknaderna kommer man ännu ihåg den senaste delvalveringen av kronan. Den finländska devalveringen — eller ”finska smittan” såsom den i nordisk brödraanda vänligt kallades i den svenska pressen — påminde marknaderna om att det inte finns någonting som hindrar de nordiska länderna att justera sina ecu-växelkurser. Sveriges möjligheter att nå en tillräcklig trovärdighet är dock goda. Tack vare den positiva attityden har centralbankens och regeringens uppgift underlättats, och förutsättningarna för en snabb anpassning är goda.
Budgetunderskottet debattämn Även i Sverige försämras budgetunder skottet kraftigt. Där beror dock underskottet snarare på minskade inkomster än på ökade statsutgifter. Dels har inflationen sjunkit mer än beräknat, vilket egentligen är positivt. Men det påverkar på kort sikt budgeten negativt genom att lägre priser och lägre löner än beräknat också ger staten mindre inkomster. Det nuvarande underskottet i Sverige är visserligen i ett internationellt perspektiv sett inte heller särskilt alarmerande. Slår man samman hela den offentliga sektorn är sparunderskotten i Sverige alltjämt mindre än motsvarande underskott i Västeuropa som helhet.
Arbetslösheten stiger
Sedan april 1991 har arbetslösheten fördubblats. I år har den envist pekat uppåt. Den förväntas stiga till 4,4 20. 1993 beräknas den ligga på 4,5 20. Att utvecklingen verkligen är dramatisk blir tydligt när man inte betraktar den öppna arbetslösheten, utan också AMS-åtgärderna som fått växa mycket kraftigt.
Den privata konsumtionens ökning väntas i år bli måttlig. Momsen på livsmedel, inrikes resor, hotell och restaurang har redan tidigare i år sänkts från 25 96 till 18 26, och den övriga momsen kommer att sänkas till 22 2 den 1 januari 1993. Detta är naturligtvis positivt för alla, men lågkonjunkturen kommer ändå att göra att hushållsekonomin blir kärvare 1993.
10/1992 FORUN
Det mest glädjande är att Sverige för första gången på länge har kunnat visa en positiv bytesbalans. Exporten uppskattas öka i år med 2—3 24, nästa år redan med närapå 5 20. Detta beror inte så mycket på att de utländska marknaderna har börjat dra bättre utan snarare på att den svenska produktiviteten har ökat kraftigt.
Åven Sverige har nu kommit ned i en låg inflationstakt. Den stannar i år på 2,5 0, och nästa år beräknas ökningen bli 2,1 0. Produktiviteten är hög i näringslivet och lönerörelsen förefaller kunna bli lugn även nästa år. Industrin verkar återhämta sig, men takten i konjunkturförbättringen blir ändå långsam. Näringslivet kan förväntas vara försiktigt med nyanställningar för att kunna bibehålla en hög produktivitet.
Sverige led senast av en lågkonjunktur åren 1981—1982, då BNP sjönk med knappt en procent per år. I fjol krympte BNP med 1,1 26. Hela ekonomins uppgångsmöjligheter försvagas nu både av den omtalade fastighets- och byggnadskrisen och det offentliga underskottet. I år väntas BNP ytterligare sjunka med 0.4 20. År 993 väntas den öka, men emellertid inte mer än med 0,8 26. Först 1993 räknar man med att tillväxten tar fart på allvar. LJ
ARBETSLÖSHET OCH INFLATIO + prognos
Arbetslösheten har fördubblats sedan april 1991. Nästa å väntas den nå 4,5 procent. nn
Norge:
STORA HÅL I STATSKASSAN
Medan Sverige och Finland stramar åt budgeten är den ekonomiska politiken i Norge expansiv. Den syftar till fler jobb, en jämnare fördelning och ökad välfärd.
Hög arbetslöshet
Den norska ekonomin har ännu inte återämtat sig från den recession den hamnade i under slutet av 1980-talet. I fjol var totalproduktionen med 1,6 26 klart mindre än prognoserna i början av året förutspådde. Tillväxten har också tydligt påverats av den djupa bankkrisen, som rubbat hela det norska finansieringssystemets jämvikt. Trots ökade inkomster inom den privata sektorn konsumerade hushållen inte mer än tidigare utan valde att amortera gamla lån. Om den inhemska efterfrågan inte kvicknar till, stimuleras inte heler investeringsverksamheten. Arbetslösheten beräknas ligga kring 5,5 Kb, en rekordhög siffra ur norsk synvinkel. Genom att tillväxten förväntas bli åg även i fortsättningen förbättras läget på arbetsmarknaden inte. Myndigheterna gör sitt bästa för att underlätta situationen. Aldrig har en norsk regering förbrukat mer pengar på att skapa jobb -— men aldrig har heller så många varit arbetslösa.
PORUN, 10/1992
Mångdubblat statligt underskott
Lågkonjunkturen har fått den norska statsbudgeten att rasa på minussidan. Den balanserade budgeten från 1988 verkar vara en avlägsen dröm jämfört med det uppskattade underskottet på 12.1 ” fö innevarande år. Huvudorsaken är den svaga aktiviteten, som ger krympande skatteintäkter. Dessutom blir de viktiga oljeintäkterna mindre än beräknat. Om norrmännen tillåter budgetunderskott av den här storleken är oljekassakistan tom redan nästa sommar.
På plussidan står exporten. som visat ökade volymer. Därmed har Norge ett överskott i bytesbalansen, och den utändska nettoskulden har nästan helt kunnat återbetalas.
Den svaga ekonomiska tillväxten komenseras av att inflationen har varit låg. I var konsumentprisindexet 3,4 20. och i år förväntas siffran ligga kring 2,4 20. Tack vare den gynnsamma prisutvecklingen har den norska centralbanken lyckats hålla växelkursen mycket stabil. Bara marginella avvikelser från paritetsvärdet mot ecu har tillåtits. O jo! i å
ARBETSLÖSHET OCH INFLATIO 2,5 3 3,5 arbetslöshe + progno 1 |; Danmark:
OMTALAD FOLKOMRÖSTNING
Den danska ekonomin har under de senaste åren hyllats för sin styrka i internationella konjunkturrapporter. Tack vare en tålmodig åtstramning har Danmark nu ett överskott i bytesbalansen, låg ränta och låg inflation. Bland rosorna har man inte lagt märke till risen: priset för den gynnsamma utvecklingen av de här ekonomiska faktorerna har varit en stigande arbetslöshet, som nu verkar ha stannat på en nivå kring 10 24.
Målmedveten hästkur
I slutet av 1986 ändrades kursen i den ekonomiska politiken i Danmark. Problemen med bytesbalansen har vuxit och fått allvarliga dimensioner p.g.a. den kraftiga konsumtionstillväxten, framför allt inom den privata sektorn. Syftet med den nya ekonomiska riktningen var att återställa jämviktsläget i ekonomin samt stoppa den lånefinansierade konsumtionen. Privatkonsumtionen har nu sjunkit, och i fjol fick den offentliga sektorn extrabanta. Under åtta år i rad har offentliga utgifter skurits ner, men den långa erfarenheten har lärt danskarna hur man gör det så att man samtidigt beaktar den sociala omfördelningen.
Nackdelen med den kraftigt åtstramade politiken är att investeringsverksamheten inte kommer i gång. Sedan 1987 har till växten av de privata investeringarna inte varit positiv, förutom ett litet uppsving i årsskiftet 1989— 1990. I år har investeringarna minskat med en årstakt på ca 2 4.
Vad har man nått?
Ett resultat av den strama riktlinjen i Danmark är att man har lyckats spräcka den lånefinansierade bubblan. Tillväxten i utlandsskulden stannade i mitten av 1980talet, och sedan 1989 har danskarna successivt amorterat lånen. För tillfället är den utländska nettoskulden ca 30 26 av BNP; tack vare den positiva bytesbalansen kan man räkna med att skulden kommer att minska ytterligare.
Hög permanent arbetslöshet
Tidigare har den fulla sysselsättningen i Danmark legat kring 2 240, men i takt med den nästan permanenta arbetslösheten på omkring 10 20 har politikerna funnit det bekvämt att höja denna gräns. Sedan våren 1992 motsvarar en arbetslöshet på 5 a full sysselsättning.
Regeringen försöker dock lindra situationen på arbetsmarknaden. Detta skall ske genom att få arbetsmarknaden fungera effektivare. De stela fackliga gränserna skall brytas ned, löneskillnader skall accepteras och det skall vara större skillnad mellan egentlig lön och arbetslöshetsersättning.
Ett annat problem är att Danmark faktiskt har det högsta skattetrycket i hela världen. Trots att skatterna sänkts under de gångna åren ligger trycket ca 10 pro ARBETSLÖSHET OCH INFLATIO arbetslöshe ” progno 1 centenheter över EG-genomsnittet. Att lätta trycket ytterligare är svårt så länge arbetslösheten inte minskar. Inför hösten står således två enorma politiska uppgifter på dagordningen: en skattereform och en reform av arbetslöshetsersättningen.
Överraskande röstning
I folkomröstningen om deltagandet i EMU i början av juni röstade 50,8 26 nej och 49,2 20 ja. Marginalen är minimal, vilket speglar osäkerheten kring frågan. Danskarna vill inte lämna EG, och en överlägsen majoritet förespråkar den ekonomiska unionen. Under 20 år har ju danskarna fått njuta av de fördelar som det ekonomiska samarbetet medfört. Men den brännande frågan var den politiska suveränitetens öde. Att bevara sin danska identitet och sitt självstyre är för många danskar viktigare än att kasta sig ut i ett europeiskt experiment, som hotar att urholka den danska demokratin. Därför förklarade många resultatet så, att det var ett nej till den politiska unionen men inte ett nej till den ekonomiska unionen.
EMU-osäkerhet gynnar bytesbalansen
Den osäkerhet som Danmarks nej till EMU i alla fall skapar på hemmamarknaden kommer att gynna bytesbalansen. Det beror på att den väntade ökningen i privatkonsumtionen i år skjuts upp, och att företag skjuter upp planerade investeringar. Privatkonsumtion och investeringar är två tunga importposter, och när exporten inte påverkas nämnvärt av röstningsresultatet innebär det en förbättring av bytesbalansen. Den negativa effekten, en sleg uppåt i räntorna, har blivit mindre än fruktat. Räntorna har sjunkit till samma nivå som före folkomröstningen. när den värsta panikstämningen nu lagt sig. L 10/19922 FORUN