Deflatera eller inflatera: Vart är vi på väg?

av Sinimaaria Ranki Forum 1992-08, sida 20-21, 27.05.1992

Taggar: Teman: ekonomi

DEFLATERA ELLER INFLATERA: Vart är vi på väg?

Text: Sinimaaria Ranki

Det sorgliga läget den finländska ekonomin befinner sig i har framkallat diskussioner om ett lämpligt sätt att försöka styra ekonomin mot full sysselsättning igen. Härvid har den nuvarande, tunga deflationspolitiken kritiserats och jakten på skyldiga till det uppkomna läget har varit hektisk. Som ett alternativ till de åtagna åtgärderna har det föreslagits att vända på steken helt och börja med en aggressiv inflationspolitik istället. Ingendera vägen är lätt att gå; det finns massor av fallgropar. Därför måste man först och främst tänka på vart de här vägarna leder och överväga om det förväntade resultatet är värt besväret.

inland har drivits in i en eko nomisk kris som saknar like.

Den kan härledas till slutet a 1980-talet då hela världsekonomin upplevde en berusande uppgång. De finansiella marknaderna expanderade kraftigt, vilket initierade avregleringen även i Finland. Investeringsverksamheten blev livlig när nya inansieringsmöjligheter — öppnades. Bankerna möttes av en hårdnande konkurrens och tvingades hitta på nya medel för att locka kunder.

Aktiviteten hos både låntagare och ångivare var så stor att begreppet ”risk” förlorade sin betydelse. Den ivliga handeln gjorde att priserna på aktier och fastigheter steg i snabb takt och lockade även oerfarna investerare till vågade spekulationer.

Mitt i yran skiftade decenniet. och svårigheterna började. Det världsomfattande kapitalbehovet höjde räntorna överallt. Kostnaderna för de f.d. billiga utlandslånen steg plötsligt. vilket tvingade samtliga skuldsatta att justera sina mycket optimistiska amorteringskalkyler. Samtidigt minskade företagens intäkter då de stigande räntorna dämpade efterfrågan i allmänhet.

Örfilar på fastighetsmarknaden

Den kombinerade effekten av stigande räntor och avtagande efterfråga 2 slog särskilt hårt på fastighetsmarknaden. Företagen förlorade bokföringsmässigt realkapital, och bland hushållen stod många familjer plötsligt med två lägenheter — inte sällan med två lån och dubbla lånekostnader. När en stor del av hushållens inkomster på så sätt gick till låneavbetalningar, blev det inte mycket kvar till konsumtion. Suget på varumarknaden blev allt sämre och sämre.

När så inkomsterna för företagen sjunkit, medan lånekostnaderna stigit, blev den enda möjligheten att lägga ner en del av produktionen. Uppsägningarna resulterade i den rekordhöga arbetslöshet som vi nu har. Men när löneimkomsterna uteblev i hushållen krympte konsumtionen och efterfrågan ytterligare och bollen sattes i hejdlös rullning. Farten har accelererats av de exceptionellt höga realräntorna som antagligen kommer att förbli höga över en Jängre tid.

Inga lätta lösningar

Nu borde man i samhället kunna enas om ett sätt att lyfta landet ur det pinsamma läget. Räddningsoperationen kommer ingalunda att bli lätt, utan ytterst smärtsam. Därför måste alla krafter koncentreras.

Oppositionens och fackets sätt att leta efter skyldiga till den nuvarande situationen för att sedan kunna säga upp allt konstruktivt samarbete me regeringen med motiveringen ”vi har inte förorsakat krisen, alltså behöver vi inte avstå från någonting”, är rentav dumt.

Inflatera

Eftersom man p.g.a, den allmänna lågkonjunkturen i världen inte kan räkna med draghjälp från utlandet, måste man koncentrera sig på de inhemska faktorerna. Ett förslag att få knuten att lösas upp har varit att börja med de skuldsatta. Om räntebördan kunde avlastas hushållen och företagen, skulle de ha mer pengar till normal konsumtion och produktion. En sänkning av räntenivån skulle stimulera den inhemska efterfrågan. Tekniskt är det mycket enkelt att sänka marknadsräntorna. Det enda som behövs är att beordra centralbanken att trycka pengar. Den omedelbara effekten av en sådan likviditetsökning skulle vara ett (nominellt) räntefall.

Den stimulerande efterfrågan på varumarknaden skulle uppmuntra produktionen och öka behovet av arbetskraft. De totala inkomsterna inom hushållssektorn skulle öka och konsumtionen skulle tillfriskna. Avsättningsmarknaderna skulle dra bättre och ge företagen intäkter som de så väl behöver. dels för att klara av amorteringen av gamla lån och dels för att kunna finansiera ökningen i produktionen. Så småningom skulle läkningsprocessen börja rulla av sig själv.

På längre sikt skulle den ökande efterfrågan resultera i stigande priser. Fackföreningarna skulle hänvisa till sjunkande reallöner och kräva löneförhöjningar. De högre produktionskostnaderna skulle överföras i priser — och den gamla bekanta prislönespiralen skulle komma i gång. Så småningom skulle inflationen trycka ner de reella räntorna. Och se: lånen skulle ätas upp och detta skulle blåsa liv i konsumtionen och den finska ekonomin skulle vara räddad.

Den internationella omgivningen

Det som förespråkarna av den inflatoriska vägen har glömt är att Finland är ett litet land och mycket beroende av utrikeshandeln. Konsekvensen blir att vi måste ta hänsyn till den ekonomisk-politiska utvecklingen i utlandet. Om vi valde att inflatera skulle följden vara en kraftig depreciering av marken, enligt vissa uppskattningar med 25 — 30 procent. Möjligheten att Finlands Bank skulle bli tvungen att släppa marken helt och låta den flyta fritt skulle inte vara helt utesluten. Men vi har haft en fast växelkurs just p.g.a. att det har ansetts effektivast för at 8/1992 FÖRU skydda vår ekonomi från oönskade störningar.

Den internationella utveckling som för närvarande ligger i centrum är naturligtvis EG:s strävanden efter en ekonomisk och monetär union. En grundsten i den processen är valutasamarbetet. [ somras knöt Finland marken till ecun, som är en av valutasamarbetets grundstenar. Därmed valde vi att alltid i framtiden gå den delfatoriska vägen. Den vägen har regeringen nu försökt gå.

Samma instanser som föreslagit den inflatoriska vägen har kritiserat EG:s antiinflatoriska politik. Det är en fråga för sig om den gamla makroekonomiska regeln att stabila priser är en förutsättning för en stabil tillväxt är rätt eller fel. (Men man kan ju fråga sig varför Tyskland, som fått uppleva två hyperinflationer under det pågående seklet, ställer sig så återhållsamt till inflation. om den var någonting önskvärt.) Men i det nuvarande läget där praktiskt taget hela Europa har accepterat EG:s strävanden vore det överlägset sämsta alternativet för oss att stanna utanför den allmänna utvecklingen. Aven om det europeiska monetära samarbetet till slut skulle visa sig vara ett olycksbarn. kan vi inte klara oss ensamma om t.ex. våra grannländer Sverige och Norge går med i EG. Vi skulle gå miste om fö många fördelar — direkta och indirekta — under den tid EG fungerar. Deflation

Deflation definieras som antiinflatorisk ekonomisk politik som genom olika — efterfrågedämpande åtgärder (skattehöjningar. räntehöjningar, nedskärningar av de offentliga utgifterna) syftar till att bromsa inflationen. Deflationen syftar i det här fallet vidare till en stabil växelkurs med en låg, EG-anpassad inflationstakt.

Problemet med den deflatoriska vägen är att den medför arbetslöshet. Den nödvändiga kontraktiva finanspolitiken tvingar marknaden att anpassa priserna till de rådande efterfrågeförhållandena. Ju trögare priserna och lönerna är, desto djupare blir recessionen.

I Finland är fackförbunden så starka att lönerna nu har visat sig vara totalt inflexibla nedåt. Konsekvensen är att man redan kan tala om den finska depressionen. Fackliga ledares löften om fortsatt facklig kamp mot regeringen bidrar inte till att förbättra läget. Det är förvånansvärt att fackledarna inte kan inse att ”uppnådda fördelar” är någonting som hör till de goda tiderna; man kan ju inte dela ut välfärd som inte finns! Det är produktiviteten som borde vara avgörande för reallöneökningar. Ökad effektivi FÖRUN, 8/199 tet kan uppnås om det sker en marknadsanpassning av lönebildningen, där alla kan få lön efter kompetens, arbetsuppgifter och prestation — inte efter gamla, indexerade avtal som bygger på förhållanden som inte längre gäller.

Mera bantning av offentliga utgifter

För att deflationspolitiken verkligen skulle hjälpa i det nuvarande läget borde de offentliga utgifterna skäras ner med ännu striktare hand än vad det nyligen konstruerade krispaketet innebär. Problemet är att det räcker inte med ett sparande som skulle täcka gamla finansieringsklyftor — det uppstår hela tiden nya, växande utgiftsmål. För staten betyder t.ex. ett alltjämt ökande antal arbetslösa ökade sociala transfereringar. Också olika arbetspolitiska åtgärder sväljer pengar. Vidare skulle industrin, som lider av en aldrig skådad kostnadskris, behöva statligt stöd i form av förmånliga konjunkturlån och andra verksamhetsfrämjande åtgärder.

Också banker behöver statens hjälp — dels för att kunna hålla utlåningen på en tillräckligt hög nivå, dels för att undvika stegringar i inlåningskostnaderna från utlandet. Ca 40 procent av de finska bankernas upplåning sker på den internationella marknaden: om de utländska långivarnas förtroende för det finska banksystemet skulle falla, skulle inlåningskostnaderna bli så höga att den inhemska utlåningen — till nödvändiga investeringsändamål — skulle tvingas att begränsas kraftigt.

Allt detta inträffar vid en mycket olämplig tidpunkt: det offentliga budgetunderskottet var stort redan från början, och det har nu vuxit snabbare än någonsin. Att finansiera gapet är inte problemlöst. Omfattande inlåning genom = obligationsemissioner ökar räntetrycket på finansmarknaden, vilket leder till ännu högre räntor och därmed ytterligare fallande fastighetspriser, konkurser, investetingsbortfall o.s.v.

Låna utifrån?

Ett alternativ vore att använda den internationella finansmarknaden och låna från utlandet. Det låter naturligtvis som en enkel lösning, i dessa de fria kapitalmarknadernas tider.

Men om de offentliga utgifterna finansieras med (utländska) lånepengar börjar de fria internationella kapital rörelserna genom sin känslighet arbeta emot oss. Investerarna är rationella och kan räkna med följande: när vårt budgetunderskott tillåts växa, d.v.s. den offentliga skuldgraden växer, blir frestelsen att ”återbetala” de inhemska lånen genom att inflatera stor. Som ersättning för den växande inflationsrisken kräver de en hög ränteavkastning. Resultatet skulle till slut bli ungefär detsamma som om vi inflaterade direkt.

Skattehöjningar i sin tur försvårar konsumenternas läge ytterligare och dämpar därigenom den redan nästan obefintliga inhemska = efterfrågan. Dessutom är det politiskt svårt att öka skattetrycket i det här läget. Det kvarstår ett alternativ, som inte heller det är politiskt enkelt att genomföra. Utgiftsbördan måste finansieras genom sparande. Regeringen måste satsa på verksamhet som stöder näringslivet och skära ner på inproduktiva poster. Därmed är det naturligt att man måste spara på sociala transfereringar.

Rätt väg

Ur en vanlig medborgares synvinkel är den nuvarande situationen — där opposition och fack kräver regeringens avgång i varje vändning — ofattbar. Vart vill de komma med sitt tjuriga beteende? Oppositionen skulle säkert inte kunna lösa situationen bättre än den sittande regeringen. Vad beträffar facket, är det ju inte frågan om löntagaren kan handla mjölk och bröd eller ej. utan om han eventuellt måste skjuta upp köpet av en ny videoapparat.

Regeringen har valt en väg som syftar till att trygga vår ekonomiska tillvaro även i en framtida värld med internationella handelskontakter. Då vi söker EG-medlemskap och för att ha chanser att stå på samma startlinje som de övriga kandidaterna, måste vi anpassa oss till EG:s ekonomiska politik. Frisläppandet av inflationen (och den därmed följande devalveringen) skulle betyda att vi förlorar ansiktet inför våra viktigaste handelspartners ör gott. Det ”Finland-påslag” som vi i form av högre räntor alltid måste betala skulle skjuta i höjden och förlama den inhemska investeringsverksamheten mycket effektivt.

Regeringen har ännu många svåra rågor att lösa innan det nöddrabbade Finland kommit på rätt kurs igen. Efersom den internationella konjunkturen ännu inte visar tillräckliga tecken på en snar uppgång, tar det tid innan lilla Finland hittar tillbaka till leden. Men styrningen vore avsevärt lättare om regeringen fick hjälp av alla parter. Det är ju inte regeringen som skall räddas — det är Finland. L 21