Den moderna produktivitetsparadoxen

av Torsten Fagerholm Forum 2018-10, sida 05, 29.11.2018

Vårt recept för tillväxt verkar vara trasigt.

Få länder har upplevt samma lyft inom tillväxt och välmående som Finland under 1860–2018. År 1860 levde stora delar av befolkningen av svedjebruk, på randen till existensminimum. Att födas i Finland var ingen lottovinst, snarare en biljett till ett fattigt och kort liv.

[caption id=“attachment_5632” align=“alignright” width=“220”] Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.[/caption]

Ekonomi sägs vara det enda område där två personer med diametralt motsatta åsikter båda kan erhålla Nobelpris. Men gällande produktivitet råder samsyn: levnadsstandarden kan härledas till produktiviteten i arbetet vi utför. Denna ökar tack vare teknisk utveckling, alltså innovationer, där kapital och arbetskraft tillsammans ger snabbare, större och effektivare resultat. Tekniska genombrott som får bred tillämpning lyfter hela nationalekonomin: ångmotorn, elektriciteten och förbränningsmotorn, medicin, masskommunikation, IT och Internet.

Efter några år når samhället en mättnadspunkt och effekterna ebbar ut. Det gäller att hitta på något nytt, illa kvickt. Cirka 1945–1985 växte ekonomin och antalet jobb samt lönerna parallellt. Sedermera har ekvationen rubbats. Det senaste årtiondet har produktivitetsökningen rentav stannat av.

En förklaring är digitaliseringens så kallade fjärde våg. Inom förändringsprocessen skapas värde abstrakt: genom data och (digitalt) innehåll, uppkopplade prylar och sensorer, smartmobiler, automatisering, robotisering och artificiell intelligens. Men varför syns digitaliseringen inte i produktiviteten? Här finns två skolor.

Till ’pessimisterna’ hör Robert Gordon, professor vid Northwestern University och författare till ”The Rise and Fall of American Growth” (2016). Han menar att vi inte kan vänta oss banbrytande effekter från prylar som primärt används för tidsfördriv, underhållning och icke-produktiv kommunikation (inklusive så kallade sociala medier).

Redan 1987 konstaterade ekonomen Robert Solow: ”You can see the computer age everywhere but in the productivity statistics”. Samtidigt polariseras arbetsmarknaden och inkomstpyramiden blir alltmer skev. Vinsterna koncentreras till toppen, produktivitetstillväxten tillfaller till specifika bolag och sektorer och det pågår en enorm polarisering mellan vinnare och förlorare. Då kostnaden för att reproducera en vara eller tjänst är nära noll så tar vinnarna – de största plattformarna och datamassorna – allt. Inte att undra på att pessimismen sprids bland arbetslösa, unga och utsiktslösa, som framöver tvingas bära en allt tyngre börda för en växande skara pensionärer.

Till teknikoptimisterna räknas MIT-professor Erik Brynjolfsson, som tror att digital teknik i slutändan utökar den mänskliga kapaciteten. Han målar upp en dröm om ett ”digitalt Aten” där vi alla vilar på toppen av Maslows behovshierarki (självförverkligande). Tillsammans med kollegan Andrew McAfee menar Brynjolfsson att våra samhällen bara har det bästa framför oss då robotar och AI en dag på allvar kickar in och hajpen infrias.

Hur garantera att den nya tekniken skapar bred samhällelig nytta? I dagsläget (miss-)brukas AI långt som verktyg inom strider om marknadsandelar, alltså nollsummespel såsom reklam. Maskininlärning borde användas för att lösa verkliga problem och ge mänskligheten ett lyft. Vi borde överväga beskattning av vinster som skapas genom automation, satsa mer på entreprenörskap, grundforskning, utbildning samt livslångt lärande. Att ligga i framkant är en ödesfråga för Finland. Vår sittande regering slår spiken i vår kollektiva kista då den skär ner i småbarnspedagogik, utbildning, akademisk forskning samt stöd för kommersiell FoU.