Den stora reduktionen
av Bertil Roslin Forum 1992-16, sida 08-09, 10.12.1992
DEN STORA REDUKTIONEN
Bertil Roslin
En av 1980-talets mest pålitliga megatrender var den kraftiga ökningen i förmögenhetsvärden. Aktier, företag, fastigheter, antikviteter och t.o.m. årgångsviner köptes till allt högre priser. Lyckan och banken stod den djärve bi, och företagsledare som talade om risk och osäkerhet bemöttes me förakt.
Hösten 1989 blev det tyst i salen. Den finansiella krisen, som för den skarpögde randats redan 1988 blev allmänt synlig.
risen hade börjat med sparbankerna i USA, fortsatt med mindre nogräknade finanshus i London city, landstigit i Norge där de stora affärsbankerna började vackla och nått Finland när Sovjethandeln gick i graven. Företagsledare med sinne för kortsiktig lönsamhet, gammaldags sparsamhet, riskskräck och böjelse för systematiskt arbete togs åter till heders. De rekryteringskonsulter som sökte VD-kandidater vände på klacken och marscherade i denna riktning.
Förmögenhet som smalt
Under hela mitt vuxna liv har det sagts att om man till äventyrs får någon slant över skall man köpa bankaktier. De ger visserligen inte samma värdestegring som en del industriaktier, men de är säkra och likvida och ger en konstant avkastning.
År 1992 noterades aktierna i den ena av våra två stora affärsbanker till 3,20 mk (bundna) och 3,50 mk (fria), när kursen var som lägst. Aktiens nominella värde är 20 mk och kursen var i sina glansdagar tre gånger högre än det nominella värdet.
Den andra stora affärsbanken hade det inte mycket bättre ställt. Botten nåddes med 2,40 mk (serie A), 2,60 (serie B) och 2.80 (serie C). Det nominella värdet ligger på 10 mk per aktie och jubelvärdet från 1980-talet uppgick till fyra gånger det nominella värdet. Sic transit!
Bankaktierna befinner sig emellertid i gott sällskap. De börsnoterade bolagens marknadsvärde på Helsingfors Fondbörd var i maj 1989, då zenit nåddes, 156,7 miljarder mark. Det var inte långt från statsbudgetens slutsumma. I oktober 1992 låg värdet på nivån 56,4 miljarder mark. Statsbudgeten hade under tiden stigit så att börsbolagens marknadsvärde var mindre än en tredjedel av budgetens slutsumma.
Aven på denna punkt har vi olycksbröder. Enligt en svensk utredning (se Dagens Industri 16.10.1992) har världens börser i år genom fallande aktiekurser förlorat det nästan obegripliga beloppet 5 000 miljarder kronor. I Tokyo har börsvärdet fallit med drygt 40 procent. Raset motsvarar 21 procent av Japans hela BNP. I Stockholm har 11 procent av BNP försvunnit; Sverige är därmed den näststörsta förloraren bland de aderton mest ansed da börserna. Bland dessa aderton börser uppvisar bara fyra ett ökat börsvärde.
Man brukar anse att ett börsvärde som ligger mellan 50 och 100 procent av BNP är ett tecken på en väl fungerande marknad för riskkapital. Vi har alltså inte bara varit med om den stora reduktionen, vi har också mist en viktig marknadskraft.
Fastigheterna — en indikator
Fastighetsvärdena i storstäder är en annan indikator för egendomsutvecklingen. Aven om prisutvecklingen i Helsingfors varit ganska oenhetlig — det var ju relativt sent vi fick en ordentlig differentiering av hyror och priser enligt läge — kan man gott räkna med att 40 procent av värdet gått förlorat. Den som har 60 procent kvar kan skatta sig lycklig. Vi har dessutom fått en skarpare och snävare avgränsning av stadskärnan. Utanför de mest centrala kvarteren faller hyresnivån brant.
Under de allra senaste veckorna har det börjat röra på sig: bostads- oc fastighetspriserna har nått bottnen. Om de är på väg uppåt återstår ännu att se.
Också ute i världen har 1980-talets fastighetsboom ebbat ut. I Stockholms city är åttiotalets höga hyror för kontorsfastigheter bortsopade. Hyrorna är tillbaka på 1981 års nivå. Detsamma gäller London city, där den s.k. vakansgraden är uppe i 18 procent. Paris och Bryssel har klarat sig bättre: i dessa städer ligger hyrorna kvar på en nivå som är ungefär två och en halv gånger högre än i början av 1980-talet (se Affärsvärlden 4.11.1992).
Vad Bryssel beträffar har det i hög grad varit skandinaviska finansfurstar som inlåtit sig på omfattande fastighetsaffärer och trissat upp priserna. Där har den EG-drivna efterfrågan inte minskat, inte ens under den internationella lågkonjunkturen. De skandinaviska investerare som varit tvungna att dra sig tillbaka har snarare haft problem på hemmaplan och därför tvingats realisera.
En förutsättning för fastighetsboomen har i alla länder varit att finansinstitut och handel krävt allt fler centralt belägna lokaler. Avregleringen av bankverksamheten har matat brasan med lånepengar. Också byggnadsföretagen har satsat hårt. På eget initiativ och utan köpare har de byggt affärslokaler och hotell. Under ett enda år övergick denna värdestegring i en kontraktiv process.
En historisk analogi
Skandinaver ute på kontinenten i syfte att erövra land och rike, låter inte det bekant? Den stora reduktionen har vi ju läst om. Den följde på en sekellång expansion för drygt 300 år sedan.
I själva verket är skandinaver härdade mot och vana vid reduktioner. Den första kända företogs av Magnus Eriksson och drottning Margareta på 1300-talet. Karl Knutsson svarade för 1400-talets reduktion. Gustav Vasa koncentrerade sig på att reducera kyrkans förmögenhet och inkomster. Den stora reduktionen genomfördes emellertid i slutet av 1600-talet.
En radikal! indragning till kronan företogs under Karl XI:s regering. Den gällde till privatpersoner donerade, förlänade och förpantade gods, räntor och privilegier. Den svenska och den finska adeln måste då återlämna största delen av de donationer, som Gustaf II Adolf och drottning Kristina gjort. Med donationerna hade man belönat de släkter — ofta ursprungligen baltiska, tyska eller skotska — som varit ledare när det svenska stormaktsväldet skapades.
Redan för riksdagen år 1680 had ett reduktionsförslag framlagts. Det hade uppgjorts av Johan Gyllenstierna och Hans Wachtmeister. År 1682 fattades beslutet och 1686 fullbordades reduktionen.
Resultatet blev förödande för den svenska och den finska adeln. Adeln måste avstå från en stor del av sitt jordinnehav. Också all annan skattefrihet än den för sätesgårdar gick förlorad. Många ätter bland högadeln blev helt utblottade och miste sitt samhälleliga inflytande. De hade 1ojalt tjänat stormakten Sverige. Nu tog den enväldige regenten över och valde ett nytt ledarskikt, huvudsakligen bland lågadeln. Lågadeln hade nämligen klarat sig bäst, eftersom reduktionen inte gällde sådan egendom som inbragte mindre än 600 daler silvermynt i årlig ränta.
Detta är naturligtvis en långsökt historisk analogi och har på sin höjd underhållningsvärde. Vi sitter emellertid nu med facit i handen. Vad hände efter den stora reduktionen? Regeringsmakten blev allt mera absolut, skatterna sköt i höjden och slutligen gick hela stormaktspositionen förlorad.
Ledarskap i omvandling
Utvecklingen på 1990-talet förefaller kännetecknas av en massiv övergång till marknadsekonomi. Detta kan förefalla något paradoxalt, då den häftiga uppgången i förmögenhetsvärden och det därpå följande sammanbrottet varit ett extremt utslag av marknadsmekanismen.
Orsaken till marknadskrafternas popularitet står kanske att finna i alla de gapande underskott i ekonomin som 1980-talets utveckling medförde. Vi finner stora underskott i den offentliga sektorn och i utrikeshandeln. Arbetsmarknaden präglas av en tidigare inte skådad obalans mellan utbud och efterfrågan.
Men också företagen uppvisar jättelika förluster i affärsverksamheten. En del av dessa har sitt ursprung i den stora reduktionen i förmögenhetsvärden, men förlusterna vittnar också om andra strukturella problem.
Traditionellt har vi tre olika sätt att fördela resurser och resultat Ö marknadsmekanismen som är bäst vid fördelningen av varor och privata tjänste Ö administrativ fördelning som används vid fördelningen av välfärdstjänster oc Ö det politiska systemet som tagit som sin uppgift att korrigera inkomstfördelningen.
Bland dessa tre mekanismer förefaller marknadsmekanismen nu leda lop pet. I den offentliga sektorn stipuleras resultatansvarighet, görs koncernbokslut och prissätts tjänster med växande iver. Om 1990-talets megatrend är förekomsten av gapande underskott är det kanske riktigt att övergå till marknadsmekanismen. Den förväntas effektivt sluta alla dessa gap.
”Förmåga att förtjäna”
För ledarskap i privat verksamhet och i offentlig förvaltning har detta viktiga konsekvenser. De ledare klarar sig bäst som har sinne för marknadsmekanismens sätt att fungera. Framgång föds av lönsamhet och förmåga att bygga upp organisationens ”earning capacity”. Risk och osäkerhet blir väl påpassade och man kan hysa oro för att risktagandet blir utrotningshotat.
Förnyelse och förändring kräver emellertid en god portion av intuition och visionär kapacitet. Dessa kan inte ersättas av marknadsmekanismens regelbundet tickande gång.
På 1980-talet var entreprenören och företagsköparen den privata sektorns hjälte. På 1990-talet har städgubben tågat in. Han stänger morgondagens fabriker för löpande band och behärskar nedkörningens strategi. Han talar så folk förstår vad han menar, men saknar stundom högre syftning. Han ersätter den snabba klipparens kupongsax med kvast och papperskorg. Men han förmår dela ut dividend — vilket till syvende och sist är det enda måttet på företagsledningens kapacitet.
Det har sagts att 1990-talet för med sig sönderfall och omvandling i de stora systemen. Stater delas upp i etniska områden och självständiga regioner. Stora företag genomgår bolagisering och uppdelning i självstyrda resultatenheter. I den offentliga förvaltningen satsar man på decentralisering och rambudgeter. T.o.m. arbetsmarknaden ger mera spelrum åt lokala initiativ och överenskommelser. Det är en annan typ av ledare som klarar sig i detta klimat. Det liknar 1700-talet med frihetstid och upplysning. o
Artikeln är skriven av dr Bertil Roslin direktör vid Oy Alko Ab.