Den svåra sysselsättningen
av HN Forum 1982-11, sida 05, 16.06.1982
Taggar: Teman: arbetslöshet
ledaren
Den svåra sysselsättningen
DISKUSSIONEN OM ARBETSLÖSHETEN under SFP:s partidag i Kimito blev åtminstone att döma av pressrapporterna relativt lam. Temat har heller inte i större utsträckning gett återklang i pressen, som hellre diskuterat frågan om partidagens lugna förlopp är ett tecken på styrka eller svaghet för partiet. Den lama debatten måste dock ändå ses som ett tecken på den villrådighet man känner inför arbetslöshetens problematik och inte som ointresse för frågan.
Även om professor Erik Allardts inledning i specialdebatten inte innehöll några brandfacklor och direkta handlingsförslag — vilka han klart meddelade att inte hörde till uppdraget — så ingick där åtskilliga intressanta synpunkter och problemformuleringar.
Intressanta var de siffror som professor Allardt presenterade angående finländarnas inställning till arbetets betydelse för livsinnehållet. Hela 51 procent av alla finländska män i åldern 18—55 år anser arbetet vara det centrala livsinnehållet, och 39 procent av kvinnorna. Motsvarande tal för männen i Sverige är bara 17 procent, och redan så tidigt som år 1955 var det bara 33 procent av de svenska männen som angav arbetet som sitt centrala livsinnehåll. Även om siffror för andra länder inte framgick i inledningen, så visar andra attitydforskningar att Sverige ingalunda är något extremfall vad gäller attityder till arbete och arbetsmoral.
Finländarna är alltså fast förankrade i den protestantiska arbetsmoralen. Även om attityderna försvärar en anpassning till ett samhälle där arbetsknapphet råder, så måste man ändå se dem som en styrka och en konkurrensfördel. Trots arbetslösheten är arbetet nämligen fortfarande ”normaltillståndet”, och allt som bidrar til! att upprätthålla arbetsmoralen och -motivationen stärker våra möjligheter att ha arbete.
Allardt analyserade också de strukturella förändringar som ligger bakom situationen, som ofta karakteriseras som stagflation. Hans förklarin att marknaderna ändrats så att det föreligger en tendens till ständigt stigande priser och löner är enkel, men riktig. Stora delar av marknaderna har kommit att bli antingen reglerade eller monopoliserade så att marknadsmekanismerna satts ur spel och genom inflation och devalveringar. | arbetslöshetsdiskussionen riktas blickarna främst mot fackets roll som monopolförsäljare av arbetskraft, men en liknande situation råder också på penningmarknaden, för lantbruksprodukter, virke mm.
Bland de traditionella ekonomiskpolitiska recepten att bota arbetslösheten nämner Allardt efterfråge- och utbudsekonomernas teorier, men ser inte några större möjligheter i dessa. Erfarenheterna av utbudsekonomiska åtgärder är begränsade, men det stämmer troligen att dess effekter ingalunda kommer att bli dramatiska på ett positivt sätt. Keynes teori om efterfrågan har redan tidigare visat sina begränsningar, mindre för att teorin skulle vara oriktig än för ett de vägar den pekar på nu vandrats till slut. Då de skapades, och utnyttjades med framgång, var den offentliga sektorns andel av totalekonomin liten och utrymmet att operera med efterfrågestimulerande åtgärder därmed större än i dag, då den offentliga ekonomin vuxit sig så stor att även rätt stora stimulansåtgärder endast kan ha en marginell effekt.
De lösningar som Allardt pekar på rör sig kring förkortande av arbetstiden, dvs att dela det existerande arbetet mellan fler personer genom sänkningar av den generella arbetstiden, ökat deltidsarbete mm. Möjligheterna att operera med arbetstiden är många, men problemen likaså. Det största är säkert det krav som fackföreningsrörelsen framfört att arbetstidsförkortningar skall ske utan att inkomstnivån sänks. Kravet är visserligen förståeligt, men leder med största sannolikhet till att den minskade arbetstiden kompenseras med högre arbetstakt och ökad automatisering i stället för med nyanställningar.
Frågan om var förkortningar skal sättas in är också problematisk. Effekterna av en något förkortad arbetsdag kvitteras troligen också genom högre produktivitet i stället för med en större arbetstyrka, och man kan också fråga sig hur kort arbetsdagen kan vara med tanke på de improduktiva perioder som alltid måste ingå i den — lunch, kaffepauser och den tid det tar att påbörja och avsluta arbetet. Med tanke på arbetets sociala aspekter är det också skäl att fråga sig om det är riktigt att sträva till korta och intensiva arbetsdagar. Vore inte längre, men mindre pressade och intensiva arbetsdagar en lösning som bättre passar kraven på livskvalitet?
Längre och fler ledigheter är en annan lösning. Denna motverkas emellertid av den strävan som finns i samhället att alla skall vara lediga samtidigt. I stället för skiftarbete i stor skala får vi en sänkt servicestandard och fler perioder då Finland är stängt, såsom erfarenheterna av de ökade vintersemestrarna redan antyder.
Ökat deltidsarbete har hittills också varit ett fult ord för facket, men vissa tecken tyder på att attityderna håller på att mjukas upp. Elektronikens möjligheter till hemarbete och arbetsdelning öppnar också nya möjligheter, men dessa skall inte överdrivas och kommer länge att vara enbart marginella.
Till sist är det också skäl att påminna om att problemet gäller hur människorna skall sysselsättas på ett meningsfullt sätt som ger dem en tillräcklig utkomst. Arbete finns att göras, frågan är hur man skall kunna betala dem som utför det. Det är också skäl att påpeka att arbetslöshetens främsta orsak är att utbudet på arbetskraft ökat starkt, inte att arbetsplatserna minskat. Ännu under fjolåret, då den ekonomiska tillväxten redan klart bromsade upp, ökade den sysselsatta arbetskraften med drygt 40 000 personer. Antalet sysselsatta har också ökat totalt för varje högkonjunktur trots nedgångarna under recessionsperioderna.
HN
Forum 11/82