Det går inte att äta sig genom smör- och veteberget

Taggar: Teman: mat

Det går inte att äta sig genom smör- och veteberget

Deltagarna i Forums paneldiskussion fr.v. professor Nils Westermarck,

Haavisto och professor Samuli Suomela.

Någon snabblösning p smör- och veteberget problem är nog inte sikte. Det allvarligast problemet är att smörkonsumtionen — och i viss mån även brödkonsumtionen — sjunker, samtidigt som produktionen ökar, Det går alltså inte att äta sig igenom berget. Den logiska följden härav är givetvis minskad produktion, men ökningsmarginalen inom jordbruket är så stor, att det är en process på mycket lång sikt att minska på produktionen. Till en början gäller det att bromsa ökningstakten.

pol. mag. Tauno Ranta, ordförande Arvo Hautala, agronom Helkki

Veckans panel vände och vred på problemet, men löste det inte annat än på mycket lång sikt genom att avföra åkerjord ur produktionen av jordbruksprodukter. Nästan hälften av lantbrukslägenheterna odlas nu av »pensionärer», som väntas ge ifrån sig sina lägenheter under 70-talet, och det är i många fall högst osannolikt, att deras barn tar över.

Panelen bestod av professor Samuli Suomela, planeringschef vid lantbruksministeriet professor Nils Westermarck, agronom Heikki Haavisto från finska lantbruksproducenternas centralförbund, pol.mag. Tauno Ranta från arbetsgivarnas centralförbund och FFC:s andre ordförande Arvo Hautala. ’ Vänd!

Forum 15/69 7

Paneldeltagana: prof. Samuli Suomela, ordf. Arvo Hautala, prof. Nils Westermarck, agr. Heikki Haavisto och pol. mag. Tauno Ranta.

Forum 15/69

SUOMELA: — I detta nu har vi smör i lager 24 miljoner kilo och det ser ut som om vi i stort sett skulle nalkas vintern med detta lager, vilket alltså betyder att vi har en nådatid till nästa år. Besvärligare är situationen i fråga om spannmål. Vi beräknar, att 100 miljoner kilo vete måste kunna placeras någonstans, och eftersom vetet inte kan användas som fodersäd på grund av överproduktionsproblemet, måste det antingen exporteras, eller upplagras. Det förstnämnda alternativet har valts, och därför ser det ut som om vi för vetets del också har anstånd, till nästa höst.

För övriga produkter är situationen inte så besvärlig, men hönsstammen håller på att växa, så att exporten nästa år blir kanske dubbelt så stor som i år. Detsamma gäller svinuppfödningen, där utvecklingen går i samma riktning, ökning över hela linjen.

RANTA: — Får jag fråga, hur stor den årliga smörkonsumtionen är?

SUOMELA: — Produktionen är något över 100 miljoner kilo per år, medan konsumtionen hotar att sjunka till 70—75 miljoner kilo. Exporten är omkring 10—12 miljoner. Återstår alltså ca 15 miljoner kilo, som man inte riktigt vet vad man ska göra av med.

HAUTALA: — Vi har i hela landet säd i lager motsvarande tre års behov, i odlarnas, kvarnarnas, uppsamlingsaffärernas och statens spannmålsförråds lager.

HAAVISTO: — Det beror till en betydande del på att vi handlar oeftertänksamt. En stor del av de nuvarande lagren som motsvarar två års behov är importerad säd. Men för att återgå till överproduktionsproblemet, så finns det väl ingen annan möjlighet än att reservera den inhemska konsumtionen så fullständigt som möjligt för den inhemska lantbruksproduktionen. Så värst mycket kan man inte göra i det avseendet, men t.ex, fettpolitiken kunde det göras en del åt. Det kan inte vara klokt att importera svaga växtfetter som dessutom kan vara flere gånger dyrare jämfört med det pris, som vi får för smör när vi exporterar. Vi kan inte klara situationen med enbart åtgärder i syfte att minska produktionen utan måste upprätthålla en rätt hög inhemsk smörkonsumtion. Med bl.a. åkerreserveringen har man gått in för att minska produktionsbasen. Framgången, när det gäller den naturliga minskningen av lantbruksbefolkningen är helt beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen, av om man kan skapa arbetsmöjligheter och bereda utkomstmöjligheter utanför jordbruket.

Produktionen minskar inte, fast folk plockas bort

RANTA: — Sen 1959 har arbetskraft avgått ur jordbruket motsvarande i genomsnitt 20 000 personer per år. I år kommer detta tal att vara större, kanske 30 000. Det är naturligtvis viktigt att vi kan sköta vår ekonomiska politik så, att denna sunda strukturomvandling kan skötas. Vi måste också komma ihåg att Finland i detta hänseende ligger på efterkälken. Det är från den synpunkten viktigt att förutsättningarna för andra näringsgrenar är så goda som möjligt och att det bedrivs en aktiv arbetskraftspolitik, bl.a. när det gäller skolningen av arbetskraften. Men det kan vara skäl att betona, att dehär åtgärderna inte betyder någon snabb lösning på överskottsproblemet. På lång sikt kan det däremot vara en lösning. Lantbrukets överskottsproblem är om inte universellt, så dock gemensamt för de europeiska länderna och överhuvudtaget för de längre utvecklade länderna.

HAAVISTO: — Visst har inkomstpolitiken drivits ganska ensidigt, men ingalunda i enlighet med jordbrukets intressen. Enligt en kommittéundersökning stiger jordbrukarens timpenning till endast 57 procent av industriarbetarens på landsbygden. Jag skulle också säga, att vår industris struktur har varit för kapitalbetonad i den meningen, att industrin bjuder relativt få arbetsplatser i förhållande till sitt omfång och sit kapital. Den svenska industrin är t.ex. betydligt mera arbetskraftsdominerad.

Skolningen har naturligtvis sin betydelse för överföringen av arbetskraften, men vi ska också komma ihåg att odlarna på över hälften av våra lägenheter är över femtio år. Att omskola dem till moderna yrken är nog ett ganska hopplöst företag. HAUTALA: — Vi har haft tre goda år, med både kvalitativt och kvantitativt goda skördar och det har haft sin andel i den oförmånliga utvecklingen. Tidigare sköttes spannmålspolitiken så att billig säd importerades och blandades med dyrare inhemsk, och på så sätt nåddes ett skäligt brödpris. Nu när vi har överproduktion, nu ramlar alla problem över oss på en gång. Allt är bra, så länge som vi nöjer oss med att täcka vårt inhemska konsumtionsbehov, efterfrågan i hemlandet. Men floden av höstvete är en följd av dålig prispolitik. Det är klart, att man inte får odlarna att övergå från höst- till vårvete annat än med tvång, sålänge som prisnivån hålls vid det nuvarande, vilket innebär, att man betalar samma kilopris för höstvete som för vårvete, fast höstvetets hektarskördar är 800— 900 kg större. HAAVISTO: — Jag tror att prispolitikens betydelse överdrivs. I allmänhet är det så att odlaren inriktar sig på vissa produktionsgrenar och en prissänkning leder ofta åtminstone i första hand till att han ökar på odlingen för att nå upp till samma ekonomiska resultat. När det gäller vete, så kan både stat, växtförädlare och kvarnar kritiseras, för att de inte i tid ställt upp ett mål hurudant vete som behövs, utan dessa mål varierar nästan årligen. SUOMELA: — Lantbruket har mycket mera folk än det behövs. Det betyder dock inte att produktionen skulle minska, fast vi plockar bort folk från lantbruket.

RANTA: — Detta ger större valfrihet, när det gäller att välja åtgärder. Jag har också på känn, att det finns ett ganska stort spelrum för en ökning av produktionen inom lantbruket. HAAVISTO: — Det finns redan tydliga tecken på en effektivering av produktionen.

SUOMELA: — Möjligheterna är i det närmaste obegränsade.

Samarbete med Industri — Vad kan man göra åt det?

WESTERMARCK: — Inte annat än inskränka ytterligare på åkerarealen.

HAUTALA: — Det är förstås en utväg, men finns det inte en hel del som man kunde göra också åt produktionsinriktningen. Lite mera fantasi skulle behövas för att föra in dispositionen av åkerjorden på områden där det finns utvecklingsmöjligheter. Vi importerar t.ex. stora mängder blomkål och ärter. I Jockis används väl ett par hundra ton importerad kål till kåldolmar, och jag tror, att det finns många andra områden, där det skulle finnas utvecklingsmöjligheter. Lantbruket borde fundera ut, vad som kunde göras i samarbete med industrin. WESTERMARCK: — Det skulle säkert finnas mycket att göra på det området. Inte för att jag vet, hur mycket det skulle bidra till att minska smörberget, men en utveckling av samarbetet mellan lantbruk och industri vore mycket välkommen. Sen har vi också den psykologiska aspekten, att lantbrukarna hittills ansetts böra få sin utkomst utryckligen av jordbruket. I stället borde den företagsekonomiska målsättningen inriktas på att av jordbruk, skogsbruk och biinkomster tillhopa skulle utvinnas en maximal inkomst, Då skulle man kunna inskränka på jordbrukssektorn, och detta borde logiskt sett leda till att totalproduktionen av livsmedel åtminstone i någon grad skulle nedskäras.

HAAVISTO: — Det här går nu inte riktigt väl ihop med det nuvarande sysselsättningsläget. Vi har ju ett överskott av arbetskraft just i de delar av landet, där dessa biinkomster skulle behövas.

SUOMELA: — Och så får vi väl ändå lov att räkna med, att produktionen per hektar i genomsnitt alltjämt har undersökts ganska noga. Det är tydligt att det skulle ha en avsevärd be tydelse för jordbrukets inkomster. Men den åkerareal, som behövs är däremot så liten, att det betyder mycket litet för överproduktionsproblemet.

HAAVISTO: — Man kan inte komma särskilt långt mera på den produktionspolitiska linjen. Råg, maltkorn kanske kan ge lite spelrum, ärter, grönsaker högst några tusen hektar, men så har vi fettimporten. Där borde vi nog finna någon medicin småningom.

WESTERMARCK: — Kreatursaveln har alltför länge stirrat på fettproduktionen. Nog borde man småningom få en ändring och inte bara tänka på så och så många kilo smörfett. SUOMELA: — Men säg mig nu, på vilket sätt det borde ändras, så länge som man får ett visst pris för ett kilo smör. Varför skulle mejeriet betala för äggviteiämnena, om det ändå får lov att kalkylera med smörpris och smörproduktion. HAAVISTO: — Nej, men kreatursaveln kunde slå in på en annan linje. Nu stirrar varje odlare alltför mycket på, hur många kilo fett kon producerar.

Ersätt margarinet med smör — Hur mycket kan den inhemska konsumtionen ökas? SUOMELA: — Det går nog inte att äta sig fram till en lösning på det här problemet, det kan jag säga direkt. Men om vi går till fettpolitiken, så förefaller den naturligaste åtgärden i detta nu, både från statshushållningens synpunkt och även eljes, vara ett ersätta margarinkonsumtionen med smör. HAUTALA: — Eller att blanda smör i margarin. SUOMELA: — Men dethär hjälper förstås endast för stunden. Om något år skulle vi åter stå inför samma problem, om inte produktionen kan begränsas.

HAAVISTO: — Jag håller med Suomela, att problemet inte löses med ätande. Men om vi inte ser till att det ätes smör, att konsumtionen hålls på nuvaranden nivå, så blir situationen fullkomligt ohållbar. Inga andra åtgärder hjälper då heller. En justering av smör- och margarinpriserna är uppenbarligen nödvändig, och dessutom borde man få ett slut på den olyckliga och vilseledande propagandan mot smöret.

RANTA: — Man borde kanske blanda lite av dedär fina växtfetterna i smöret och säga att detta är nu hälsosmör.

Smörkonsumtlonen sjunke — Kan det konstateras, att propagandan har inverkat på smörkonsumtionen? SUOMELA: — Ett av våra största bekymmer är att smörkonsumtionen klart sjunker, och det är en så allvarlig sak, att den inte går att kompensera med någonsomhelst åtgärd om utvecklingen fortgår i samma riktning. HAUTALA: — Kanske det ändå finns en utväg. Nu är det ju ett faktum, att man ute i Europa alltmer övergår till att äta kött. Kunde vi inte utnyttja våra naturliga förutsättningar för produktionen av kött. SUOMELA: — Vi har inom tre år höjt producentpriset på kött till nästan det dubbla, men produktionen har inte stigit nämnvärt, därför att det ändå är fråga om så små mängder kött per hektar, att specialiseringen på köttproduktion skulle kräva så stora områden, att det inte går hos oss med våra små lägenheter. Köttproduktionen skulle givetvis bygga på export — på lång sikt — men den exportens lönsamhet är lika ifrågasatt som smörexportens. Någon business är den i alla händelser inte. HAUTALA: — Eftersom produktionen per hektar fortsätter att stiga, är det inte på tiden att övergå till odling på kontrakt, vilket innebär, att man får ett överenskommet pris upp till en viss kvantitet, medan det som går därutöver säljs till världsmarknadspris. HAAVISTO: — Det var precis vad professor Suomela som lantbruksminister helt fräckt föreslog. Dylika lösningar är från inkomstsynpunkt omöjliga.

Forts. på sid. 26

Forum 15/69 9