Det kartellvänliga landet
av Bo Göran Eriksson Forum 2009-10, sida 18-19, 29.10.2009
El FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 18 2089
DEBATT
Kommentera debattartikeln genomatt skicka mejl till adressen feedbackQforum.f.
Det kartellvänhiga landet
X I Finland har den fria konkurrensen aldrig stått högt i kurs. Men Högsta förvaltningsdomstolens beslut i processen om den stora asfalt kartellen kan medföra en kursändring i riktning mot en striktare konkurrenspolitik och hårdare krav på att marknadens spelregler iakttas. Inställningen till nyttan av konkurrens och de fria marknadskrafternas spel har varit tvivlande i vårt land. Vår ekonomi var under årtionden närmast ”kartellfreundlich; som den tyska termen lyder. Orsakerna kan sökas i historien. Krigen, efterkrigstidens återuppbyggnad och krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen kunde genomföras endast genom en samfälld nationell insats. Detta förutsatte en hårt reglerad ekonomi och långtgående statsledd koordinering mellan företag och ekonomiska aktörer. I denna gemensamma nationella ansträngning fanns föga utrymme för fri konkurrens. Tvärtom främjade staten länge ett aktivt prissamarbete mellan företagen. Skadeståndsleveranserna övergick så småningom till östhandel. Exporten till Sovjet byggde på en intensiv samordning mellan företagen inför förhandlingarna med den östra grannen om varor och exportkvoter. Inslagen av planekonomi i östhandeln förstärkte den kultur av ”du tar ditt och jag tar mitt” som ligger till grund för ovilligheten att fullt ut acceptera marknadsekonomin.
Bo Göran Eriksson Skribenten verkade vid Handels- och industriministeriet 19792005. Han ledde beredningen av 2004 års konkurrenslag.
”Begränsningarna för utländska företags etablering utestängde ända till mitten av nittiotalet effektivt utländsk konkurrens, som också gärna bromsades med andra medel:
Vår skogsindustri hade redan på tjugotalet organiserat sig i exportkarteller, som Finnpap, Finnboard och Finneell. I detta låg ingenting ont. Försäljningsföreningarna skötte tvärtom med stor framgång exporten av dessa för vår ekonomi så viktiga varor. Det är svårt att tänka sig en lösning som hade varit mera optimal. Men någon grogrund för konkurrenstänkande skapade systemet inte.
Hindrade utländsk konkurrens. Den konkurrenshämmande kulturen institutionaliserades på många andra sätt. Begränsningarna för utländska företags etablering utestängde ända till mitten av nittiotalet effektivt utländsk konkurrens, som också gärna bromsades med andra medel. Ikea hölls under olika förevändningar utanför den finska marknaden i åratal innan markanvändningen i Esbo medgav att man uppförde bolagets första varuhus i Finland.
Mot den bakgrunden är det rentav förvånande att vi fick vår första konkurrenslag så tidigt som 1958. Lagen var dock tämligen tandlös. Den enda sanktion som stod kartellmyndigheterna till buds var att ge förgripliga karteller offentlighet och hoppas att trycket från den allmänna opinionen skulle åstadkomma en förändring. Så var sällan fallet.
Mera bett fick konkurrenspolitiken 1988, då konkurrensverket inrättades. Det nya verket begåvades med en arsenal av åtgärder för att kunna inskrida mot konkurrensbegränsningar.
Men de juridiska instrumenten är inte allt. Det gällde också att popularisera och marknadsföra konkurrenspolitiken och gå till storms mot det kartellvänliga klimat so ömsesidigt hänsynstagande och ‘samarbetsanda” gett upphov till i vårt näringsliv.
Konkurrensverkets första chef, färgstarke Matti Purasjoki var som klippt och skuren för denna missionsuppgift. Han hade förmågan att sprida budskapet om konkurrensens välsignelser och kunde bidra till att konkurrenspolitiken blev en del av den ekonomiska politiken.
Vårt medlemskap i EU 1995 etablerade slutgiltigt konkurrenspolitiken som en faktor i samhälls utvecklingen.
Kommissionen ansvarar. Konkurrenspolitiken är ett av de områ den där Gemenskapen redan i stöd av Romfördraget har haft överstatlig myndighet. Kommissionen har med framgång försvarat sin roll som konkurrensreglernas högsta övervakare. Behandlingen av konkurrensärenden moderniserades 2004. Det övergripande ansvaret ligger nu ännu klarare hos kommissionen. De nationella konkurrensmyndigheterna har rollen av biträdande sheriffer. Så ska det vara på en integrerad marknad, där verkan av snedvridande konkurrensbegränsningar nästan alltid överskrider de nationella gränserna.
Trots detta har konkurrenspolitiken aldrig fått en bred samhällelig acceptans.
Hos facket och på vänsterkanten har konkurrenstänkandet svårt att vinna gehör. Man har numera - om än motvilligt — accepterat marknadsekonomin som fundamentet för ekonomin. I konsekvensens namn borde man då även ställa kravet att marknaden faktiskt fungerar och inte omintetgörs genom karteller och konkurrensbegränsningar. Först då kan de goda sidorna a o e = 2 z & S 2 in
FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 18 208 marknadsekonomin komma medborgarna tillgodo.
Men så teoretiskt resonerar inte facket och vänsterpartierna. Den omedelbara följden av kraven på friare konkurrens utgör inte sällan ett hot mot jobben, så till en del kan man förstå att konkurrens kopplas samman med nyliberalism och ekonomisk darwinism.
Volvo och Scania stoppades. När lastbilstillverkarna Volvo och Scania år 2002 ville gå samman stötte detta på patrull hos kommissionen. Risken var att den nya bjässen med en marknadsandel på 60-70 procent ide nordiska länderna skulle bli en dominerande aktör på lastbilsmarknaden med förödande följder för den sunda konkurrensen. Åsikten omfattades inte bara av kommissionen, utan också av alla nationella konkurrensmyndigheter.
Men så såg inte de socialdemokratiska statsministrarna Paavo Lipponen och Göran Persson på saken. Kommissionens veto sågs som ett hinder för ett litet EU-lan “Fallet aktualiserar frågan om man inte borde kriminalisera grava överträdelser av konkurrensreglerna eller med andra ord döma förövarna till straff för brott. Så är inte fallet idag”
Skicka din debattartikel till adressen feedbackQforum.fi. Vi publicerar äve kortare texter.
att skapa det slags national champion” som kombinationen Vol vo- Scania hade utgjort. Det gamla traditionella industripolitiska betraktelsesättet vägde alltså klart tyngre än betänkligheterna rörande konkurrenseffekterna.
Kommissionens ståndpunkt blev dock gällande. “Volvo plus Scania” blev aldrig av.
Men inte heller i näringslivet har konkurrensbudskapet helt sjunkit in. Asfaltkartellen är ett exempel på detta. Det förefaller som om aktörerna inte riktigt uppfattat att konkurrensreglerna och den obligatoriska konkurrensutsättningen vid offentlig upphandling faktiskt är avsedda att tas på allvar.
Det är inte första gången. Redan 1996 trodde ju Kesko att man utan hänsyn till bestämmelserna om dominerande marknadsställning kunde ta över Tuko och därigenom skapa landets i särklass största handelskedja. Det var en katastrofal felbedömning av ett av landets största företag. Också här var det kommissionen som vände tummen ner.
Tasfaltkartellen dömdes Lemminkäinen och andra vägbyggare att erlägga 83 miljoner euro i påföljdsavgifter. HFD:s beslut är en fingervisning om att sanktionerna för grova anbudskarteller kommer att bli kännbara. Domen signalerar om en skärpning av inställningen till ”hard core”-karteller av denna typ.
Det är befogat.
Skattebetalarna drabbas. Som Matti Purasjoki träffande uttryckte det, har deltagarna i kartellen haft händerna djupt i samhällets fickor. Smusslet vid anbudsgivningen kostade det allmänna —- oss skattebetalare - bortåt 500 miljoner euro.
Fallet aktualiserar frågan om man inte borde kriminalisera grava överträdelser av konkurrensreglerna eller med andra ord döma förövarna till straff för brott. Så är inte i dag fallet. Mångmiljonbeloppen i asfaltkartellen är en ”påföljdsavgift” som påförs de berörda företagen. Ingen enskild person ställs till svars.
I USA är konkurrensöverträdelser kriminaliserade. Det är inte ovanligt att FBI-agenter med skjutjärnen i högsta hugg gör razzia hos kartellkonspirerande affärsmän.
Mot en kriminalisering har anförts att det är besvärligt att samla tillräcklig bevisning för en fällande dom. I ett brottmål ska den åtalades skuld ligga utom rimligt tvivel för att man ska kunna döma till straff. I kartellernas diffusa värld kan en sådan bevisning vara svår att uppbringa. En kriminalisering kunde alltså medföra att man höjde ribban för ett ingripande mot en kartell.
Så kan det vara. Men den allmänna rättskänslan kan ha svårt att acceptera att de som snuvat samhället på 500 miljoner euro går skadeslösa, medan skattebedrägerier på några tusen kan rendera långvariga fängelsestraff.