Det lysande mörkret

Massiva stjärnor dör. Det gäller inte bara i Star Trek. Förr eller senare drabbas de av bränslebrist och kan inte längre generera tillräckligt med energi för att stå emot sin egen gravitation. Pang! En supernovaexplosion.

Stjärnans inre delar drar ihop sig, de yttre bitarna slungas ut i universum. Ifall massan är tillräckligt stor kollapsar stjärnan till ett svart hål. En sorts frusen stjärna, en massiv koncentration med ett enormt gravitationsfält.

En kollapsad stjärnas massa är cirka 3–20 gånger större än vår sol. I centrum av galaxer finns supermassiva svarta hål som väger miljoner eller miljarder gånger mer än solen.

Vårt ’eget’ svarta hål heter Sagittarius A*. Det är en extremt kompakt radiokälla i Vintergatans centrum, i stjärnbilden Skytten, cirka 26 000 ljusår från jorden. Galaxens mittpunkt har slukat minst en närliggande himla- kropp. Slurp!

Fången för evigt. Det går inte att få information om materia som slukats av svarta hål. Hålet begränsas av en sfärisk yta, en händelsehorisont.

Ingenting som hamnar innanför händelsehorisonten kan någonsin fly, inte ens ljus. Oavsett av hur stor kraft som används. Händelsehorisonten är en ”point of no return”, en bottenlös kvicksand.

Tanken om en supermassiv kropp, ett fängelse för själva ljuset, lades fram av den brittiske geologen John Michell 1783. Han räknade ut att svarta hål vore osynliga. Teorin fick ny relevans i och med Einstein, som visade att gravitation påverkar ljus. Hawking tror svarta hål kanske ändå saknar händelsehorisont, och temporärt håller ljus som pantfånge. Han funderar fortfarande på saken.

Vid ett svart hål saktar själva tiden ned. Tänk dig att du är en utomstående observatör som skådar en klocka som färdas in mot det svarta hålets händelsehorisont. Ur dina ögon sett tar färden oändligt länge. Klockan faller allt saktare och verkar aldrig nå fram.

Det är en illusion. Precis som tiden. Vid händelsehorisonten verkar klockan stanna. Ljuset tar allt längre tid på sig att färdas till dina ögon. På själva händelse- horisonten blir ljuset kvar för alltid. Offret spaghettifieras, tänjs ut som gummiband.

Det ovetbara. I centrum av händelsehorisonten finns en gravitationell singularitet, en oändlig densitet där både tiden och rymden upphör. Fysikens lagar kollapsar på grund av ändlös gravitation. Innanför händelsehorisonten krävs en flykthastighet större än ljusets, vilket är omöjligt att uppnå.

Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori är själva rumtiden (med tiden som fjärde dimension) i singulariteten oändligt krökt. Singulariteten utgör den enda möjliga framtiden, alla partiklar dras till den.

Det svarta hålet har alltså en anatomi. Big Bang föddes ur singularitet: det ovetbara. På vissa språk har ’svart hål’ en innebörd som kan väcka anstöt. Kosmos tillämpar självcensur och mörkar våra möjligheter att uppnå kännedom.

Torsten Fagerholm Text