Devalveringen - en ödesdiger åtgärd?
av Sinimaria Ranki Forum 1991-16, sida 08-09, 12.12.1991
DEVALVERINGE — en ödesdiger åtgärd?
Text: Sinimaria Ranki
Devalvering definieras som nedskrivning av en valutas värde i förhållande till andra valutor. Det makroekonomiska syftet med en devalvering är för ett lan att förbättra den externa balansen. Då inhemska varor blir billigare i utlandet och utländska dyrare i hemlandet ökar landets export medan importen minskar. Prisändringen tillsammans med volym ändringen gör att nettoinkomsterna från utrikeshandeln ökar och landets bytesbalans förbättras. Men…
Torsdagen den 14 november kl 15 meddelade Finlands Bank att den finska marken tillfälligt hade låtits flyta. Den akuta anledningen till beslutet var att centralbanken inte kunde försvara den fixerade växelkursen som hade blivit föremål för avsevärd spekulation. Aktörerna på valutamarknaden trodde att marken snart skulle devalveras pga att arbetsmarknadsparterna inte kunde komma överens om ett beslut som hade haft långsiktiga gynnsamma effekter på den finska ekonomin. Inte ens de svindlande höga räntorna kunde stoppa det enorma utflödet av valuta. Finlands Bank hade ingen annan möjlighet än att låta marken flyta. Dagen därpå slogs devalveringsprocenten fast till 12.3.
Finlands Banks chefdirektör Rolf Kullberg på väg till presidenten i devalveringens efterdyningar.
ör ett devalverande land är ty piskt att det lider av ett stort un derskott i bytesbalansen, har en hög prisnivå i förhållande till utlandet och höga räntor. Den hjälp en devalvering medför är dock bara en tillfällig bluff som på längre sikt kan leda till ännu större ekonomiska svårigheter. Dessutom medför vetskapen om att ett land eventuellt devalverar en valutakursrisk som har en hämmande inverkan på handel och kapitalströmmar.
Pga att de positiva effekterna är tillfälliga och små jämfört med de långsiktiga negativa effekterna, ses en devalvering nuförtiden som = ett mycket dåligt alternativ i den ekonomiska politiken.
Ingen annan väg
Den finländska devalveringen har kallats en tvångsdevalvering. Det var den också. Att ett fackförbund kan styra Finlands växelkurspolitik är ganska skrämmande. Vad som gör det mycket skrämmande är att hela landet måste lyda fackledare som inte tycks ha någon som helst förståelse för ekonomiska fakta, och som är beredda att störta hela landet i en ännu djupare kris bara för att ordförandevalet närmar sig.
Den kraftiga spekulationen mot marken, framför vilken centralbanken blev tvungen att ge sig. förorsakades av att läget på arbetsmarknaden såg så desperat ut. Marknaderna kunde inte tro att förhandlingarna hade kunnat resultera i en överenskommelse. Naturligtvis väntade man då att Finland blir tvunget att ta den andra vägen, om den första vägen av två möjliga är oframkomlig. Om vi inte kan styra hela vår ekonomi genom att ändra levnadsvanorna, d v s komma med långsiktiga lösningar. måste vi gripa till konstgjorda läkemedel som lindrar värken för en stund men som inte kan utgöra en slutlig lösning. Vi vald emellertid devalveringen, den förbluffande värktabletten.
På penningmarknaderna uppstod ett akut krisläge som inte gav Finlands Bank andra möjligheter än att ge upp den fasta växelkursen. Det låsta läget på arbetsmarknaden framkallade en nästan panikartad spekulation mot marken: utländska investerare tog hem sina pengar, och inhemska aktöter skyndade på sina utlandsbetalningar i fruktan för valutakursförluster. Valuta strömmade ut ur landet. och Finlands Bank blev tvungen att göra stödköp för att upprätthålla markens värde. Men när inte ens de rekordhöga räntorna kunde stoppa valutaflödet. började centralbankens valutareserv ta slut.
Centralbanken försökte försvara den fasta växelkursen så gott den kunde, men dess åtgärder räckte inte till att övertyga marknaderna om ekonomisk stabilitet i Finland. Detta beror på att centralbanken inte har det rätta medlet att påverka marknaderna i ett sådant läge. Devalveringen hade kunnat förhindras om, och bara om, arbetstagarförbunden hade accepterat Kalevi Sorsas löneförslag.
Ansvaret hos arbetstagarna
I handelsteori har man bevisat att ett litet land alltid når en högre välfärdsnivå om det deltar i världshandeln. Därmed är en internationell handel motiverad. Ett fast växelkursregim motiveras med att fasta växelkurser minskar växelkursrisken till det minimala, vilket har en uppmuntrande inverkan på utrikeshandeln. Men för att upprätthålla en fast växelkurs krävs att de ekonomiska förhållandena i det aktuella landet inte avviker alltför mycket från dem i omvärlden. Om den inhemska prisnivån är högre än den i utlandet — vilket har varit fallet i Finland — försämras konkurrenskraften hos landets exportvaror på de internationella varumarknaderna. När den sålda volymen minskar, sjunker inkomsterna från handeln, och det uppstår ett underskott i bytesbalansen. Detta måste dock betalas. Landet måste låna från utlandet, d v s locka utländska investerare.
I praktiken betyder det att landet måste betala en högre ränta på investeringar än utlandet. Höga räntor har emellertid en dämpande effekt på investeringer, vilket är samma sak som att den ekonomiska tillväxttakten avtar. Eftersom det inte finns efterfrågan på marknaderna, skär företag ner produktionen. Det uppstår arbetslöshet. när det inte finns efterfrågan på arbetskraft. Vi har sett hur dramatiskt det kan ske: vi har redan fler arbetslö 16/1991 FORUN,
Löneförhandlingar > avtagande inflatio > minskad arbetslöshe > långsamt men säkert minskande bytesbalansunderskot + gjunkande räntor > gott rykte
VÅRA VÄGAR
Ecu-anknytning: > stabil växelkurs > åtgärder för att pressa ner inflatione + accelererande inflatio + ökad arbetslöshe + minskat bytesbalansunderskott sora dock efter ett par åt börjar växa ige + höga ränto + dåligt rykt medlemskap i EG år 2007
Dessa var våra alternativ i somras när vi anknöt marken till ecun. Hade vi valt den vägen som visas med streckade pilar hade vi, om vi så velat, antagligen kunnat bli EG-medlemmar 1995 tillsammans med Sverige, Österrike och kanske även Norge. Nu visade vi emellertid utt vi inte är mogna än att delta i valutasamarbetet, som bygger på absolut växelkursdisciplin.
sa än under den stora depressionen på 1930-talet. men ändå väntas antalet stiga ytterligare.
Vad vi i det här läget hade behövt — och fortfarande behöver — är en långsiktig nedskärning av produktionskostnader för att stimulera exporten. Detta kan nås bara genom lönesänkningar (med det avser jag inga eller negativa löneändringatr). Lägre lönekostnader medför en avtagande inflationstakt som gynnar inte bara vår export, utan också den inhemska konsumenten. En ökad efterfrågan på varumarknaden leder till ökad aktivitet i ekonomin, och därmed också till ökad sysselsättning, Det minskade underskottet i bytesbalansen möjliggör räntesänkningar, vilket stimulerar ekonomin ytterligare.
FRUN, 16/1991
Vad händer nu istället?
Den positiva effekten av devalveringen kommer att vara en ökning i exporten p g a att våra varor nu är dyrare för inhemska köpare, så att ändringen i efterfrågeförhållandena kommer att leda till ett minskat underskott i bytesbalansen. Den här effekten varar emellertid inte längre än ett par år. Därefter börjar de negativa effekterna en efter en att dyka upp. De högre importpriserna gör att inhemska producenter kan höja sina priser utan att höjningen blir en konkurrensnackdel. När prisnivån stiger, börjar arbetstagarna igen kräva lönehöjningar. Producenterna överför kostnadsökningen omedelbart till priserna. Den onda cirkeln är färdig.
Om det blir indexvillkor…
Ekonomins djupdykning blir ännu kraftigare om det i löneavtal inkluderas ett indexvillkor. I så fall bakar man in i systemet en faktor som automatiskt accelererar inflationsprocessen. Den slutliga inflationstakten bestäms nämligen inte bara av den faktiska inflationen, d vs den inflation som baserar sig på ekonomiska fakta, utan också av förväntningar gällande inflationen.
Den slutliga inflationstakten är summan av dessa två faktorer. Vad ett indexvillkor gör är att det ökar förväntningsfaktorn. Om vi vet i förväg att lönerna kommer att stiga varje år pga villkoret, anpassar vi vår uppfattning om inflationstakten till den här automatiska stegringen. Producenterna har lättare att höja sina priser. Förväntningsfaktorn borde vara lika med noll, om inte rentav negativ, viljet ju enligt enkel matematik betyder att hela summan, d v s den slutliga inflationstakten, skulle bli högst lika med den faktiska, med ekonomiska fakta motiverade inflationen. Den ekonomiska aktiviteten skulle uppmuntras och därmed arbetslösheten minska. Man kan säga att när fackförbunden nu förhandlar om indexvillkoret, förhandlar de med sina medlemmars psykiska och ekonomiska välfärd: om deras krav på indexvillkoret går igenom, blir priset för en del medlemmars förmåner andra medlemmars förlust i form av arbetslöshet. Är det detta fackförbunden kallar solidaritet?
Dyster framtid
Vad vi sist och slutligen hamnar i är ett läge med en ännu högre inflationstakt än idag, ännu sämre konkurrenskraft på de internationella varumarknaderna och ett växande bytesbalansunderskott, med fortfarande avsevärt höga räntor och högst obefintlig tillväxt. Dessutom har vi förlorat vårt ansikte som ett tillförlitligt land vad gäller förmågan att föra en långsiktig vettig ekonomisk politik. En intressant fråga förblir, hur tänker vi komma in i EG med sådana ”rekommendationer”. LJ
NATIONELL BRED . HBL når 53 4 av Finlands svenskspråkig hushåll
HUFVUBDSTADSBLADET Tel. 125 31 KMT 93072