Diktat ”löste” tvisten om hemligt protokol

av Rolf Ekman Forum 1977-13, sida 06-08, 14.09.1977

Taggar: Teman: politik

Diktat ”löste” tvisten om hemligt protokoll

Det. som först såg ut att vara en juridisk tvist om huruvida ett hemligstämplat avtal är bindande för regeringe eller inte, utvecklades i stället till en allvarlig tvist mellan regeringen och fackföreningsrörelsen.

Även de inblandade politikernas anseende stod på spel. Bland annat stod statsminister Sorsas tolkning av läge mot många andras tolkningar.

Också om lantbruksbråket avvecklas, blir det kvar en fråga om det är moraliskt försvarligt att hemlighålla väsentliga avtal — väsentliga för de parter som förhandlar om villkoren för hela landets löntagare.

we” Bakgrunden till tvisten var följande: Under de sega avtalsförhandlingarna i vintras slöts lantbruksavtalet mellan regeringen och producenterna den 1 februari. Enligt det avtalet enades man om att lantbruket skulle få cirka 500—550 miljoner mark. Det var långt ifrån vad producenterna krävde, och så enades man också om ätt den 1 september i år ånyo se över vad som är rätt och skäligt för att lantbruket skall få ersättning för sina kostnader och på något sätt kunna följa med den övriga arbetskraftens inkomstutveckling. .

Efter semestrarna, när man började bädda för de kommande lantbruksförhandlingarna, plockades det sedan fram ett så kallat tilläggsprotokoll till lantbruksavtalet, där man när mare precicerade vad man skjutit upp till hösten, och hur regleringen skulle ske.

Den första som höjde rösten var generalsekreteraren för DFFF Jorma Hentilä, som sade att kommunisterna inte vetat om protokollet. Han menade att kommunisterna så att säga blivit lurade att gå med i regeringen utan vetskap om att en ca 700 miljoner mark stor lantbruksräkning väntade. I samma veva sade den socialdemokratiska ordföranden för FFC:s delegation Aarne Koskinen, att det var så pass fult trick att komma med ett hemligt protokoll att fackföreningsrörelsen egentligen borde säga upp alla gällande avtal. Statsminister Kalevi Sorsa sade sen i två på varandra följande tal och uttalanden, att tilläggsprotokollet en Efter det den vidstående intervjuserien gjordes, hände en hel del saker i snabb följd. Sverige devalverade med 10 och Finland med 3 procent. Regeringen och lantbruksproducenterna kunde inte komma överens om den andra delen av lantbruksöverenskommelsen. Regeringen gjorde då ett ensidigt lantbruksbeslut, vilket den enligt gällande lag har rätt att göra. Den gav producenterna ca 430 miljoner mark, vilket var betydligt mindre ä det som producenterna krävde, men mer än vad fackföreningsrörelsen ansåg skäligt. Följden blev producentdemonstrationer, och producentorganisationerna ansåg i hotande uttalanden, att regeringen har brutit sin överenskommelse, i synnerhet dess konfidentiella tilläggsprotokoll. Regeringen har i fortsättningen tydligen två förhandlingsparter, som inte har riktigt stort förtroende för regeringens avtal: fackföreningsrörelsen och lantbruksproducenterna.

ligt hans mening inte var bindande för den nuvarande regeringen. Producentorganisationerna hävdade att avtalet absolut var bindande också för den nuvarande regeringen. Även kanslichef Keijo Liinamaa sade i en intervju i Suomenmaa, att avtalet naturligtvis binder också den sittande regeringen. Liinamaa var inkomstpolitisk tjänsteman vid den tiden avtalet slöts, så han var med och säger sig ha känt till också tillläggsprotokollet.

Keijo Liinamaa har upprepat sin synpunkt också efter det han rättat till ordalydelsen i den första Suomenmaar-intervjun. Själva saken förändrades inte av det: ett regeringsskifte befriar inte den nya regeringen från den gamlas officiella överenskommelser. ”Om man inte håller fast vid den principen är det inte värt att försöka sköta inkomstpolitiken med sådana avtal som man gjort under de senaste åren i Finland.”

Protokollet

Kärnpunkten i tilläggsprotokollet var att producenterna skulle gottgöras för den kostnadsökning som har skett mellan den första februari och den första september, samt få en motsvarande inkomstökning som löntagarna har fått. Dessutom skulle man ta i beaktande hur de reella lantbrukspriserna förhåller sig till

FORUM 13/7 riktpriserna samt återbetala till producenterna den del av redan uppburna marknadsföringsavgifter som överstiger det belopp som man har utgått ifrån i budgeten. Enligt statsminister Sorsa och några fackföreningsledare innebär det här en räkning på omkring 700 miljoner mark. ‘Tilläggsprotokollet är undertecknat av generaldirektör Samuli Suomela, statssekreterare Teemu = Hiltunen, budgetchef Juhani Korpela och kanslichef Reino Uronen. Bland undertecknarna finns såväl högt uppsatta socialdemokrater som centerpartister, så åtminstone de två partiledningarna måste ha känt till det konfidentielltstämplade protokollet när regeringen bildades.

Fackföreningsrörelsen

FFC och dess löneförhandlare torde däremot inte ha känt till protokollet när de slöt löneavtalen. I löneavtalen, som slöts för två år, finns en paragraf som möjliggör en lönegranskning i januari 1978, om levnadskostnaderna skulle öka mer än vad man tänkte att de skulle göra när löneavtalen slöts. Nu vet man redan, att inflationen inte har avstannat, och att i synnerhet livsmedelspriserna har gått upp med ca 14 procent från årets början till slutet av juli (från juli i fjol till juli i år har de gått upp med ca 24 procent). Om regeringen nu gått med på en ny lantbruksöverenskommelse på 700 miljoner mark, hade levnadskostnaderna med säkerhet ökat över den gräns som fackföreningsrörelsen ansåg sig kunna tåla.

När regeringen Sorsa bildades, hette det, att regeringen skall eftersträva en sådan politik, att det inte blir nödvändigt med en lönegranskning i januari nästa år.

Det hela såg alltså ut att bli en kraftmätning mellan producenterna och regeringen, och mellan regeringen och konsumenterna/fackföreningsrörelsen. Finansminister Paul Paavela förklarade också, att staten helt enkelt saknar pengar för att kunna genom subventioner vara både producenterna och fackföreningsrörelsen till lags. .

Det har med andra ord förekommit ett tydligt glapp i informationerna på mycket hög nivå.

Ett annat alternativ är, att de som varit medvetna om tilläggsprotokollets innehåll inte har insett vad det innebär i praktiken förrän det var för sent, dvs när löneavtalen väl var slutna.

FORUM 13/77

Dehär skrev under protokollet:

Teemu Hiltunen Juhani Korpela

En tredje teori som har fördes fram i sammanhanget var att såväl socialdemokraterna som centerpartiet nog insåg vad det var frågan om, men att vardera tryggt kunde ta en strid om lantbruksavtalet — vardera partiet vinner i sina egna anhängares ögon på en het strid. I så fall fanns det säkert ett samband mellan tillläggsprotokollet och regeringsförhandlingarna. Anmärkningsvärt är, att statsminister Sorsa inte sade att han inte har känt till protokollet. Han sade bara, att han inte anser att det binder den nya regeringen, eftersom det inte ingår i det officiella lantbruksavtalet. Alla andra därtill hörande frågor, menade Sorsa blir föremål för förhandlingar, även innehållet i tilläggsprotokollet.

Synpunkter

Strax efter det fackföreningsordförandena den 25. 8. hade en överläggning, frågade Forum ett antal fackföreningsledare om vad de tycker om ett dylikt konfidentiellt pro Reino Uronen Samuli Suomel tokoll. Själva ordförandemötet sade klart ut, att man inte kände till det hemliga avtalet eller dess innebörd, och menade att det nu blir regeringens sak att se till att inflationen stävjas och att prispolitiken ses över.

Jorma Reini, ordförande för Finlands Tekniska Funktionärsorganisationers Centralförbund FTFC sade att inkomstpolitiska avtal endast kan baseras på sådana avtal som man känner till. Dokument som hemlighålls kan inte ha någon inverkan. Han sade sig inte kunna uttala sig om huruvida protokollet är bindande, när han inte kände till hur protokollet tillkommit. Reini sade att det är viktigast att man skiljer åt förhandlarnas papper och protokoll och å andra sidan de avtal som parterna i laglig ordning har godkänt. Bara de senare kan vara bindande, ansåg Reini. Enligt FTFC-ordföranden torde det hemliga protokollet ha ett värde som motsvarar de memoranda som avtalsförhandlarna brukar byta under förhandlingarnas gång.

Vänd!

T

Esko Suikkanen, ordförande för Träarbetarförbundet, skrädde inte på orden. Han ansåg att det som här skett inte är godtagbart ur fackföreningsrörelsens synvinkel. FFC har egentligen aldrig varit nöjd med vårt lantbruksinkomstsystem. Det har under årens lopp utvecklats i en rikting som sätter fart på inflationskarusellen. Det är inte heller rättvist att binda lantbruksproducenternas inkomster vid industriarbetarnas inkomstutveckling, ansåg Suikkanen. Spelet är inte rent och hederligt, och därför måste en ändring fås till stånd.

Enligt Suikkanen borde man skilja åt lantbruksavtalet och löneutvecklingen för löntagarna. Annars blir löntagarna alltid de som får stå för fiolerna. Blir det så, säger Suikkanen, bör arbetarna på allvar överväga om det över huvud taget är värt att ingå några helhetslösningar.

Unto Keijonen, ordförande för Järnvägsmannaförbundet, var förgrymmad främst över att staten ingick löneavtalet med de offentliga sektorernas löntagare utan att berätt om det hemliga avtalet. Det var ett slag under bältet, säger han, Ännu värre var, att just de offentliga sektorernas organisationer offrade sig och åtog sig att öppna fältet genom att först sluta sina avtal.

Keijonen antog att det som har skett allvarligt undergräver förtroendet mellan den offentliga sektorens organisationer och dess arbetsgivare.

Kurt Berg, ordförande för Svenska Tekniker- och Arbetsledarförbundet i Finland hörde också till dem som ansåg att ett fel har begåtts. Det hör till saken, att man under förhandlingarnas gång måste hemlighålla ett och annat, t ex utredningar och memoranda. — Men om de skall ligga som grund för ett stort löneavtal, anser jag absolut att förhandlarna och senare även medlemmarna måste få kännedom om hemliga protokoll. Det är nog en fundamental regel, om avtalen ska uppgöras på hederlig bas, säger han.

Den kanske hårdaste bedömningen står ordföranden för Affärsarbetareförbundet, Kunto Kaski för. Han säger att om man börjar göra inkomst politiska lösningar utgående från hemliga avtal, så är förtroendet gentemot inkomstpolitiken helt slut. Löntagarna gjorde i det här fallet normala två och tre års avtal. Man kan inte enligt Kaski godkänna sådana lösningar, där en del av avtalsparterna kan kräva att dess inkomstandel ses över flera gånger under ett års lopp. Kaski tror att många förbund skulle ha förhalat sina avtal om spelet som regeringen och lantbruksproducenterna förde skulle ha varit känt. Enligt affärsarbetarförbundet leder det nuvarande läget till att man kräver en granskning av löneavtalen, i synnerhet om den kommande lantbruksöverenskommelsen leder till att priserna höjs. Ordförande Kaski tror också att det som har skett får ännu långsiktigare verkningar. Han säger att det är möjligt att fackföreningsrörelsen inte i framtiden sluter löneavtal förrän man vet hur stor lantbruksprishöjningen blir. Den här gången blir troligen den sista, ty så pass många gånger har löntagarna känt sig lurade, menar Kaski. Rolf Ekman

Vildvuxna småleveranser farliga för lönsamheten

Ett av varudistributionens stora problem i dag är d olönsamma småleveranserna.

De som sitter och räknar efter, räknar ofta fel. Eller också kan de inte komma till annat resultat än att småleveranserna i sin nuvarande vildvuxna form kan leda fram till ett lönsamhetsstup.

Det värsta är att småleveranserna tenderar att öka. Den svåra finansieringssituationen kräver en snabbare omsättning av lagren. Följden är att man gör mindre uppköp åt gången. Det här är ett typiskt finländskt problem, som inte är lika utpräglat i andra länder. Vi är alltför service-minded och vill sälja allt åt alla.

Ett trevligt drag. Men kostsamt.

= Vad en småleverans egentligen är, är inte helt entydigt. Biträdande direktör Raimo Ovaska från ‘Teräs Oy konstaterar att det ibland är ett billass styrox som kosta knappt hundra mark, ibland en specialborrmaskin av en skoasks storlek som kostar över tusen mark, ibland en liten tilläggsleverans till en tidigare gjord större leverans. Vid SO har man standardiserat begreppet småleverans: en beställning värd under 100 mark, och det oberoende av om leveransen sker i en eller flere repriser,

FORUM 13/77