”Donald Trump - generationen klarar sig inte längre inom riskkapital”
av Torsten Fagerholm Forum 2018-09, sida 16-20, 25.10.2018
Taggar: Bolag: Capman Personer: Pia Kåll
Pia Kåll på Capman sparrar företag som bildligt talat befinner sig i de sena tonåren av sin mognad, så att de blir redo att flytta ut i vida världen.
Ansiktslösa män i mörka kostymer som köper och säljer företag för att via invecklade arrangemang slussa mångmiljonbelopp till skatteparadis. Se här är en allmän, men förlegad nidbild av riskkapital.
”På svenska finns inget bra ord, där hamnar tyngdpunkten på risk. Engelskans private equity och finskans pääomasijoittaja är mer beskrivande”, inleder Pia Kåll. Hon började 2016 som partner på Capman buyout och tog sommaren året därpå över som managing partner för bolagets buyout-verksamhet.
Vilken funktion fyller egentligen riskkapitalbolag? Dels är det ett investeringsslag vid sidan om aktier och ränteinstrument. Man hämtar in kapital från stora professionella institutioner och placerare: försäkrings- och pensionsbolag, banker, stiftelser, familjebolag, fund of funds, med mera.
”Vi förvaltar deras pengar och investerar dem vidare i utvalda bolag. Den vägen blir avkastningen från riskkapitalinvesteringar en viktig del av pensionssystemet”, förklarar Kåll.
Enligt flera mått har riskkapital i snitt levererat en bättre avkastning än börsen under de senaste 20–30 åren. Detta tack vare att man aktivt utvecklar bolag och lyfter dem till nästa nivå.
Det är värt att notera att många numera bekanta börsbolag mognade i Capmans regi på 1990-talet: Ramirent, Rocla, PKC Group och Nordic Aluminium. På sistone har Capman bland annat börsnoterat Harvia och sålt Oral Hammaslääkärit samt Walki i Finland, sålt the North Alliance och MPT i Sverige, samt InfoCare i Norge. I regel hjälper man onoterade, medelstora bolag att växa, internationaliseras och eventuellt börsnoteras – eller säljas vidare på annat sätt.
Capman är branschagnostiker och sysslar med bland annat förpackningsmaterial, industriella komponenter, bygg, bastuugnar, lyxhotell, tandläkarkedjor och uppstickare som Tokmanni.
[caption id=“attachment_10530” align=“aligncenter” width=“600”]
”Jag vill påstå att kvinnor är lika goda förhandlare som män. Men det jag tror skulle locka fler kvinnor är förståelsen för att det är just värdeskapandet tillsammans med bolagen som i dag är det som krävs av en aktiv ägare", säger riskkapitalisten Pia Kåll.[/caption]
Banbrytare inom branschen. Capman verkar via sex självständiga investeringsteam som fungerar som egna partnerskap med respektive strategier. Här ingår Ryssland, fastigheter, nest capital – mezzaninelån (vid företagsförvärv), growth equity (minoritetsinvesteringar i små tillväxtbolag), infrastrukturinvesteringar – samt buyout, med ett team på 12 personer för vilket Kåll basar.
Buyout är Capmans äldsta del.
”Capman är pionjärer både i Finland och i Sverige, vi har drivit hela branschen sedan 30 år tillbaka.”
Men hur halkade en konst-, sport- och matematikintresserad Borgåtippa en vacker dag in på riskkapital? Det var totalt oplanerat att Kåll valde teknisk fysik som studieinriktning.
”Länge var jag på väg till Konstindustriella högskolan, mina föräldrar trodde att jag ansökte om studieplats där. Men samma vecka som pappren skulle lämnas in började jag tveka – ville jag rita och måla som yrke? Sen tog jag en titt på Tekniska högskolan.”
Hon prickade in teknisk fysik – den svåraste linjen att komma in på – högst som önskad studieinriktning.
”Jag hade ingen aning om vad det gick ut på, det verkade som en intressant utmaning!”
Snart nog specialiserade hon sig på plasma- och kärnfysik och skrev ett diplomarbete om fusion.
”Inte företagsfusioner, utan orenheter i plasma vid fusionsreaktioner. Det var extremt spännande och intellektuellt utmanande att jobba med nya, outforskade problemställningar.”
[caption id=“attachment_10532” align=“aligncenter” width=“600”]
“Som bransch har vi en lägre andel kvinnor än rentav gruvindustrin. Det kan bero på branschens machoimage”, säger Pia Kåll som jobbar med riskkapital.[/caption]
Testperioden blev åtta år lång. Även om Kåll planerade en karriär som forskare så fick hon nys om ett rekryteringsjippo på konsultföretaget McKinsey.
”Där jobbade man mer med människor, vilket jag saknade på forskningssidan. Jag inledde ett test som jag trodde skulle pågå i ett år, men det drog ut till åtta! Jag trivdes med att lösa problem, få saker att fungera i verkligheten genom att hjälpa människor runt mig växa och utvecklas och hela tiden också själv växa, utvecklas och tillsammans göra något helt nytt.”
Managementkonsulter arbetar med strategiska frågor inom olika branscher.
”Man hämtar in mycket kunskap som går att överföra till nya situationer. Nu på Capman jobbar jag egentligen med samma saker, men ur en annan vinkel.”
På McKinsey var kunderna stora globala basindustriföretag: energi, gruvor och skog, mest i Norden och Ryssland.
En dag 2013, då Kåll var mammaledig med en fem månader gammal bebis, blev hon uppringd. I andra ändan av tråden var en kund, ingen mindre än Outotecs vd.
”Han frågade skämtsamt: ’när ska du börja med ett riktigt jobb’. Det var igen svårt att tacka nej till ett uppdrag i ledningsgruppen på ett börsbolag, en chans att se hur det ser ut på andra sidan bordet med ansvar för implementering, snarare än bara rådgivning.”
Här fick Kåll stöd av sin make, Anders Stenbäck (digital direktör för OP) som blev pappaledig med dottern.
Kålls smått monstruösa titel blev ”senior vice president strategy, M&A and operational excellence”. Med andra ord fick hon ansvar för bolagets strategi, företagsköp, marknadsföring, produktutveckling, utveckling av affärsprocesser, patentportfölj, global IT samt hälsa och säkerhet.
”Där fanns tydlig logik, fastän det låter brokigt”, ler Kåll.
Under tiden på Outotec gick metallpriserna spikrakt upp – och ner igen.
”På två år tappade vi 60 procent av marknaden. Det lärde mig en hel del angående omstruktureringar, kostnadsnerskärningar och uppsägningar. Lärorikt men mindre trevligt.”
Efter tre år i en stor organisation, verksam i 80 länder, så började helheten kännas tungrodd.
”Det tar långt tid att driva genom förändringar i så stora organisationer. Jag lärde mig att jag är för otålig för det. Samtidigt började jag sakna möjligheten att spegla flera branscher mot varandra.”
Ungefär då blev hon headhuntad till Capman.
Torsten Fagerholm text
Karl Vilhjálmsson foto
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!
