Dramatik kring aktieserier
av Kim Lindström Forum 2016-04, sida 21, 28.04.2016
Stockmanns bolagsstämma i mars var dramatisk. Det anrika varuhuset blöder. Ännu vid företagets 150-årsjubileum 2012 räknade ingen med en slopad utdelning två år i rad. Ett tecken på krisstämningen var den största aktieägaren Hartwall Capitals förslag att slå samman Stockmanns aktieserier. A-aktien har tio röster mot en röst för B-aktien.
[caption id=“attachment_6349” align=“alignright” width=“150”]
Kim Lindström är långvarig placerare och aktieboksförfattare.[/caption]
Förslaget röstades omkull. Några ägare med stora A-innehav såsom Konstsamfundet, Niemistö-gruppen och Stiftelsen för Åka Akademi ville inte ge ifrån sig makten. Däremot röstade hela 74 procent av B-aktierna med Hartwall, bland annat Varma.
Lika röstade Orions bolagsstämma 2003 trots att styrelsen föreslagit sammanslagna aktieserier. För två år sedan fällde Oriolas stämma Varmas, Ilmarinens och Niklas Herlins propå att slå ihop serierna. Orion och Oriola har många gemensamma A-ägare, eftersom de hört till samma koncern.
Odramatiskt. Omröstningarna är undantag. Normalt slopas aktieserierna utan dramatik. De utländska storplacerarna accepterar inte att aktieägarna behandlas olika. Därför går utvecklingen mot att alla aktier i ett bolag blir likvärdiga. Också ovannämnda bolags A-ägare måste förr eller senare bita i det sura äpplet.
Ofta är rösträttsgraderingen en följd av företagets kapitalbehov, som lett till börsintroduktion. Eftersom de gamla ägarna både velat äta kakan och ha den kvar har nya ägare erbjudits aktier med minimal rösträtt. Detta rimmar illa med marknadsekonomin som utgår från att inflytandet i ett bolag korrelerar med kapitalinsatsen. Ett utstuderat exempel på spel med aktieserier var Mancon. Bolagets grundare hade fem procent av aktierna men drygt 50 procent av rösterna. Den ekonomiska risken var ”outsourcad” till allmänheten. Risken realiserades år 1989 med Mancons konkurs.
Tapetpapper. Rösträttsaktierna hade sin glansperiod på 1980-talet med i snitt dubbelt så hög kurs som ”tapetpappren”, det vill säga B-aktier. Nästan alla börsbolag hade minst två aktieserier. Antalet serier har sedermera kraftigt decimerats.
I dag ger rösträtten inget mervärde på börsen, snarare tvärtom. Till exempel Keskos, Orions och Stockmanns A-aktier brukar vara billigare än B-aktierna på grund av dålig likviditet, trots att det oftast är tillåtet att stämpla om A till B. Dessutom brukar röststarka aktier gynnas vid en sammanslagning. I samband med maktkamper kan rösträtten ge ett betydande mervärde. Ett ytterlighetsexempel är Orions A-aktie, som i april 1990 kostade sju gånger så mycket som B-aktien.
Rösträttsgraderingen gynnar oetiska ägarstrukturer. I Sverige talar man om ”ask i ask-ägande”. I det svenska investmentbolaget Havsfrun har två privatpersoner makten tack vare röststarka aktier. Fram till år 2003 ägde Havsfrun i sin tur de röststarka aktierna i Norvestia, som ägde de röststarka aktierna i Neomarkka (Neo Industrial). Tack vare denna ägarkedja hade Havsfruns två personägare strupgrepp på tre börsbolag med en obetydlig kapitalinsats.
Skälig premie. Men hur skall ägarna av rösträttsaktier kompenseras för förlusten av inflytande? Enligt aktiebolagslagen har alla aktier lika rätt till bolagets substans. Alltså ingen kompensation. Men då har de röststarka ägarna inget intresse av att ge ifrån sig makten. Det har därför nästan blivit kutym att emittera fondaktier till A-aktierna före en sammanslagning. I Stockmann erbjöds tre nya aktier för 40 gamla A-aktier, det vill säga en premie på 7,5 procent.
Premiens storlek beror på huvudägarnas förhandlingsposition. Utan premie försvann aktieserierna i Tieto år 1995, Nordea 1998, Nokia 1999, Instrumentarium 1999, Huhtamäki 1999, Pohjola 2002, Pohjois-Karjalan Kirjapaino 2007, Elcoteq 2010, Norvestia 2015 och Taaleri 2016. I Nokia kritiserades nollpremien, eftersom de röststarka aktierna var i finsk ägo. Med sammanslagningen tog utlänningarna över kommandot i bolaget.
Premien var högst 20 procent i Alma Media 2005, Fiskars 2009, Panostaja 2008, Sanoma 2006, Wärtsilä 2008 och Yleiselektroniikka 2012. Girighet är inget okänt begrepp i finansvärlden. Mycket höga premier såg vi i Amer 1997, Efore 2004, Cramo 2006, Kasola (Nurminen Logistics) 2007 och Tamfelt 2009.