Dricksvattnets tillkomst
av Pauli Kostinen Forum 1984-02, sida 10, 01.02.1984
F RUN 2/84
Av PAULI KOISTINEN
Varje dag behöver vi rent vatten till otaliga ändamål. Hushållsvattnet — brunnsvattnet eller vattenverkets ledningsvatten — får inte förorsaka hälso risker för sina användare.
FRÅN RÅVATTEN TILL DRICKSVATTEN
EB Sjukdomar som sprids via vattnet är i allmänhet sådana som har sitt ursprung i exkrement av olika slag. Vid sidan av smittobärande smådjur kan också kemiska ämnen förorsaka risker eller skador för vattenanvändarna, Vissa ämnen är redan i små halter direkt giftiga, vissa andra kan ha små hälsovådliga effekter och en del ämnen har enbart effekter på lukt, smak och utseende.
Om undersökningar tyder på, att vattnets kvalitet är sämre än vad föreskrifterna förutsätter måste åtgärder vidtas för att förbättra densamma. Ofta kan man komma undan med relativt enkla medel, tex genom att rätta till brunnens konstruktion. Ju större antalet människor anslutna till samma vattenledningsnät är, desto större måste säkerheten om vattnets goda kvalitet och säkerhet för hälsan vara. Denna princip tillämpas i övervakningen på det viset, att provtagningarna sker oftare i de stora vattenverken.
Vattnets kvalitetskrav
Vattnet klassificeras på basen av dess bakterieinnehåll. En strängare klassificering kan vid behov tillämpas om risk för smittosjukdomar föreligger. Inom livsmedelsindustrin måste speciellt förökningsmöjligheterna för bakterierna kontrolleras och vid behov måste man tillgripa strängare krav, t ex andra krav än sådana som koncentrerar sig på bakteriernas antal. Å andra sidan kan en något lägre vattenkvalitet godkännas om det är fråga om bara ett matlag.
För vissa kemiska ämnen har man satt maximigränser i hushållsvattnet. Vatten 1 användningen förbjuds om någon av gränserna överskrids. Dylika ämnen är t ex arsenik, barium, kvicksilver, silver, kadmium, krom, bly, selen och cyanider. Maximihalterna för nämnda ämnen varierar mellan 0,005 och 1,0 mg(l vatten. Vattnet får inte ha dålig smak eller lukt och det bör vara klart.
Rost som uppkommer i rörledningarna är otrevligt i användningen. Koldioxid, tillsatsämnena från vattenverket, mekanisk slitning och redoxreaktioner kan förorsaka rostbildning. Som råmaterial för plaströr används PVC, som innehåller klor. Kloren löser sig i så obetydliga mängder, att den inte har någon betydelse för hälsan.
Grundvattnet
Reningen av grundvattnet går till i princip enligt följande schema: bortskaffning av aggressivitet, bortskaffning av järn och mangan, mjukgöring och desinfektion. Bortskaffning av aggressivitet betyder det att man försöker minska på vattnets innehåll av koldioxid och bikarbonat. Om vattnet i övrigt är av oklanderlig kvalitet, kan det vara tillräckligt med att bortskaffa aggressiviteten.
Då grundvattnet renas från järn och mangan tillförs syre och järnet och manganet går i lösning. Reningen är den vanligaste och svåraste i finländska förhållanden. Speciellt är reningen av sådant vatten där järnet har bundits vid vattnets humusämnen besvärlig.
Också mjukgöringen av vattnet är en svår sak. Med hjälp av kalk kan vattnet renas från de ämnen som förorsakar hårdhet, kalcium-, magnesium- och bikarbonat hårdhet, men också klorider, sulfater och många andra anjoner inverkar på vattnets hårdhet.
Ytvattnet
De åtgärder som krävs för ytvattnets del går ut på att rätta till lukt- och smakfel, att bortskaffa organiska ämnen, färg och aggressivitet och att desinficera vattnet. Färgen är en bildning av mängden organiska ämnen som för det mesta är humusämnen.
Bortskaffningen av de organiska ämnena är en process i fyra steg: tillförsel av kemikalier, flockbildning, sedimentering och filtrering. Den vanligast använda kemikalien är aluminiumsulfat.
Då vattnet är tillräckligt basiskt uppstår en fällning som drar till sig smuts och partiklar. Vattnet får sedan klarna i stora bassänger, där smutsen sjunker till bottnen. Efter den kemiska behandlingen (reglering av pH) sker filtrering genom inert sand. Vid långsam filtrering är vattnets hastighet 0,1 meter i timmen och vid snabb filtrering ungefär fem meter i timmen och vid tryckfiltrering ca 10 meter i sekunden.
Desinfektion
Klorering, antingen genom att använda klorgas eller natriumhypoklorit, är den vanligaste desinfektionsmetoden. Mängden klor bestäms så att den kvarvarande klorkoncentrationen i vattenledningsvattnet är 0,05—0,2 mg/l, som garanterar vattnets hygien men som inte är skadligt för användaren. Också ozon är efektivt, men dyrt. Ozoneringen grundar sig på ozonets desinficerande verkningar och renar vattnet från smak- och färgämnen mycket eftektivt.
Vattenrenare
Emedan vattnet vid massrening inte kan renas från alla kemiska tillsatsämnen och då smuts från vattenledningen kan lösa sig i vattnet har olika slag av vattenrenare utvecklats. De flesta av dem avlägsnar klor, men det finns också bakteriefiltratorer. De är närmast avsedda för bruk i vattenverk, men lämpar sig också för vattenrening i privata hushåll.
Den mest använda renaren är Mayreifiltret. I dess tredubbla filter rinner vattnet först genom ett mekaniskt filter. Specialfiltrets aktiva kol, som i bakteriefiltratorerna har behandlats med silver, renar vattnet från kemiska föroreningar. Slutligen rinner vattnet genom att andra mekaniskt filter.
I normala förhållanden klarar filtratorerna av att rena ca 3 000 liter vatten. Därefter måste de bytas. O