Dyra skilsmässor

av Lena Barner-Rasmussen Forum 2011-09, sida 43, 29.09.2011

FORUM FÖR EKONOMI OCH TEKNIK NR 9 2011

SVAR:

DETENA MYNTET ÄR ETT SO-CENTS MYNT, DET ANDRA ETT 5-CENTS MYNT.

Lena Barner-Rasmussen är frilansjournalist.

Dyra skilsmässor

Längtan efter det perfekta förhållandet kan göra vem som helst till en naiv idiot.

Jag hade precis återhämtat mig från en lång och uppslitande skilsmässa och så gjorde jag det igen. Inledde ett krångligt förhållande som antagligen kommer att kosta mig dyrt.

Visst är min nya ögonsten snygg och vissa egenskaper är till och med utomordentliga. Allmänt talas det om att den är helt överlägsen alla andra tänkbara möjligheter. Nästan alla vill ha en just sådan. Det ville jag också och i förälskelsens ljusröda skimmer ingick jag förstås en pakt. Och nu är jag fast tills kontraktet går ut även om mitt nya bihang får för sig att försvinna, braka eller helt enkelt bara tappar sin prestanda.

Mitt första officiella förhållande verkade så trevligt då jag ingick det. Vi kom överens om regelbundna träffar (och här måste jag nog erkänna att det alltid var jag som ringde återbud på grund av trötthet, sjuka barn eller för mycket jobb). Jag måste också säga till min första x:s försvar att visst försökte ju sällskapet nog locka mig på träffar. Ringde efter mig och frågade var jag var, gav ett stöttande ord om jag var sjuk och försökte oberoende mina ursäkter alltid med en glad och hurtig röst få mig att dyka upp. Det fanns heller aldrig några krav på att klä upp sig.

”Det duger så bra så med ett par gamla träningsbyxor. Och strunta i om håret är smutsigt. Det kan du tvätta efteråt, duschrummet är så gott som nyinrett”; fick jag höra.

Efter en tid konstaterade jag ändå att förhållandet kostade mer än det smakade och jag började göra försiktiga försök att lösgöra mig. Men sällskapet som ditintills hade varit så förstående och stöttande visade mitt i allt en helt annan sida. Jag insåg att det inte bara var så där att göra slut.

”Vi kom ju överens”, sades det surt och så viftades det med pappret jag skrivit under. Efter många om och men, lite jurister och mycket lögner så var jag till slut fri. Jag lovade mig själv att aldrig mera inleda ett officiellt förhållande igen. Inte för allt elixir i världen.

Tills den där visade sig. Jag hade haft att göra med släktingarna tidigare och de var alla trevliga. Aldrig det minsta problem. Så jag intalade mig att också det här exemplaret skulle vara likadant. Vi introducerades av en gemensam bekant som lovade göra upp med alla papper.

Mina erfarenheter av den här bekanta var inte på alla punkter så positiva, men jag valde att vara fördomsfrii all min ”jag vill ha” -frenesi. Jag skulle visserligen få ta hand om notan, men man är ju en modern kvinna.

Nu börjar den här mallgrodan krångla och jag inser att jag tidigast kan bli av med den om ett och ett halvt år. Min bekanta som introducerade oss tvår förstås sina händer.

”Ingen tvingade dig till det här. Kontrakt är kontrakt”, fick jag höra.

Jag får bara bita ihop tänderna och sedan då kontraktet väl har gått ut så ska jag twittra: iDivorce! m