ECU-magikens effektivitet

ECU-MAGIKENS EFFEKTIVITET

Norge knöt kronan till Euroavalutan ecun den 22 oktoer 1990. Sverige bytte växel kursregim den 17 maj 199 genom att knyta kronan til ecun. Finland följde omedelbart efter och knöt marken till ecun den 6 juni 1991. Motiveringen till bytet av växelkursregimen var i samtliga länder att anpassa sig till de ekonomiska förhållandena inom

EG. Detta anses vara en förut sättning för att i framtide kunna vara konkurrenskraftig inför den allt mer integrerade ”europeiska” marknaden. Nu kan vi se de första tecknen på hur regimskiftena lyckats.

Avgörande skillnad

När man studerar effekterna av ecu-kopplingarna finns det en klar skillnad mellan utvecklingen i Norge repsektive Sverige och Finland. I Norge har det önskade resultaten nåtts med den nya växelkurspolitiken. Ecu-magiken har däremot inte fungerat på samma sätt i Sverige och Finland. Det finns en avgörande skillnad som förklarar de olika utvecklingarna efter anknytningen.

I Norge var den allmänna opinionen att man skall först sanera den inhemska ekonomin och sedan börja arbeta med de externa relationerna. En stram hållning i den ekonomiska politiken infördes redan under 1987. Tack vare den hade inflationen mellan 1987 och 1990 sjunkit från över 10 76 till knappt 4 26. Räntorna hade fallit och växelkursen hållits mycket stabil. När de inhemska ekonomisk-politiska åtgärderna hade visat sin styrka beslöt regeringen att landet var moget att knyta sin valuta till ecun. I Norge var därmed kopplingen en bekräftelse på den nya riktningen i den ekonomiska politiken.

I Sverige och Finland fattades beslutet att knyta valutan till ecun under helt annorlunda förhållanden. I Sverige hade speciellt näringslivet kraftigt börjat föresprå FÖRUN, 10/199 ka ett EG-medlemskap som skulle vara en förutsättning för den svenska industrin att kunna tränga in på den integrerade europeiska marknaden och överleva den allt hårdare konkurrensen. Regeringsskiftet i riksdagsvalet hösten 1990 bekräftade att ansökan om EG-medlemskap skall lämnas in. Medlemskapet skall nås i tre steg. Det första steget är ecu-anknytningen, det andra är en associering till EMS, och det tredje är själva medlemskapet.

Trots att Sverige — liksom Finland — hade haft en fast växelkurs, som enligt teorin jämnar ut de nominella effekterna av utländska chocker. hade varken Sverige eller Finland lyckats med att nå prisstabilitet. Särskilt i slutet av 1980-talet präglades t.ex. den svenska valutapolitiken av aggressiva devalveringar. som till sist ledde till hög inflation och höga räntor. På grund av den osäkra valutapolitiken lyckades man inte dämpa inflationsförväntningarnå, tvärtom växte de.

Den nya regeringen beslöt att med hjälp av ecun snabbt forcera fram trovärdighet i penningpolitiken. Man skulle alltid kunna hänvisa till EG-ländernas strama penningpolitik, som via den fasta växelkursen band händerna på den inhemska centralbanken. Devalveringar och en expansiv penningpolitik skulle därmed vara uteslutna som framtida medel att stimulera ekonomin.

Finland var tvunget att snarast följa den svenska anknytningen. Det svenska beslutet var inte orsaken till vår anknytning i sig, men det dikterade tidpunkten. Motiveringarna bakom den finländska kopplingen var identiska med dem i Sverige. Det finländska växelkurssystemet skulle läggas om med siktet inställt på ett eventuellt framtida medlemskap i EG. För att klara av den allmänna ekonomiska anpassningen behövde även vår centralbank mer trovärdighet. I motsats till Norge användes alltså ecu-anknytningen i Sverige och Finland som medel att ändra riktningen i den ekonomiska politiken.

Ensidighet inte trovärdig

Den omedelbara effekten av anknytningen var i alla länder att räntorna sjönk kraftigt utan att valutakursen deprecierades. Det kan tolkas som ett ökat förtroende för de nordiska valutorna. Marknaderna vet väl vilka restriktioner för ett lands växelkurspolitik medlemskap i det europeiska valutasamarbetet sätter. Inget land kan ensamt ändra den fastslagna paritetskursen, utan det krävs alltid ett enhälligt beslut av alla deltagarna. Och här kommer nyckelordet: deltagarna. De nordiska länderna är inte medlemmar i EG, vilket betyder att de inte heller kan delta i växelkursmekanismen ERM. Våra ecuanknytningar är alla ensidiga åtaganden, som inte på något juridiskt sätt hindrar oss att när som helst säga upp ”avtalet”.

Finland var — tvingat av omständigheterna — det första av de nordiska länderna, som gav upp den ursprungliga kursen mot ecu. Den finländska delvalveringen november 1991 väckte marknadsaktörerna och fick dem att inse beslutens ensidighet. Eftersom internationella investerare tenderar att betrakta Norden som ett valutaområde då samtliga länder mer eller mindre har valutan knuten till ecu. kom Finlands devalvering att få en negativ inverkan på förtroendet även för Sveriges och Norges växelkurspolitik. Räntorna steg i höjden inte bara här utan också i Sverige. Aven i Norge reagerade räntorna, men föll snabbt tillbaka till utgångsläget, d.v.s. till ungefär samma som ecu-räntan. Men i Sverige och Finland har de sedan dess inte stabiliserats på en lika låg nivå som direkt efter anknytningen; i Sverige har marginalen etablerat sig på 1—2 och i Finland ca 3—4 4 -enheter.

Nu kan vi inte längre öka centralbankens trovärdighet genom att bara hänvisa till ecuanknytningen utan måste med långsiktiga ekonomisk-politiska åtgärder bevisa för marknadsaktörerna att vi vill och kan ta ytterligare steg för att påverka vår ekonomi. Norge hade gjort detta före kopplingen, och därför har följderna av valutakorgbytet varit mer gynnsamma där än i Sverige och Finland. I Norge har den trend som den inhemska ekonomiska politiken redan hade åstadkommit fortsatt.

Hur nå trovärdighet?

Om vi misslyckats med att öka vår trovärdighet med hjälp av ecu-anknytningen, hur kan vi då vinna den? Att vara trovärdig är viktigt därför att de finansiella marknaderna nu efter liberaliseringen fungerar så, att räntorna omedelbart påverkas av inflations- och delvalveringsförväntningar. Därför måste centralbanken på något sätt kunna övertyga aktörerna om att inflationstakten inte stiger utan stannar på en internationell nivå. Annars måste vi som ersättning för inflations- och delvalveringsrisken betala högre räntor än andra, vilket naturligtvis dämpar investeringsverksamheten och förhindrar uppgången i ekonomin.

Devalveringen ökade inflationsrisken i Finland, och samma fara i Sverige har ökat inflationsrisken där. Visserligen har de stödavtal som Finlands Bank bilateralt slöt med centralbankerna i EG eliminerat risken för en tvångsdevalvering inför valutaspekulation, men de har inte eliminerat ensidigheten av ecu-kopplingen. Att nå fullständig trovärdighet förblir således en långsiktig process som kräver flera år med stabil och målmedveten antiinflatorisk penningpolitik. En genväg bjuder endast EG-medlemskap, som automatiskt medför medlemskap i ERM, vilket skulle innebära att vi kunde dra nytta av den disciplin systemet bjuder.

Kan vi då komma in i ERM? Förutsatt att krisen, som den danska folk omröstningen vållade kring Maastrichavtalet. kan lösas under innevarande år.

fortsättning på sid 2 15