EG - nygamla problem igen på tapeten

EG = nygamla proble igen på tapeten

Några mycket stora och omfattande frågor är — igen — på tapeten inom EG, de europeiska gemenskaperna.

De är: e den gemensamma penningenhete e ansökningarna om medlemskap från Grekland, Portugal - och Spanie e det alleuropeiska parlamentet.

Vad stort sker, sker tyst, är man frestad att säga.

Stora internationella organisationer har en inre tyngd, som gör att det under ytan händer mer än man kanske tror.

Utåt ser beslutsfattarna ut att trampa vatten. De stora spektakulära resultat som omvärlden väntar på manglas och späds ut. Men man får konstatera som Gallileo Galilei: Ändå rör hon sig.

— Det är överraskande, vilket stort inflytande en enda erfaren person kan ha inom EG, säger Paul Gray, som närmast kan sägas vara EGs ”industriminister”, till Forum. — Kanske en enskild person kan känna sig frustrerad inom EG, säger viceh Otto Björklund, tidigare Finlands representant vid EG-kontoret i Bryssel. Men tusentals människor arbetar inte dagarna i ända utan att en hel del resultat nås, också om de inte sker ”snabbt och stort. (CA

EG-högkvarteret i Brysse 1 =» En djärv och ny satsning för att pressa fram ett beslut i frågan om gemensam penningenhet för hela EG gjordes nyligen av EG-kommissionens nya president Roy Jenkins, Storbritanniens fd inrikesminister. Den officiella filosofin har hittills varit denna:

EG måste först koordinera sin handelspolitik, få ordning på handelsbalanserna, skapa en gemensam industripolitik, upphäva inflationen osv osv. Sedan kan man skapa den gemensamma myntenheten.

Roy Jenkins förslag är lika våghalsigt som nytt: Låt oss göra tvärtom, Låt oss först skapa den gemensamma penningenheten. Sedan ordnar sig allt det andra så småningom. Han för fram följande fördelar med sitt förslag — Inga problem med valutakurser, devalveringar och revalveringa — hälften av EGs export skulle frigöras från valutarisker, vilket skulle ha ett enormt inflytande på affärsklimatet och de industriella investeringarn — koncentrationen av kreditpolitiken till en enda europeisk myndighet skulle ge ökat förtroende (speciellt bra för inflationsländer — budgeterna kan « koordineras bättre om gemensam penningenhet inför — det skulle fungera bra. USA är ett lika stort område, och där har man också gemensam valuta.

Gemensam penningenhet medför minskad protektionism

Tidningen Economist har polemiserat mot Jenkins och säger sig betvivla att de fördelar, som de svagare länderna skulle få, kan uppvägas av de nackdelar som de starkare skulle få känna av. Är tex Tyska Förbundsrepubliken verkligen beredd att tro på att en alleuropeisk inflation kunde bli lägre än den man har i landet i dag? Å andra sidan medger Economist att en gemensam penningenhet säkert skulle bidra till att minska protektionismen — och vara till fördel även just för tyskarna vars högt värderade valuta är ett hinder för landets export.

FORUM 20/77

Det är emellertid osannolikt att Roy Jenkins förslag kommer att bli realiserat inom en överskådlig framtid. Enigheten ser tvärtom just nu ut att vara nästan total om att ett gemensamt mynt kan skapas först när den ekonomiska integrationen är fullbordad. Här har man bla föreslagit något slags ”förunion”, kanske bara mellan vissa av EG-länderna. Saken börjar i varje fall bli brådskande. Om EG utvidgas, vilket kommer att ske förr eller senare, så blir det allt svårare att genomföra en koordinering.

Svårt är det redan nu, Det ser man tex på den 5-årsplan som EG försökte skapa, men som aldrig på minsta sätt tillämpats, knappast ens nämnts i respektive länders parlament.

Nu ska det bli ännu flera kockar i soppan.

Tre länder står i EGs farstu och väntar på att bli insläppta. Det här sker inte utan kontroverser. Längst har Grekland kommit, de är redan inne i andra behandlingen och väntar på den sista och avgörande, Sedan följer Portugal, där väntar man att andra skedet ska börja i mars. Det mest komplicerade fallet är Spanien, Här är Frankrike tveksamt, likaså Italien. Det blir inte en kompletterande, utan «konkurrerande medlem som då skulle komma till. Det franska medelhavsjordbruket är redan nu i kris, på grund av den italienska konkurrensen. Vad händer med de franska vinodlarna om också Spanien släpps in? Som vanligt är jordbruksfrågorna sega och svårlösliga.

Storbritannien välkomnar nya medlemsländer

Det enda land som med en viss förtjusning ser en utvidgning av EG är Storbritannien, som gärna avstår sin plats som ”nykomling” inom EG. ‘Tillkomsten av tre fattigare länder skulle stärka den brittiska imagen, EG skulle också bli en mera urvattnad union, vilket passar James Callaghan, som har vissa problem med sitt labour-party.

Två principer står alltså på kollisionskurs 1. de flesta länder vill inte urvattna unione 2. man är överens om att EG ska utvidgas.

Det är igen ett exempel på svårigheterna att förena nationell taktisk politik med euroidealismen.

Det märkliga är dock att eurofilosofin bara vuxit starkare efter det

FORUM 20/77

EG-kommissionen vid ”runda bordet”

Rom-fördraget undertecknades 1957. Där står till exempel inte ett ord om en gemensam myntenhet. Men där finns två viktiga passusar — avtalet är tidsmässigt obegränsat — avtalet kan, om alla medlemsländer är eniga, utsträckas till att gälla ytterligare områden än dem som är speciellt omnämnda.

Så har skett.

En liknande passus finns förresten också i Sveriges och Norges frihandelsavtal med EG. Men saknas i Finlands.

Man kan också säga att de små EGländerna är mera ”europeiska” än de stora. Luxemburg har som medlem av EG större tyngd än landet har ensamt.

Stor kvarn mal långsamt

Beslutsfattandet inom EG är i dag utan tvivel långsamt. Den första instansen är kommissionen med tretton medlemmar, utsedda av regeringarna i respektive länder (de fyra stora länderna har två representanter). Inom kommissionen fattas besluten med enkel majoritet. Parlamentet har 198 medlemmar, utsedda bland sina länders riksdagsmän.

Slutligen finns EG-rådet, som främst består av utrikesministrarna från EG-länderna, ibland ersatta av andra ministrar, t ex jordbruksministrarna, då frågorna är av den arten. Det är rådet som fattar de slutliga avgörandena inom EG. Först på detta stadium — som det heter — tar man i betraktande de politiska realiteterna i varje medlemsland. Endast enhälliga beslut går igenom. Varj land har alltså vetorätt i den avgörande omgången.

Det är ”mellaninstansen” inom EG, parlamentet, som nu ska förnyas. Dess 198 medlemmar ska utvidgas till 410, och dessa ska bli folkvalda. Första gången (om gud och Storbritannien vill, nästa år), ska medlemsstaternas befolkning få välja ett alleuropeiskt parlament. ’ Det är emellertid ganska osäkert om de olika ländernas parlament ska hinna köra igenom de nationella lagändringar som behövs i tid. Frankrike är det enda medlemsland som har sin lagstiftning färdig. Sju andra väntas få det till jul, eller strax efter. Storbritannien är problematiskt, av vissa orsaker — landet har en minoritetsregering (labour styr, men på de liberalas nåder).

— landet har inte beslutat om man verkligen vill vara med om parlamentsreformen eller int — det liberala partiet är för proportionella val, som alltid gynnar små partier, labour vill ha det gamla brittiska valsystemet.

Och av det folkvalda europeiska parlamentet blir det ingenting förrän alla länder har gett klartecken.

Många framsteg trots svårigheter

Alla dessa aktuella svårigheter inom EG kan dock inte överskugga faktum att man nått långt inom många områden. Stål-, järn- och kolindustrin, kärnkraftsäkerheten, tullbestämmelser, = lantbrukspriser och hjälp till utvecklingsländerna är några sektorer där handelsblocket varit speciellt aktivt. 19