Eiffeltornet skulle bli revolutionens monument
av Erkki Olin Forum 1989-11, sida 14-15, 22.06.1989
EIFFELTORNET Erkki Olin
SKULLE BLI
REVOLUTIONENS MONUMENT
Den franska industriministern fick i uppdrag att komma på ett projekt bland många förslag som skulle glorifiera den franska revolutionen men samtidigt utgöra symbol för de modernistiska strömningarna i samhället. Hans val föll på ingenjör Gustave Eiffels stålkonstruktion. För all framtid skulle den prägla stadsbilden i den franska metropolen.
29 tblicken är superb”, skrev Le [ | Figaro-teportern Gaston Calmette på tidens måleriska sätt om sitt första intryck efter bestigandet av Eiffeltornet den 31 mars år 1889. Han var en av journalisterna i den grupp på fyrahundra personer som under Gustave Eiffels ledning fick vara med om den hisnande upplevelsen 300 meter över den parisiska gatunivån.
”Le Mont-Valérien. Montmartre och Sannois avtecknar sig som små grå fläckar och Saint-Germain skogen kan knappt urskiljas genom ett blått töcken. Seine är en liten lugn bäck, vars yta plöjs av de lilliputtsmå barkskeppen. Stadens bulevarder och rektangulära kvarter liknar ornamenten på en presentkartong. Allting uppfattas som i en sömnstund på ljusan dag, då inga ljud når upp till tornet. Intrycket är storslaget”, utbrister slutligen Calmette vg ARA RT 1 som senare skulle bli chef för tidningen Le Figaro, men tyvärr därefter möta ett sorgigt öde. Han mördades år 1914 av Mme Caillaux, den hetlevrade hustrun till en ransk radikalpolitiker.
Eiffeltornet var sin tids skrytbygge — kunde man säga, Det skulle manifestera hundraårsminnet av La Grande Revolution. Tornet var därtill ett konkret uttryck Ör andan inom tredje republikens Frankrike. Den andan kännetecknades av storslagenhet, extravagans och en bortskämd nyrik borgarklass som inte kunde få sitt lystmäte på spektakulära tillställningar. Men just tack vare detta blev Frankrike å andra sidan något av ett tekniskt föregångarland med nya djärva idéer.
De sista decennierna före första världskriget kallas La Belle Epoque, ”den glada goda tiden”, då livet kunde vara en fest i all ända — då de franska kolonierna var rosafärgade i barnens skolatlaser, då fransmännen köpte upp ryska statsobligationer som senare på sin höjd skulle få ett samlarvärde, och då Buffalo Bill med sina 30 äkta indianer fick stå för parisarnas förströelse i Boulogneskogen”, skriver Le Figaro.
Industriministern Edouard Lockroy ha de fått uppdraget att inför revolutionsfirandet och världsutställningen, som skulle hållas i Paris år 1889 med start den 6 maj, välja ut ett av de hundratals storstilade monumentala projekt som kommit på förslag för ändamålet. Och industriministern hade fått direktivet att ordna nånting speciellt ”jamais vu”. aldrig tidigare skådat, som kravet lydde. Historikern Michelet hade nyligen gett ut andra upplagan av landets historia och i företalet sagt. ”Kejsardömet har sin ko|onn och sin triumfbåge, kungadömet sitt Louvre och kyrkan sin Notre-Dame, men vad har Revolutionen i monumentväg; jo tomma intet!”
I det sammanhanget kom Gustave Eifel, som redan hade ett antal lyckade konstruktionsuppdrag att referera till. in i bilden med sin 300 meters mekaniska skapelse, Beslutsfattarna tilltalades av djärv heten och smäckerheten i det gigantiska monumentet som nu i hundra år dominerat den flacka stadsbilden i den franska metropolen.
Att valet föll just på Eiffeltornet berodde också på att konstruktören påtog sig ett 80 procentigt kostnadsansvar för projektet, som blev en verkligt bra affär. Redan Örsta året efter tornets öppnande kunde Eiffel lösa ut alla som satsat pengar på det. Projektet tolkades också som en ramgång för kommunalpolitikerna i Paris, vilket ledde till omval av fullmäktige med stor majoritet.
Det första spadtaget togs den 26 januari år 1886. Tre år senare reste sig Eiffels skapelse till publikplattformen på 276 meters höjd som rymmer 800 åskådare. I det skedet började ett antal senkomna protester hagla över projektet.
En grupp kulturpersonligheter med bl a världsberömda författare som Alexandre Dumas och Guy de Maupassant i spetsen ade in en skrivelse mot vad de kallade ”ett ofattbart löjligt och anskrämligt tilltag ör att lovprisa vandalismen och den påträngande industrialismen.” Men byggerrarna kunde med lätthet avfärda petitionen som oförstående för ”modernismens krav”.
Tornbyggets arbetare, som av Eiffel med största omsorg handplockats bland eliten i tidigare projekt, blev också utsatta för endel påtryckningar. Före slutarbetena försökte en deputerad från provinsen förgäves uppvigla dem till att begära 50 centimes extra betalt i timmen. vilket skulle ha inneburit rena rövarlönen i den tidens penningvärden. Det var istället staden Paris som senare spontant belönade arbetsstyrkan med en dusör på ettusen frang för väl utfört värv.
Också bosättningen i omgivningen på Mars-fältet opponerade sig och ville sätta preliminärt stopp för arbetet. Men allt detta bekom inte Gustave Eiffel, som stod I beråd att förverkliga sitt livs stora dröm.
Inte ens den skandal som just hade ska kat hela Frankrike — det misslyckade kanalbygget i Panama lett av Suezkanalens byggare, nationalhjälten Ferdinand de Lesseps — kunde stoppa Eiffel. Själv hade Eiffel deltagit i projektets slusskonstruktioner. Med avseende på Eiffeltornet verkade det finansiellt och administrativt misslycade Panama-projektet sannolikt som en sporre på berört håll i Paris, där det gällde att visa att Frankrike faktiskt kunde slutöra världsutställningen år 1889.
Den höga ambitionsnivån tog sig också uttryck i elektrifieringen av gatubelysningen i Paris samma år som Eiffeltornet invigdes eller bara tio år efter att Edison uppunnit glödlampan. Champs-Elysées var det första stråket som fick elektriskt ljus. Det skedde samtidigt med installationen av elektricitet för strålkastare på toppen av tornet och i Gustave Eiffels privata trerummare, som för övrigt t o m hade vattentoalett och telefon.
Den 31 mars var det sedan dags för kommunalfullmäktige i Paris att ta sig en första titt på tornet, som ännu saknade hiss. Fullmäktige in corpore fick lov att bestiga tornet till fots på de exakt 1792 trappstegen, vilket tog två timmar och fyr 11/1989 FRU tio minuter i anspråk enligt Calmette. Det måste ha varit en ”veritabel expedition” för mången korpulent folkvald cylinderherre, skriver Le Figaro, men allting lär ska ha förlöpt väl under bravorop och upprepad sång av marseljäsen.
Då följet nått upp till tornets topp, hissades där en jättetrikolor på 4,5 x 7.5 m under dånet av en kanonsalut på 21 skott 1 alla riktningar. Batteriet var anlagt på tornets tredje plattform.
Offentligt tillträde till tornet fick publiken den 15 maj. Då skockade sig kring ingångarna de omkring 7 000 parisare som ville vara först om den fantastiska upplevelsen att få överblicka staden från nämrare 300 meters höjd.
Den 10 juli invigdes Eiffel-tornet officiellt av Frankrikes president Sadi Carnot, som bara fem år senare skulle möta sitt öde han med. och falla offer för en italiensk lönnmördares kula i Lyon.
Carnots följe den 10 juli bestod bl a av Shahen av Persien, den ryska tsarens son och de österrikiska kejsarbarnen.
Genom Eiffeltornet fick den franska världsutställningen en särprägel som gjort den svår att överträffa ännu idag som är. En månresa kunde vid jämförelse på sin höjd vara idag vad den första bestigningen av Eiffeltornet var för hundra år sedan.
Nyhetsservicen under världsutställningen var en specialitet som tidningen Le Figaro hade ordnat genom att inrätta en redaktion och ett eget tryckeri på tornets andra plattform. För 15 centimes kunde en besökare köpa ett specialnummer av Le Figaro försett med köparens namn i trycktext.
Gustave Eiffel fick naturligtvis varje dag på exakt utsatt tid premiärnumret av tidningen levererat till sitt lunchbord på restaurangen strax nedanom Le Figaros redaktion
EIFFELTORNET I SIFFROR
Konstruktör: ingenjör Gustave Eiffel 1832-1923.
Tornets egenvikt 9 700 ton Antal metalldelar 18 000 st Antal nitar i konstruktione 2 500 000 st Trappsteg 1792 st
Höjd över markytan år 188 304.650 meter Höjd över markytan år 195 320,755 meter Monteringstid 21 månader Arbetsstyrka 250 personer Konstruktionen tål en vindhastighet på 180 km/t eller betydligt över en orkans styrka. Tornet är ständigt föremål för underhåll. Målfärg åtgår 45 ton per fullständig bestrykning. Slitna nitar och metalldelar ersätts kontinuerligt. Besökarantalet är 4-5 miljoner årligen. De första radiosändningarna inleddes år 1900 och tv-sändningarna år 1934. 9
FRUN, 11/198 15