Ekofisk förmer än norsk torsk

Taggar: Orter: Norge Teman: Olja

Norge skriver oljehistoria:

Ekofisk förmer än norsk torsk

Fiske och sjöfart är gamla solida konturer i Norges nationalekonomi. Nu håller riket på att bli en stormakt också under havet. Petroleumfynden på den norska kontinentalsockeln syns vara både rikliga och av prima, svavelfattig kvalitet. Norge har vidare, utan inslag av oljeshejkdrömmar, skött både finansleringsoch organisationsärenden på ett flinkt men sansat och framsynt sätt, som vunnit också rutinerade oljegiganters aktning. Forum relaterar här fakta och allmänna synpunkter om Norge som nyetablerat oljeland. Uppgifterna är extraherade ur ett tjugotal artiklar i norska facktidskrifter.

Norges inhopp bland oljenationerna skedde resolut och raskt. År 1959 upptäcktes världens näststörsta riaturgasfyndighet i nordholländska Groningen. Från tidigare kände man till mindre petroleumfynd”) i Eskdale vid Englands ostkust. Tanken på att de geologiska skikt där gasfynden gjordes skulle sträcka sig vidare ostvart under Nordsjöns södra delar låg snubblande nära. Seismiska mätningar avslöjade mycket riktigt att nordsjöbottnen där bestod av sedimentära bergarter, som är en av grundförutsättningarna för att oljeprospektörer skäll ägna ett område sitt helhjärtade intresse.

Detta väckte oljebolagens nyfikenhet för frågan om de sedimentära bergarterna måhända löpte ända upp mot den norska kontinentalsockeln.

Norsk blixtreaktion

Enligt Gendvekonventionen av 29 april 1958 tillerkänns alla kuststater makt och myndighet över sin andel av kontinentalsockeln utanför landets kuster. Kontinentalsockel eller -hylla kallas den typiska undervattensplattform som är karakteristisk för världshavens kuster, En submarin höjd med på sin höjd några hundra meters vattendjup, som nästan undantagslöst avslutas med ett brant stup ner mot de verkligt stora havsdjupen. Ibland förekommer mer än ett sådant stup och då räknas den markantaste avsatsen som kontinentalhyllans yttre gräns, under förutsättning av att vattendjupet innanför stupet är mindre än 300 famnar (ca 540 m). Fordom kunde kuststaterna göra anspråk på ytterst små havsområden. Ännu för några årtionden sedan var den sk 3-milsgränsen allenarådande. Denna 3 nautiska mil breda skyddszon lär härstamma ända från 1700-talet, då man ansåg en stats havsterritorium sträcka sig endast så långt ut som rikets kanoner kunde nå. Norge och Sverige lyckades med lång historisk hävd som motiv, få en 4-mils gräns internationellt accepterad. (1 nautisk mil = 1 meridianminut = 1852 m).

+) I denna artikel har petroleum inte använts i sin finländska dialektala betydelse — fotogen — utan som en generell kolväteterm för bergolja, dess gaser och kondensat. «+) Att helt sonika, som några latinamerikanska stater och Island utan kontinentalsockelmotiv, annektera 50—200 sjömil breda kusthavszoner kommer inte att tolereras i internationella havsrättsregler.

Forum 12/71

Kring 1960 började allt flera länder göra anspråk på utvidgade fisketerritorier, vanligen 12-sjömilsgränser som först tilllämpades av bl a Sovjetunionen, Island och Norge. Genåvekonventionen av år 1958 gäller endast bestämmanderätten över havsbottnen. Fiske och sjöfart är fortfarande fria i kontinentalsockelområdena, även om en revision för utpräglade fiskenationers del, såsom Japan, Peru, Island och Sovjetunionen, tycks bli allt aktuellare. +)

Intill 1962 hade emellertid Norges intresse för havsområdena inskränkt sig till de närmaste kustområdena och fiskebankarna eftersom ingen i Norge, för tio år sedan, kunde ens drömma om oljefyndigheter under Norges jurisdiktion. När de första ansökningarna om tillstånd för oljeprospektering på den norska kontinentalsockeln inlämnades blev därför de norska myndigheterna helt överrumplade.

I all hast reparerades nu det försummade intresset för Gentvekonventionen genom en kunglig resolution av den 31 maj 1963 där Norges suveränitet över kontinentalhyllan utanför hela Norges kust officiellt deklarerades. Snabbaktionen följdes raskt upp med en särskild lag av den 21 juni samma år, innehållande tre viktiga rättsprinciper e All rätt till submarina naturrikedomar på den norska kontinentalsockeln tillhör norska staten.

e Norska kungen kan bevilja norska eller utländska personer och bolag rätt att utforska eller utnyttja kontinentalsockelns naturfyndigheter.

e Norska kungen bemyndigas likaså utfärda närmare regler rörande utforskning och utvinning av dessa submarina naturtillgångar.

Sydsockeln Inruta År 1964 var man redan klar att bevilja elva oljeföretag rätt, men inte ensamrätt, att under tre år utföra generella undersökningar — dock inte borrningar — på den norska kontinentalhyllan, söderom latitud 62? N.

Undersökningstillstånden bands till geografiskt avgränsade — ca 500 km? stora — rutlotter (eng. = block, norska = blok), men berättigade inte till bearbetning av eventuellt uppdagade petroleumförekomster. Avgiften för undersökningstillstånde fastslogs till blygsamma 15 000 Nkr/år (ca 9 000 mk). Vän! i 3 i

Att utnyttja en fyndplats kräver specialtillstånd, som ges endast åt norska eller utländska företag, grundade enligt norsk lag och med hemort i Norge. Dotterbolag till redan existerande utländska bolag kan komma ifråga. I block där utvinningstillstånd redan beviljats får självfallet ingen annan än innehavaren av detta tillstånd bedriva någon oljeprospekteringsverksamhet.

Utvinningstillståndet gäller 46 år men redan efter 6 år förverkas rätten till !/4 av området. Efter ytterligare 3 år överlåts en ny !/4 av det ursprungliga områdets areal, tillbaka till norska staten. Efter 9 år har staten således återfått hälften av den primära utvinningsarealen. Staten har full dispositionsrätt till den återvunna blockarealen, som sålunda mycket väl kan bortauktioneras.

Bakgrunden till denna korta dispositionstid för halva området är att Norge inte kunde veta om några fynd överhuvudtaget skulle göras. Utvinningsävgifterna måste därför i början hållas tillräckligt låga för att locka företagen till dyra borrningar. Vid eventuella fynd skulle emellertid utvinningsrätten, åtminstone i de aktuella områdenas närhet, stiga i värde och efter 6 respektive 9 år, delvis kunna bjudas ut till högre pris.

Försfagna underhandlare

På så sätt forceras hela kontinentalsockelutforskningen, genom att tillståndsinnehavaren ogärna lämnar ifrån sig ogranskade områden,

Med dessa statliga åtgärder i åtanke kan man reservationslöst instämma i oljebolagens åsikt att de norska myndigheternas förhandlare varit utomordentligt skickliga i att tillvarata sitt lands intressen. I synnerhet när man vet att Norge skred till verket praktiskt taget utan erfarenheter, eftersom endast Storbritannien i hela Europa hann före med nationella rättsregler för petroleumutvinning på kontinentalsocklar.

Vi kan inte här relatera alla finurliga detaljer men nämnas må ännu att Norge — med tanke på kommande fyndplatser — avsiktligt har undvikit att i detta tidiga skede utnyttja blockområden av uppenbar ”nyckelkaraktär” mellan de just nu bearbetade utvinningsblocken. Dessa vita fläckar i blockmönstret kan senare bli mycket värdefulla.

Också prispolitiken är väl genomtänkt. I vårt mynt påläggs utvinningstillstånden — utom en 6 000 mk ansökningsavgift — en delvis progressiv arealavgift om 300 mk/km? och år, under den första sexårsperioden. Ännu under det sjunde året, när !/4 av arealen återgått till staten, förblir avgiften oförändrad men höjs därefter årligen med 300 mk/km? tills den stigit till 3 000 mk/km? eller ca 1,5 Mmk per block och år. Också denna tariffpolitik ökar utforskningstakten och provborrningsfrekvensen.

Så snart produktion inletts kräver Norge ett royalty om 10 9/0 av bruttoproduktionsvärdet på själva utvinningsplatsen. Driftföretagen erlägger 45 “/o i skatt till norska staten — även om denna, i stöd av specialöverenskommelsen ingått som delägare i bolaget.

Ekofisk

Våren 1964 anmälde norska Industridepartementet inalles 278, av 315 existerande, block lediga att ansökas om rätt till utvinning av petroleumprodukter. Elva bolag visade sitt intresse, men två internationella störbolag höll sig avvaktande borta från det osäkra äventyr, vilket senare resulterade i det oljefält av världsformat som nu bär kodnamnet Ekofisk. Enbart Ekofisk har beräknats kunna ge Västeuropa en tiondel av den nuvarande förbrukningen och höja norska statsbudgetens inkomstsida med inemot 600 Mmk. Senaste budget gick, i våra pengar, ut på ca 14 miljarder mk.

Åtminstone två liknande fält, Ergfisk och Endfisk, tros vara av samma storlek, men experterna räknar med hela fem sådana fält, som kanske redan inom ett halft dussin år ge 34

Norge möjlighet att stå för hälften av Västeuropas petroleumbehov. Västeuropa importerar i dag 11 miljoner fat olja per år, varav 10 miljoner fat från Mellersta östern och Afrika.

Den norska kontinenthyllans oljeförekomster är utan tvivel Norges största naturrikedom. Men också en källa till politiska oroligheter av tråkigaste slag. Olja medför alltid — både uppenbara och skickligt kamouflerade — indirekta oroligheter inom alla samhällsaktiviteter. Utan undantag!

Gäckande början

Hösten 1965 tog Norges oljeera en föga uppmuntrande början. Industridepartementet tilldelade 9 av de sökande oljebolagen inalles 78 block, under det uttryckliga villkoret att minst 30 hål måste borras. Fram till våren 1968 hade åtskilliga hål borrats utan att det minsta tecken på petroleumförekomst hade upptäckts.

När det klena resultatet utlöste tveksamhet hos de aktiva bolagen reagerade Industridepartementet prompt genom inbjudan till nya förhandlingar. Resultatet blev att endast fem av tio sökande tilldelades utvinningsrätt i sammanlagt 13 block. Övriga ansökningar togs antingen tillbaka eller avslogs.

I juni 1968 kom så äntligen det första fyndet i form av våt, dvs starkt kondenshaltig gas. Fyndet som bekräftades av nya fynd av torr gas, ledde till att norska staten inträdde som medintressent i fyra av de fem borrande företagen — Phillipsgruppen, Murphy-gruppen, Esso Exploration och Amco/Nocogruppen.

Därefter kom nya bakslag i form av helt torra hål eller hål med så små reservoarer att ekonomisk utvinning inte kunde komma ifråga. Vid årsskiftet 1969—1970 fann man sedan äntligen stora mängder olja i ett par hål som beräknades kunna ge 10 000 fat olja per dygn. Ytterligare några provhål bekräfRe att man nu befann sig över ett mycket stort och rikt oljeält.

Phillipsgruppen har nu inställt sig på en produktion av 40 000 fat olja och 1,4 Mm? gas per dygn. Tillsvidare skall oljan föras bort med tankfartyg och gasen tyvärr brännas. Intill den 15 februari i år hade 50 hål borrats medan ytterligare två hål var under borrning, Essogruppen har funnit mera olja ca 300 km norr om Ekofisk-fältet. Per den 1 april hade inte mindre än 7 olika fyndplatser offentliggjorts och utvinningstillstånd utgivits i sammanlagt 91 block omfattande en areal på ca 48 000 km?

Först båt sedan rör

I Ekofisk ligger oljan på 3 km djup i kalkstensgrundens hårfina porer och sprickor. Oljan har en specifik vikt på 0,82— 0,85 och glädjande låg svavelhalt — tom under 0,2 9/9. Hur stora oljemängder det finns i Norges Eko- och andra ”fiskar” vet man ännu inte, men driften i Ekofisk, som vidtar i år, bör kunna ge en del konkreta besked på den punkten. De petroleumförande områdena runt Ekofisk är sannolikt så stora att det ganska snart blir aktuellt med rörledningar till land. Norge har den kortaste vägen dit ut, ca 300 km, men forceringen av den 60 km breda och 500 m djupa ”norska rännan” är ett tekniskt problem av rang. Exempelvis läckage kan inte repareras av dykare på sådana djup. Än så länge är Norge dessutom en obetydlig oljemarknad, utan vare sig raffinerier eller rörledningar i land på de aktuella landningsplatserna.

Till Danmark är vägen bara ett par tiotal km längre och havsbottnen idealiskt jämnsluttande. Nackdelen är de långa avstånden till stora konsumtionscentra. Därför ligger såväl Storbrittannien och Nederländerna som Västtyskland väl inne i bilden av rörledningsplanerna till norska kontinenthyllans södra delar.

I vilket fall som helst så har Norge nu skrivit det första nordiska bladet av värde i jordens oljehistoria, men flere kommer säkert att följa ganska snart. Oo

Forum 12/71