EMU-projektet på väg in i ett kritisk skede

av Janne Salonen Forum 1995-15, sida 30-31, 23.11.1995

EMU-projektet på vä I ett kritisk skede

Janne Salone 1997 blir året då EMU:s konvergenskriterier mäts och 1998 fattas beslut om vem som skall delta den tredje fasen. Vilka länder kommer med egeringen Lipponens och därmed

Finlands uttalade officiella målsätt ning är att Finland bland de första länderna skall delta i EMU:s (Europeiska monetära unionens) tredje fas, som innebär att EMU-parterna överger sina nationella valutor och övergår till att använda en gemensam eurovaluta (vars namn ännu är öppet). Dessutom börjar den Europeiska Centralbanken sin verksamhet, som skall administrera EMU-områdets gemensamma penningpolitik.

I princip har Finland genom EU-medlemskapet redan förbundit sig till att delta i EMU:s tredje fas, eftersom Finland inte gjorde något förbehåll för detta i samban serna vara i balans redan i år räknat enligt EMU-kriterierna, och ett överskott skulle kunna uppnås under 1997. Underskottet enligt EMU-kriterierna beräknas något annorlunda än i statsbudgeten, och den viktigaste skillnaden är att pensionssparandet räknas in i EMU-kriterierna, varvid det statsfinansiella underskottet minskas med pensionssparandet, och statsskuldens storlek minskas med pensionsfondernas innehav av statens skuldebrev.

Regeringens proposition om Finland deltagande i EMU s tredje fas avlämna sannolikt våren 1998, efter att det blivit klart om Finland kommer att vara med, och dett leder då till ett gans.

a omfattande lagstift med medlemskapsförhandlingarna (samm gäller även Sverige).

Ifall Finland (och

Sverige) uppfyller de s.k. konvergenskrite rierna för EMU:s tred med även en principi je fas så finns det därI skyldighet att delta.

Både Finland och Sverige har dock förklarat att det slutgiltiga avgörandet träffas a respektive lands rik dag: i Sverige finn ningsarbete som skall vara klart innan tredje fasen blir verklighet från 1 januari 1999.

Rättslärda, inklusive justitieminister Sauli Niinistö. menar att lagstiftningen kommer att kunna ske enligt en förenklad modell, eftersom EMU-beslutet vilar på ett statsfördrag (Finlands EU-medlemskap).

dessutom en stark opinion som försöker driva fram en folkomröstning i frågan. Sverige kommer dock knappast att kunna uppfylla konvergenskriterierna (de viktigaste berör inflationstakten, det statsfinansiella underskottet och statsskuldens storlekiförhållande till BNP), eftersom Sverige knappast kommer att kunna minska statsskulden tillräckligt mycket (denligger nu en bra bit över den högsta tillåtna gränsen för EMU-länderna).

Finland uppfyller kriterierna 1997

Understatssekreterare Johnny Åkerholm vid Finansministeriet hos oss menar att Finland rimligtvis bör kunna uppfylla kriterierna för EMU under 1997, det år som blir underlag för beslutet om vilka länder som skall delta i tredje fasen. Detta beslut skall tas vid ett toppmöte våren 1998, av ett ministerråd bestående av de europeiska regeringscheferna. Detta organ skall vid ett tidigare möte faststlå exakt när EMU:s tredje skede skall inledas: den mest sannolika tidpunkten är den 1 januari 1999. Enligt Åkerholm beräknas statsfinan 30

Därför skulle en enkel majoritet vara tillräcklig för att genomdriva lagstiftningen i riksdagen.

Och det kan nog behövas, eftersom entustasmen över EMU:s tredje fas inte är odelad ens bland regeringspartierna. Socialdemokraterna, samlingspartiet och SFP är klart för, medan de gröna är osäkra och vänsterförbundet är uppenbart tveksamt. Största oppositionspartiet Centern är klart reserverat, och de kristliga är ännu mera negativt inställda.

Inga allmänbindande löneförhöjningar

EMU-projektet kommer att förutsätta även andra förberedelser i Finland. Det blir nödvändigt med en genomgång av arbetsmarknads- och övrig lagstiftning (ett arbete som redan har kommit igång) eftersom det inom EMU blir nödvändigt med en större flexibilitet t.ex. beträffande arbetsmarknadsavtal. Inom EMU blir det knappast möjligt att stipulera om allmänbindande generella löneförhöjningar. Arbetsgivarna menar att en ny avtalsmodell måste utarbetas där centrala avtal inte längre kan vara allmänbindande utan närmast riktgivande. Det finns anledning till översyn av annan lagstiftning, eftersom det i EMU inte gärna får finnas lagar som medför automatiska utgiftsökningar för staten i någon form. Det uppstår även ett behov av ett rådgivande organ som likt en väckarklocka varnar ifall något lagstiftningsprojekt i riksdagen är i strid med EMU-handlingsramarna. Industrin är officiellt positivt till EMU, en ståndpunkt som har kvalificerats med att Finland inte som första borde delta i EMU:s tredje fas. Under ytan finns dock farhågor. Faktum är att exportindustrins anpassning till en låginflationsvärld på allvar testas först under nästa lågkonjunktur, då den klassiska devalveringsmöjligheten inte längre kommer att finnas. Av denna anledning är industriföretagen fast beslutna att förbättra soliditeten under pågående konjunkturuppsving. Och det att högkonjunkturen kanske redan har kulminerat, utan att den egentligen har tagit fart ordentligt på hemmaplan, medför en risk av att Finland måste påbörja

Forum nr 15/95

EMU :s tredje fas samtidigt som landet är på vägien lågkonjunktur p.g.a. en avmattning i exporten. Detta har redan börjat märkas på Helsingfors fondbörs, där aktieindex under året har sjunkit kännbart, samtidigt som industriföretagen förutspås göra rekordvinster både i år och 1996.

Kronan nu tillräckligt stark?

Industrins farhågor märks tydligast i kravet att även Sverige från början bör vara med i tredje fasen, och det till en märkbart högre kronkurs än i dag. Rädslan är att Sverige får en bestående konkurrensfördelifall kronan nyts till EMU-samarbetet med nuvarande urs: denna rädsla är dock även ett symptom på mera allmänna farhågor för EMU. Och faktum är att EMU-projektet är mest kokat ihop av politiker och tjänstemän, där europeiska företagare inte nämnvärt har bidragit.

Frågan är hur realistiskt industrins krav på en högre kronkurs är, eftersom kronan redan har revalverats med över 10 procent rån bottenläget 357-58 penni till dagens ursnivå på 64-65 penni. Redan nu börjar varnande röster höjas i Sverige (t.ex. i tidskriften Affärsvärlden nyligen) att kronans revalvering riskerar att medföra ett konjunkturbakslag. En uppgång på ytterligare några öre är nog det maximala vad Finlands industri realistiskt kan räkna med.

Och i alla händelser är Sveriges EMUmedverkan mycket osäkert, eftersom Sverige sannolikt inte kommer att kunna uppfylla konvergenskriterierna, och därmed ges Sverige en möjlighet att dra sig ur projektet. Också i övrigt är stämningarna för EU nu ytterst negativa i Sverige, och redan detta kan komma att torpedera EMU för Sveriges del.

Frågan är emellertid vad Sverige (eller Finland) egentligen skulle kunna vinna på att stanna utanför EMU, eftersom de EUländer som inte deltar i samarbetet inte kommer att tillåtas genomföra fortsatta konkurrensförstärkande devalveringar: lessutom kommer de att ha ett ränterandikapp gentemot EMU-länderna. I synrerhet Sverige, där räntorna ligger mycket aögre än i Finland, skulle ha mycket att vinna på EMU-samarbetet, eftersom ränteläget då skulle gå ner med flera procentenheter.

Frankrike problem

Finland kommer sannolikt att delta i tredje fasen, ifallinte den egna ekonomin på allvar börjar gå snett före det, och de riktigt stora frågetecknen för EMU har inte att göramed Finland eller Sverige, utan med Tyskland och Frankrike.

Frankrike ser ut att kanske inte kunna uppfylla konvergenskriterierna (det franska budgetunderskottet håller på att öka), och dessutom har president Jacques Chirac utfäst sig att genomföra en folkomröstning om Frankrikes deltagande i EMU:s tredje fas. Med minne av svårigheterna kring

Forum nr 15/95

J Sverige

Fritt Byt.

lÖsterrike 15,0 Danmark 15,0 Finland Fritt Älyt. Portugal 15,0 Grekland Fritt flyt. Irland 15,0 Luxemburg 15,0 Andra europeiska länder Schweiz Fritt flyt. HN » Genomsnitlig inflation i de bästa" EU-länderne 1995 (Belgien, Finland, Frankrike): 1,7 96 « Genomsnittlig inflation i de “bästa” EU-länderna 1996 (Belgien, Frankrike, Nederländerna]: 2,3 & « Genomsnittlig lång ränta i de “bästa” EU-länderna [juni 94/maj 95): 8,7 folkomröstningarna om Maastricht-fördraget, som ju stipulerade om EMU (i själva verket skulle fransmännen därmed för andra gången folkomrösta i samma substansfråga), är det inte otänkbart att fransmännen röstar nej. Och i själva EMUkärnlandet Tyskland börjar farhågorna breda ut sig: allt eftersom tredje fasen rycker närmare så växer också motståndet inom Tyskland till att överge den egna Dmarken, som ju faktiskt är den viktigaste symbolen för den efterkrigstida Förbundsrepublikens kolossala framgång. Största oppositionspartiet SPD har tagit en tveksam linje till EMU. Och allt detta har lett till att tyskarna (bla. finansminister Theo Waigel) mycket ljudligt har hävdat att Tyskland kommer att rätt strikt hålla fast vid konvergenskriteriernas tillämpning, och att t.ex. Italiens möjligheter att deita i EMU:s tredje skede därför är mycket små.

En omständighet som tröstar de andra är också negativ i tyska ögon: den Europeiska Centralbanken kommer nämligen inte att vara en glorifierad Bundesbank. Av dess sju direktionsmedlemmar kommer knappast

Källa: Deutsche Bank Research [1.9.1995 mer än en att vara tysk (som dock kommer att vara ordförande). Det är osäkert om Finland kommer att ha någon representant i direktionen: alla EMU-länders centralbanker kommer dock att vara företrädda i centralbankens förvaltningsråd (förmodligen kommer FB:s chefdirektör att vara Finlands representant: FB-chefen Sirkka Hämäläjnen är nu Finlands representant i EMI [Europeiska Monetära Institutet], det organ som skall förbereda den nya centralbankens arbete).

EMU-processen fortskrider planenligt, och det måste nog till med ordentliga omvälvningar för att den skall spåra ur. Frågetecknen har dock börjat öka, och processen kommer inte att kunna slutföras utan gnissel. Ganska mycket hänger vid konjunkturutvecklingen: om en ordentlig lågkonjunktur breder ut sig i Europa innan 1998 (vilket inte idag ter sig sannolikt) så kan detta nog stjälpa hela projektet. Detta vore iså fall ett ytterst svårt bakslag för hela EU, och skulle medföra EU:s svåraste kris hittills. Tills vidare är detta dock en osannolik utveckling. 31