En backup för evigheten

av Johan Joelsson Forum 2015-10, sida 16-17, 26.11.2015

Hur mycket information från vår tidsålder kommer att finnas kvar om 100 000 år? Förmodligen ytterst lite. Den insikten fick keramikern Martin Kunze att skapa ett analogt evighetsarkiv som ska kunna stå emot kärnvapenkrig och naturkatastrofer.

Det gnisslar i den smalspåriga rälsen när vårt rangliga tåg dundrar in i berget. Spindelnätsinvävda lyktor kastar ett blekt sken över gångarna i den tretusenåriga saltgruvan i österrikiska Hallstatt. Luften är rå. Vi kliver av i en kammare. Vid en bergvägg står staplar med kistor som innehåller löpnummerförsedda keramikplattor med tryckta texter och bilder. Vi är framme i Memory of Mankind – arkivet som i en avlägsen framtid ska fungera som en analog backup av vår tid.

Sedan internet slog igenom präglas vår tid av digital information. Beräkningar visar att mängden kommer att öka med 35 triljoner gigabytes till 2020. Teknologin har bidragit till att det har blivit enkelt att lagra stora mängder data. Men ur ett långtidsbevaringsperspektiv är den digitala informationshanteringen minst sagt opålitlig. I slutet av 1990-talet myntades begreppet ”The digital dark age”. Termen beskriver ett framtidsscenario då det kommer att vara svårt eller till och med omöjligt att studera dagens elektroniska filer eftersom de antingen förstörts eller sparats i föråldrade format.

[caption id=“attachment_7434” align=“alignright” width=“220”] EVIGHETSARKIV. Kunze har skapat ett bergrumsarkiv i Alperna som han hoppas ska ge framtida civilisationer information om oss och vår tid.[/caption]

Digitalt Babylon. Frågan är högaktuell inom biblioteks- och arkivvärlden. Men i dagsläget finns det inte någon slutgiltig lösning på problemet. Tanken om ett analogt evighetsarkiv väcktes för sex år sedan när den österrikiske keramikern Kunze satt vid sin drejskiva och funderade på vilka informationsbärande artefakter från vår era som kommer att finnas kvar om 100 000 år. Han visualiserade den ”kyrkogård av oläsbara disketter” han själv förvarade i sin källare. I nästa ögonblick fick han idén. Borde man inte kunna bränna stengodsplattor med information om vår tid och gömma dem på en säker plats? Under flera månader studerade han teorier kring långtidsbevaring.

För att idén skulle ha någon chans att lyckas behövde plattorna arkiveras i en geologiskt trygg miljö. En miljö med potential att stå emot såväl tjocka inlandsisar som kärnvapenkrig och naturkatastrofer. Han kom att tänka på gruvan i Hallstatt där man redan på 800-talet före Kristus började bryta bergsalt. Företaget som äger gruvan fastnade direkt när Kunze presenterade sin idé och upplät femton kamrar. Efter att ha experimenterat med olika trycktekniker och färgämnen placerade Kunze för ett år sedan de första egenproducerade stengodsplattorna i arkivet.

Atlantis. Men hur ska framtida civilisationer hitta till arkivet när det väl förslutits? Kunze har designat runda keramikpolletter som pryds av en Europakarta, koordinater och Hallstattsjöns branta konturlinjer. Alla som väljer att lagra en platta i MOM får, förutom en kopia på sin platta, även en sådan pollett. I takt med att arkivet växer kommer dessa polletter att spridas ut över världen. Kunzes förhoppning är att de ska fungera som en slags skattkarta till arkivet där numrerade keramikplattor i berget, likt en Ariadnetråd, sedan ska leda framtida besökare till kamrarna. Men hur ska Kunze och hans Memory of Mankind lyckas med visionen att bli ”hela världens arkiv”? MOM är ett fristående och privat projekt. Förutom en rådgivande församling bestående av internationella forskare arbetar Kunze och hans kolleger med en skral budget på cirka 400 000 kronor. Han sticker inte under stol med att det hade varit positivt att få in en större aktör med finansiella muskler. Några sådana har redan visat intresse. Dagen efter vår intervju är Kunze inbjuden till en konferens i Verdun arrangerad av Andra – den franska motsvarigheten till Svensk kärnbränslehantering – som precis som alla kärnavfallsaktörer behöver hitta metoder att informera framtida generationer om slutförvaren och dess innehåll.

”De kan spara information om slutförvaren här och sprida ut ett stort antal polletter kring lagringsplatserna. MOM kan vara lösningen på deras problem”, säger han.

Omstart. Om Memory of Mankind nu får leva vidare – när och hur kommer det att upptäckas? Martin Kunze, som betraktar människan som det i särklass största hotet mot arkivet, ser tre framtidsscenarion. Det mest sannolika är att man om 200-300 år inser att man saknar relevant information om vårt århundrande och väljer att öppna arkivet. Det andra scenariot är att mänskligheten hittar en fungerande metod för extrem långtidsbevaring av digital information varpå det analoga arkivet inte kommer att fylla någon funktion. Han nämner en brittisk forskargrupp som 2013 lyckades spara text-, bild- och ljudfiler i artificiellt DNA. Den tredje möjligheten är att det inträffar en katastrof som kommer att slå ut stora delar av mänskligheten och teknologin.

”Skulle så bli fallet kan MOM förse den civilisation som reser sig med viktig information så att människorna slipper börja om på stenåldern”, säger han.

Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!

Johan Joelsson text Jonatan Jacobson bild