En nation av slöfockar
av Ragnhild Artimo Forum 1991-05, sida 05, 21.03.1991
Ragnhild Artim ara i Finland är en idrottsman (eller -kvinna, som det råkade vara) ”nöjd med åttonde plats”. Bara i Finland deklarerar tränare inför EM eller VM att det är ”bra om laget placerar sig bland de sex bästa”. (Så motiverande för laget!) Bara i Finland intervjusvarar idrottsäss inför kvalitetstävlingar att det ”räcker fint att bli bland de tio bästa”. Här finns ett ändlöst arbetsfält för förbättrare av Finilandsbilden! I andra länder med starkare och tydligare uttalad segervilja skulle sådan kompakt stupiditet bland nationens goodwillambassadörer straffa med tävlingsförbud eller exekution. JF He AT
Vi är en nation av slöfockar. Och ovilligheten att uppställa höga mål och jobba hårt för att nå dem programmerar oss till en nation av förlorare. Ty: alla experter som analyserat fram gemensamma nämnare bakom framgångar — på tävlingsbanor eller i näringslivet — har funnit viljan att vinna vara en nyckelfaktor. Inte viljan att vara nästbäst eller nästnästbäst.
vin att vinna står i konflikt med nationaldygden: viljan att inte sticka opp. Denna betingade reflex har vi alla bibringats redan i skolan och lekkamratkretsen — ”Tro inte att du är något”!
En nation som inte sticker opp är lätt att hantera. Den fogar sig (med en ofarlig dos muttrande) i allt från höga skatter, enorma boendekostnader,
FRUN, 5/1901
En nation av slöfocka astronomiska sprit- och matpriser och dyra men fula inhemska kläder, till löjligt dyra inhemska böcker och eländigt amatörmässiga tv-program — det finska kulturarvet, som det är viktigt att skydda från farliga internationella och euroinverkningar. Och den bryr sig inte om att en liten maktelit sitter på sinsemellan principiellt oförenliga beslutsstolar och cementerar systemet.
inländarnas valspråk synes vara: Försök int hålla standardnivå med Olssons! Dra dem ner till din nivå!
Denna håll-ribban-lågt-filosofi kan utan svårighet observeras även i arbetslivet. 80-talets yuppie-kultur fann aldrig sin lyckligaste grogrund här, och resultathungriga individer som vill använda sin arbetsdag produktivt. stöter lätt sina kaffepausande kompisar för pannan: ”Vad jäktar du för”? En riktig och sund reaktion — för om någon sticker opp med iögonenfallande resultat inställer sig lätt frågan varför inte alla gör det.
fe Ecessionen har initierat en speciell avart av ribban-lågt-kulturen också på det företagsekonomiska planet. I den pågående resultatrundan presenterar företagen nu preliminära eller slutgiltiga årsrapporter som ”bara” ligger tio, tjugo, trettio eller fyrtio procent under budgeten.
Men hör vi någon säga: ”Vi på Bolaget har inte jobbat tillräckligt hårt”? Nej. Orsakerna står att finna i fallerande budgetmatematik och felaktiga prognoser, och i sista hand i en mystisk, mytisk makroprocess vars dynamik trotsar t o m kaosteorin.
det läget skall nationen stå redo att möta euro konkurrensen med en av världens kortaste arbetstider och med en arbetsmoral som i alltför många företagskulturer lämnar alltför mycket övrigt att önska. För att de flesta chefer är ängsliga att uttala några som helst önskemål, inte minst gällande en så dammig dygd som fli.
Då VVD:s sekreterare på ett tjänsteföretag förtjust till sina medsystrar kvittrar ”N.N. är en så underbar chef för han gör nästan allting själv!” kan det vara dags för både VVD och sekreteraren att ta sig en funderare. LJ