En total triumf

av Janne Salonen Forum 1991-05, sida 14-15, 21.03.1991

Text: Janne Salone ””Hör, det sorlar av riken med hopade hednafolk, HERREN Sebaot mönstrar sin krigarskara. Ifrån fjärran länder komma de, ifrån himmelens ända, HERREN och hans vredes redskap”. (Jes. 13:4—5) Jesajas profetia gällde Babel, d v s det som nu är Irak. Man får t till Gamla Testamentets profetior för att hitta de rätta citaten att g full rättvisa åt vidden av den USA-ledda FN-alliansens lysande och totala triumf över Irak och dess diktator Saddam Hussein, var skräckvälde därt i skrivande stund vacklar. Den intern oppositionen vinner i styrka allt eftersom diktatorns ställning försvagas, först genom nederlaget mot FN-alliansen och nu geno den interna revolten.

FN-alliansens seger över Irak har konsekvenser på många plan, både i regionen och i världen i stort.

en kanske viktigaste globala |» RR är att USA all tydligare framträder som den enda egentliga supermakten i världen. Att märka är att FN-alliansens seger i hög grad var en västlig vapenteknologisk seger över den sovjetiska. Den västliga vapenteknologins övermakt över den sovjetiska verkar förkrossande. och följden av detta är att Sovjetunionen plötsligt inte alls kan förlita sig på sin kolossala konventionella vapenarsenal, som verkar representera en felinvestering av massiva mått.

I ljuset av Gulfkriget verkar det som om Sovjetunionens säkerhet nu enbart vilar på dess kärnvapenarsenal. I detta läge har Sovjetunionen knappast heller resurser att satsa på konventionell militär teknologi så att den uppnår västlig standard. Plötslig 1 framträder hela den kolossala sovjetiska militärmakten som en jättelik Potemkin-kuliss, med undantag av massförstörelsevapnen.

Ur Gulfkrigets mest intensiva skede väckte det föga uppmärksamhet att Warszawa-pakten beslöts avvecklas. Sovjetunionens forna allierade här visat en villighet att fortsätta pakten såsom en ”politisk organisation” — vad nu detta betyder säkerhetspolitiskt — men klart är ändå att detta enbart är en formalitet, och att Warszawapakten de facto har upphört att existera, samtidigt som flera av de forna allierade är i full färd med att omorientera sig mot väst och mot EG.

Den västliga försvarsalliansen NÅTO däremot kvarstår intakt både som en militär och en politisk organisa tion. Även NATO står inför en omorganisation: Gulfkriget har visat betydelsen av att Västalliansen får en global räckvidd, i stället för att enbart begränsa sig till Nordatlanten och Europa.

Alternativen är att NATO:s mandat utsträcks även utanför Europa, och att NATO kanske erhåller nya medlemsländer av västallierade i andra delar av världen — eller så avvecklas NATOSs roll småningom, och dess europeiska medlemsländer bygger i stället upp Västeuropeiska Unionen WEU till USA:s europeiska säkerhetspolitiska partner, på samma sätt som Japan och andra länder har samarbetsavtal med USA i Asien. USA skulle då bli den förbindande länken i den globala Västalliansen, som förutom WEU även skulle bestå av USA:s alherade i den övriga världen.

peciellt Frankrike motsätter sig e utvidgad roll för NATO. och förordar ett stärkande av WEU. som samtidigt skulle knytas närmare till EG och bli dess ”säkerhetspolitiska arm”. Storbritannien däremot önskar bibehålla NATO och ge organisationen en global roll. Tyskland befinner sig mitt emellan och dess ståndpunkt kommer sannolikt att avgöra vilken väg det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet kommer att ta.

Detta har även en avgörande betydelse för neutrala länder såsom Sverige, Finland och Österrike, vilka ämnar söka EG-medlemskap eller kan tänkas göra det inom en nära framtid. Inom EG planerar man nu att göra WEU till EG:s ”säkerhetspolitiska arm” som neutrala länder inte skulle behöva ansluta sig till, men det är likväl klart att genuin neutralitet å la Schweiz inte är förenlig med EG-medlemskap: den allmänna bindningen till EG:s politik kommer ändå att vara för stark för detta.

D:: enda egentliga supermakten är således USA, men hemmaopinionens starka vilja att begränsa försvarskostnaderna och få de allierade att axla en större del av bördan betyder att USA även behöver sina allierade — vilka då även får en viss vetorätt över sin medverkan. USA behöver hela Västalliansens stöd i sin roll som världens enda supermakt, och så länge Västalliansen enigt grupperar sig kring USA:s ledarskap, kommer detta ledarskap och Västalliansens strategiska övermakt att förbli ohotade i världen.

Genom att konstruktionen är något vag i sina konturer, blir det även lättare för övriga stormakter, t ex Sovjetunionen och Kina, att upprätthålla ett modus vivendi och t o m fungera so 5/1991 FRU tysta bolagsmän vid behov, som till exempel i säkerhetsrådet nyligen, då det gällde att ge Västalliansen ett FN mandat att befria Kuwait med militärmakt.

TT: att 50-årsdagen för Västalliansen närmar sig, genom att 50 år den 14 augusti förlidit sedan Atlantpakten slöts mellan USA:s president Franklin D Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston S Churchill, står Västalliansens säkerhetspolitiska dominans mera ohotad än någonsin.

Världsekonomiskt är FN-alliansens seger och Västalliansens starka position enbart goda nyheter: detta betyder en minskad risk för att aggressiva diktatorer skall våga sig på att rubba den globala säkerheten, av rädsla för motåtgärder från Västalliansens sida. Därmed förbättras förutsättningarna för världshandeln — och därmed världsekonomin — att frodas i en stabil världspolitisk omgivning.

Vv är också i en situation där samtliga betydande oljeexportörer i Mellanöstern har ett trängande behov att maximera sina oljeinkomster, antingen för alt återuppbygga krigets skador, såsom i Kuwait, Irak och Iran, eller för att återuppbygga finanserna, såsom i Saudiarabien eller arabemiraten. Detta görs i första hand genom ökade exportvolymer, eftersom de konservativa oljeshejkdömena torde önska bibehålla ett stabilt lågt realpris på råoljan som tack för senast — och för att försäkra sig om en god efterfrågeutveckling.

Faktum är att oljeexportörerna i Mellanöstern har goda förutsättningar att starkt öka sin globala marknadsandel under de närmaste decennierna, genom att oljeproduktionen i den öv F RUN 5/199 riga världen snarare minskar än ökar, och genom att det endast är oljeexportörerna i Mellanöstern som har möjligheter att i betydande mån öka sina exportvolymer.

Ur det närmaste decenniet kan vi således förvänta oss ett stabilt lågt realpris på råolja, vilket i kombination med en stabil världspolitisk omgivning ger mycket goda förutsättningar för en hållbar högkonjunktur i världshandeln och världsekonomin under detta decennium.

Ett framgångsrikt avslut på Uruguay-rundan inom GATT är dock ett villkor för en sådan gynnsam utveckling: även här har utsikterna ljusnat emedan de FN-allierade, vilka inbördes har stått för de största motsättningarna inom Uruguay-rundan, nu även tycks uppvisa en starkare vilja att säkra en framgångsrik runda.

Skådeplatsen för Gulfkriget, Mellanöstern, kommer däremot fortsättningsvis att utgöra ett globalt osäkerhetsmoment.

fter Gulfkriget står Mellanöster politiskt sett inför ett vägskäl: antingen överger regionen den militära kapprustningens förödande och destabiliserande väg, och utnyttjar oljeexportinkomsterna till ekonomisk utveckling i stället för att slösa bort dem på vapen. Detta är regionens möjlighet att vinna freden efter Gulfkriget, och trygga sin snabbt växande befolkning en reell framtid.

Efter Gulfkriget står dock regionen politiskt mera splittrad än någonsin: en djup klyfta har öppnat sig mellan FN-alliansens arabiska medlemmar, Gulfstaterna samt Egypten och Syrien, och många av de övriga arabstaterna vilka sympatiserade med Irak och Saddam Hussein.

De oljerika Gulfstaterna känner sig mera osäkra och isolerade inom arabvärlden än någonsin, och även mera beorende av västmakterna, framförallt USA, än någonsin. I den övriga arabvärlden har däremot misstron och avogheten mot USA ökat starkt genom Gulfkriget, och enbart det faktum att Gulfstaterna framstår som USA:s bundsförvanter är ägnat att fördjupa klyftan till den övriga arabvärlden, vars fientliga inställning till de oljerika Gulfstaterna närmast har fördjupats. Detta kan ta sig explosiva uttryck t ex i samband med den årliga vallfartssäsongen till Mecka i Saudiarabien. Detta är en begivenhet som under de närmaste åren nog kommer att följas med stor oro och vaksamhet.

ill följd av Iraks förkrossande ne derlag så återstår det inget land i arabvärlden — möjligen med undantag för Syrien — som vore förmöget och villigt att eftersträva en dominant position i regionen genom vapenmakt (inte heller Iran har förutsättningar för detta, utan verkar ha koncentrerat sig på den egna återuppbyggnaden efter Khomeinis död). Därför har regionen nu chansen att genomföra en radikal kursändring: att överge militarismen till förmån för den ekonomiska utvecklingen — men till följd av de starka spänningarna inom arabvärlden är det osäkert och kanske t o m osannolikt att denna chans kommer att utnyttjas. Ifall de politiska spänningarna och den militära kapprustningen åter ökar inom regionen, kan dess ekonomiska och politiska perspektiv enbart betecknas som ytterst dystra, möjligen med undantag för de oljerika Gulfstaterna vilka även ekonomiskt har goda möjligheter till ett närmare samarbete med Väst. L 15