Enförsoningens vår i fackföreningsrörelsen?

Taggar: Teman: fackförening

En försoningens vår i fackföreningsrörelsen?

Var skall skillnaden gå mellan fackföreningsrörelsen sådan den är nu, och sådan den enligt planerna skall bli i sommar, är än så länge svårt att säga.

Vad man med säkerhet vet är att det blir en skillnad. Det skall röjas i löne- och arbetsavtalsdjungeln. Inom de flesta näringsgrenar tvingas man nu att årligen sluta två avtal med sinsemellan konkurrerande fackförbund. Dubbelarbetet har sina fördelar, men mest har det nog betytt dubbelt arbete.

Strävandena att ena den för elva år sedan splittrade fackföreningsrörelsen går ut på att samla fackföreningarna och -förbunden i en ny centralorganisation.

»Centralorganisationernas roll har fått mer tyngd under de senaste fem åren>, sade stabiliseringsgeneralen Keijo Liinamaa då han nyligen bedömde möjligheterna för en fortsatt stabilisering. Han menade vardera parten: en koncentrering av förhandlingsförfarandet har skett på arbetsgivarhåll, vilket har ökat trycket från dem som kräver snabbt samgående även på löntagarsidan.

En halv miljon medlemmar

Hur stor kan då en ny facklig centralorganisation bli? Ja går det som man tänkt sig klättrar medlemsantalet upp emot en halv miljon. De förbund och organisationer man tänkt sig ena är FFC (Finlands Fackföreningars Centralförbund med 282 000 medlemmar), FLO (Suomen Ammattijärjestö, SAJ, ca 90 000 medlemmar), de kommunalanställdas förbund (RTV, ca 47000 medlemmar) statstjänarkartellen (VY, ca 35 000 medlemmar), de affärsanställdas förbund, (ca 27 000 medlemmar) samt bokarbetarförbundet (ca 15 000 medlemmar). På fackföreningshåll tror man att den nya centralorganisationen skall bli ännu större: den potentiella styrkan kan räknas med sidoblickar på den totala arbetsstyrkan som ligger någonstans mellan 850 000 och 900 000. Det stora antalet oorganiserade arbetare i detta nu förklarar man med splittringen. Fackföreningsrörelsen sönderföll för elva år sedan på partipolitiska grunder. Händelserna hade samband med socialdemokraternas uppdelning i moderparti och simoniter.

Då blev, menade man, kommunisterna och simonitern kvar i FFC, medan socialdemokraterna trädde ut och bildade så småningom FLO. Sedan dess har linjerna klarnat betydligt; så entydig uppdelning på partipolitiska grunder blev det nu inte. En del socialdemokrater stannade kvar i FFC genom att deras förbund stannade kvar, och flera har återvänt efter äventyret hos simoniterna. Både socialdemokraterna och kommunisterna är på partinivå överens om samgåendet. Nu räknar man med att det finns ca 80 000 socialdemokrater inom FLO, medan antalet inom FFC är närmare 190 000.

Preliminärt datum: 17 juni

Det är inte relevant att gå in på alla faser i strävandena att åstadkomma en ny centralorganisation. De har pågått i närmare fyra år nu, och kommer troligen att pågå ännu en tid. Den 17 juni har satts preliminärt datum för grundandet av den nya organisationen, men man har också tidigare slagit fast precisa data bara för att sedan konstatera att det inte gick som det skulle ha gått. Just nu är det FLO som tredskas. De övriga har meddelat att man fortsätter arbetet utan FLO, men att dörren är öppen även för dem.

20 Forum 3/69

På FFC-håll menar man nu, att likkom FLO kom med i stabiliseringsavtalet efter att ha tredskats en stund, kommer de med även i den nya centralorganisationen innan organisationen slås fast. I annat fall, menar man, får FLO nöja sig med den medbestämmanderätt de övriga beslutar sig för att ge dem.

En av de stora svårigheterna har varit hur enandet skall ske på förbundsnivå. Då den gamla centralorganisationen splittrades grundades parallellförbund inom de flesta områden. I princip har man kommit överens om att mindre fackförbund skall ingå i större, dock så att hänsyn tas till respektive förbunds ålder och eventuella förmögenhet och strejkkassa.

»Rikare» FLO-förbund

Stridsfrågan för FLO:s del har varit just förbunden. Inom FLO har förbunden stor självständighet och den vill man inte bli av med genom en ny centralorganisation som bygger på FFC-förfarandet med mindre självbestämmanderätt för förbunden i stora frågor.

För det mesta kan detta betraktas som mer eller mindre hårklyveri. De stora hindren för en ny centralorganisation där även FLO är med är: personfrågorna och rädslan för att FLO-förbunden, som sägs vara förmögnare, skall falla i händerna på kommunisterna, som har en stark ställning i många stora FFC-förbund. Detta har hänt förr, säger man på FLO-håll.

Personmotsättningar

Fackförbunden har för närvarande ca 700 anställda funktionärer. Det säger sig självt att behovet blir mindre om man går samman på både centralorganisations- och förbundsnivå. En och annan fackföreningsfunktionär tänker med obehag på möjligheten att just han inte kan beredas plats vid sammanslagningen. Den som en gång genom förtroendeposter inom fackföreningarna “kommit upp sig” som förbunds- eller centralförbundsfunktionär vill inte tillbaka till produktionen. Man har vant sig vid en ny standard, med vit skjorta och kravatt som arbetsdräkt i stället för överhalare, och med representationsluncher på programmet.

Det talas även om personmotsättningar på högsta nivå, om erbjudanden om feta reträttposter för »besvärliga» personligheter för att inte bromsa upp enandet.

Då försoningsarbetet kom igång kom man överens om att låta det förgångna vara glömt och bereda plats för alla funktionärer. Men det personliga engagemanget har varit för stort och orden ute på fälten för hårda för att så helt skall kunna ske.

10 socialdemokrater, 8 kommunister, 2 simoniter

Styrkeförhållandet i det nya topporganet har planerats så att socialdemokraterna skall få 10, kommunisterna 8 och simoniterna 2 platser. Även här är man rädd för hur det skall gå: den planerade styrkeproportionen håller bara till det första förbundsmöte. Simoniternas nuvarande överrepresentation kommer att smulas sönder i samma takt som partiet. Hur skall deras platser fördelas då det blir omröstning på förbundsbasis? Hur skall omröstningarna överhuvudtaget ske, förbundsvis eller på relativ basis? Och vem skall i så fall kontrollera respektive förbunds sanna medlemsantal? Sk. pappersavdelningar är ett fenomen fackföreningsrörelsen alltför väl känner till från stridsåren. De betyder avdelningar som enbart existerar på papperet. '

Metallhusets skulder

På FLO-håll har man bekymrat sig för ekonomin, Man menar att FFC-förbunden av många orsaker har det ekonomiskt svårt: bl.a. drar man ofta fram Metallhusets skulder.

Dessa har överförts på FFC och kommer antagligen att vidareöverföras på hela det nya centralförbundet. Redan innan de överfördes, tärde metallhusets enorma skulder på FFC-förbunden. »Vi vill inte att våra välskötta förbund skall med sitt välstånd vara med om att täcka dessa skulder», säger stenhårda FLO-män.

En helt annan fråga innebär överförandet av förmögenheter och fastigheter vid ett samgående, dels på centralförbundsnivå och dels på förbundsnivå. Dessa förmögenheter har samlats genom medlemsavgifter och affärsverksamhet för att i strejkläge kunna utbetala strejkunderstöd.

Enbart stämpelskatten för överföringen av dessa förmögenheter uppgår till 50 miljoner mark.

Fackföreningsvärldens jurister säger sig dock kunna klara ett samgående utan att denna för fackföreningsrörelsen enorma summa måste utarbetas. Underhandlingar har förts med skattemyndigheterna på högsta nivå.

Men frågan om pengar är inte helt ur bilden, åtminstone vad FLO:s medverkan i den planerade centralorganisationen beträffar. Men det man väl kan utgå ifrån är, att frågan mera är ett argument än ett villkor. En fackföreningsrörelse har dock huvudsakligen andra uppgifter än affärsverksamhet.

Heta namn Stabiliseringsgeneralen Liinamaa har liksom fackföreningsledarna inom FFC och de s.k. utomstående förbunden sagt ifrån, att den fortsatta stabiliseringen kommer att bli ytterst svår om inte en försoning denna vår kommer till stånd.

Vem skall leda den nya fackföreningsrörelsens centralorganisation? Det skall bli ett presidium med tre ordförande och tre sekreterare.

Heta namn: FFC-basen Niilo Hämälätnen, Keijo Liinamaa (med stark fackföreningsbakgrund), Mikko Laaksonen (riksdagsman och generalsekreterare för tjänstemannakartellen), Arvo Hautala (FFC-bas med kommunistbakgrund), Jaakko Rantanen (FLO-bas), Aarre Happonen (bas för de affärsanställda). Ahti Fredriksson (FFC-sekreterare) samt Jaakko Riikonen (sekreterare för kommunalanställda).

»Svarta hästar» (uppifrån från vänster) K. Liinamaa, M. LaaksoÅA. Hautala, J. Rantanen, A.

nen, N. Hämäläinen, J. Riikonen,

Happonen och A. Fredriksson.

Forum 3/6 2